Hur gammal?

[Marty]

Hur gammal är du?
När tror du att du fick BDD?

Jag är 25, snart 26 år
Fick troligen BDD när jag var 20.

[bizzan]

hej
jag är 21
ja e osäker har mått dåligt så länge ja minns fast värst nu=(

[SpegelSpegel]

Jag är 21, fick ätstörningar när jag var 17, är fri från det nu, men har egentligen kännt mig ful och fel så länge jag kan minnas, var tjock när jag var yngre, brydde mig inte alls om mitt yttre då och fick höra mycket taskigt. Var nog i slutet av gymnasiet jag började bli så hysteriskt noga med utseendet men först efter studenten jag började isolera mig och få ångestattacker över min fulhet. Klarade inte av att studera pga blickarna, började riva sår i ansiktet och fantisera om självmord och sådär.

[Vyssan]

Jag är 27, snart 28.
Har alltid fått be om ursäkt för vem jag är och vad jag står för.
Värst var det i mellan och högstadiet då jag blev retad för hur smal och lång jag var, utstående tänder & stort hår. Nu är jag ju ff lång och smal, men kroppen har ju hunnit i fatt om man säger så. Tandställning i 4 år hjälpte ju utsidan men inte insidan.
Även om jag inte får höra idag att jag är ful, sitter det som hände när jag var mindre kvar. Jantelagen regerar i mitt inre.

Funderat mången gång om att ta mitt liv, men så tänker jag på min mamma och familj som jag älskar så mycket. Trots att mamma  inte stöttade mig när jag var liten, tyckte att jag skulle vända andra kinden till, gömma mig eller gå därifrån, betyder hon så otroligt mkt för mig.
Jag har haft 2 bröder som är döda och jag känner att min mamma inte skulle klara om jag oxå gick bort. Jag lever för henne kan man säga. Låter konstigt kanske...

Kroppen kan man gömma, men ansiktsjävlet syns ju och kan inte döljas på samma sätt. Vet inte om jag har BDD eller bara extremt dålig självkänsla. Vet bara att jag mått dåligt så länge och vill inte göra det längre. Vill ju leva!!

[Sara]

Jag är 20 år.

Min Bdd går i perioder, den första  när jag var 15-16, ingen alls när jag var 17-18, kom tillbaks när jag var 19 och 20. Höll på att gå bort igen innan näsoperationen, var fri i 7 månader, men nu kom den tillbaks igen. Hoppas, hoppas att jag ska kunna bli bra igen.

[Havsdoft]

Hej hej!
Jag är 23 nu och har kommit fram till att det var när jag var 13 som allt började.
Jag har märkt att många av er fick höra taskiga saker ifrån andra, men för mig var det tvärtom, jag fick alltid höra hur bra jag såg ut och eftersom jag själv inte tyckte det, så fick jag sån press på mig att väga upp till det alla sa och dölja hur jag egentligen såg ut, min skräck var att dom skulle kolla efter ordentligt och se hur jag egentligen såg ut. Så mina krav på mig själv blev så höga, att jag inte längre kunde leva att normalt liv.
Och dessa krav har jag fortfarande kvar, så jag lever ständigt i press eftersom dessa krav är helt omöjliga att nå utan operationer.
Sen jag då var 13 år så har det kännts som att jag bara duger för andra om jag ser bra ut. Och eftersom jag då inte tycker att jag ser bra ut så håller jag mig hemma istället.
Usch så patetiskt det låter
Jag vet ju hur sjukt detta låter, att man borde ha blivit glad av alla komplimanger man fått sen man var liten och med det fått ett bättre självförtroende.
Men det har vart tvärtom för mig, för varje komplimang jag fått så har jag kännt mig tyngre, fulare mm
Och kraven och pressen har bara ökat, vilket har lett till mer ångest osv.

Jag borde inte klaga, eftersom ni som har fått höra taskiga saker måste ha lidit så MYCKET mer än mig.
Vilket helvete ni måste haft!!!
Rena tortyren!!!

Ger er alla som lidit och lider en stor och peppande kram!!!

[Anonym]

Havsdoft:

Det ä precis samma sak för mej. Fick också alltid komplimanger om hur söt, vacker och snygg jag var. Man kan säga att det liksom "steg mej åt huvudet",  jag tog till mej komplimangerna och trodde att jag var något utöver det vanliga, men det kom senare att resultera i att jag blev extremt kritiskt gällande mitt uteende och såg till sist bara alla komplex i ansiktet. Det var en fruktansvärd känsla av att man först trott att man sett väldigt bra ut till att se ett missfoster i spegeln som föresäller en själv.

Jag är nu nitton år, har haft BDD i ca tre år...dvs dom åren som brukar kallas dom "bästa åren", för mej har det varit mina livs allra värsta tänkbara år. Det kan ju nästan inte finnas något värre än att hata sig själv och sitt utseendet så fruktansvärt mycket att man börjat betrakta sig själv som levande död. Finns det ingen utväg ur detta helvete? Är det inte någon här som blivit fri från sin BDD?

/En som vill börja leva igen

[Havsdoft]

Till Anonym:

Jag vet inte hur man ska ta sig ur detta, men jag har börjat hos en ny psykolog nu, även börjat gå hos en sjukgymnast, så jag har hoppet att om några bitar kommer på plats så kommer andra bitar oxå att falla på plats, jag tror ju inte på att jag nån dag kommer må helt bra, men såpass bra att jag klarar av att jobba och ha ett socialt liv iallafall.

Jag hoppas att det kommer bli bättre för dig oxå!! Jag vet precis hur det känns att känna sig levande död, inget man önskar någon.

Men kämpa på!!! Försök hitta små saker som får dig att må lite bättre, så kanske fler bitar kommer på rätt plats till slut för dig oxå.

[Anonym]

22 nu, började nog runt 16-17, går i vågor, mår överlag bättre idag än för 1-2 år sen, men dalarna är lika djupa.

[Petter]

Är 24 och känner igen mig i eran ("havsdoft" resp. "En som vill börja leva igen"  beskrivning. Jag har oxo fått höra "du ser så bra ut", som har lett till att jag bara blivit mer och mer utseendefixerad och har fått "förmågan" att hela tiden leta efter brister på mig själv och andra(men mestadels mig själv). detta har lett till en slags självdiskvalifisering, jag duger inte som jag är.  

Jag tror ändå att det ä bra att vi insett att det är ett problem, för det är först då det är möjligt att kunna bearbeta det på något sätt.
Min medicin skulle nog vara en relation, då jag säkerlign skulle bygga upp en bättre självkänsla och inse att ytan inte är det viktigaste....men vem vet kanske problemen skulle kvarstå!?