Vilka komplex har du?

[Tangled]

Ah Yvette! Du stal alla mina ord . Nej men jag blir glad över att se någon som skriver precis som jag tänker. Det är oerhört jobbigt att behöva vara beroende av andras bekräftelser. Och det hjälper ju heller inte om man råkar se något som lyfter en lite. För nästa gång är det tillbaks igen. Själv försöker jag memorera det jag sett, för att sedan ta fram det nästa gång jag mår dåligt. Men det går väl sådär. Jag försöker komma ihåg vad andra har sagt om mig också! Om jag får någon komplimang, så försöker jag tänka att det är DET som är rätt. INTE mina tankar. Jag lider ju ändå av BDD 

[kardborre]

Jag har skämts för mina händer sedan jag var ungefär 16 år. De är små och "okvinnliga". Och fingrarna är mkt ofta svullna (vet ej varför). Jag har alltid bitit på naglarna och det värsta, på nagelbanden! De ser gamla ut idag, väderbitna eller välanvända i arbete, så att säga (kan iof ha en positiv aspekt).

Jag kan ha svårigheter med att sträcka fram händerna för att hämta något (som en servett hos terapeuten) då jag ser att personen mittemot tittar på/studerar de. Jag försöker nästan alltid gömma undan mina händer, faktiskt. Och det är jobbigt...

Jag är fachinerad av smala händer med långa, smala fingrar hos kvinnor. Tycker det är jättevackert. Jag studerar gärna händer och kan känna igen personer som gör likadant. Håller då extra koll på om personen i fråga tittar på mina händer eller ej, och försöker att dölja dem dessa stunder... Speciellt om det är en kvinna som välsignats med vackra händer !

[kardborre]

Jag känner dock som du; att jag ser sliten ut (ringar under ögonen etc).

Jag har 'två lager' ringar under ögonen (svårt att hitta rätt ord), dvs en ring (under vardera ögat) som delar upp sig i två, vilka avskiljs av en markerande linje. Som är osymmetriska. Men idag ser jag även andra markerande och/eller insjunkna områden i ansiktet som tillsammans ger ett närmast sjukt intryck (spelar ingen roll om jag sminkar mig). Därpå en slitenhet och en (på mig) otrevligt blek hy. Efter upp-och nedgången i vikt har huden över ögonlocken sänkt sig nedåt vilket gör att jag ser arg och trött ut. Tidigare såg jag nog snarare allvarlig ut (då jag inte log), 'tjurig' för att använda pappas ord, eller 'lidande' som nån killkompis uttryckt på fyllan. När jag var yngre orkade jag hålla skenet uppe och le ofta (för att göra andra väl till mods) men inte ens det orkar jag idag de väldigt få gånger jag tar mig ut och träffar nån. Önskar jag hade kunnat uppskatta den friska, släta hy jag hade som yngre, i jämförelse med den extrema slitenhet jag ser idag. Den tiden kommer ju aldrig tillbaka! Åldras gör man antagligen mycket efter sitt psykiska mående... Inte konstigt då att okända personer som ber mig om leg kan utbrista; "Är det där verkligen du?" (och då har jag samma "frisyr" nu som på fotot). De sista åren har jag varit i sämre skick än nånsin, tror jag, eftersom jag tappat alla (livsnödvändiga) funktioner som tidigare kunde hålla mig igång trots att jag mådde mycket dåligt.

[kardborre]

Jag känner dock som du; att jag ser sliten ut (ringar under ögonen etc).

Jag har 'två lager' ringar under ögonen (svårt att hitta rätt ord), dvs en ring (under vardera ögat) som delar upp sig i två, vilka avskiljs av en markerande linje. Som är osymmetriska. Men idag ser jag även andra markerande och/eller insjunkna områden i ansiktet som tillsammans ger ett närmast sjukt intryck (spelar ingen roll om jag sminkar mig). Därpå en slitenhet och en (på mig) otrevligt blek hy. Efter upp-och nedgången i vikt har huden över ögonlocken sänkt sig nedåt vilket gör att jag ser arg och trött ut. Tidigare såg jag nog snarare allvarlig ut (då jag inte log), 'tjurig' för att använda pappas ord, eller 'lidande' som nån killkompis uttryckt på fyllan. När jag var yngre orkade jag hålla skenet uppe och le ofta (för att göra andra väl till mods) men inte ens det orkar jag idag de väldigt få gånger jag tar mig ut och träffar nån. Önskar jag hade kunnat uppskatta den friska, släta hy jag hade som yngre, i jämförelse med den extrema slitenhet jag ser idag. Den tiden kommer ju aldrig tillbaka! Åldras gör man antagligen mycket efter sitt psykiska mående... Inte konstigt då att okända personer som ber mig om leg kan utbrista; "Är det där verkligen du?" (och då har jag samma "frisyr" nu som på fotot). De sista åren har jag varit i sämre skick än nånsin, tror jag, eftersom jag tappat alla (livsnödvändiga) funktioner som tidigare kunde hålla mig igång trots att jag mådde mycket dåligt.

Vad konstigt det blev... Min text ihop med citatet... Ja, ja?

[disaa]

Jag kan hitta något fel på precis allt på hela mig.
Men några saker som jag hatar mest:

1. Min näsa, utan tvekan.
2. Min mage.
3. Mina lår.
4. Mina bröst.
5. Mina ögonbryn.
6. MIna läppar.

[nikey]

 edit

[kardborre]

(mitt inlägg blir nog inte uppe alltför länge)

Varför inte..?

Är du som jag; vill inte prata om det, rädd för att folk börjar fokusera på det du mår dåligt över? Så har jag fungerat...
Men här är vi ju anonyma... Den tanken hjälper mig.

[nikey]

edit

[Malins mamma]

Kardborre, detta är en bra tråd på sätt och vis för här har många av er skrivit ner vilka "komplex" ni har. (Jag skulle dock inte beskriva det som komplex eftersom "komplex" är något som vi "alla BDD-fria" också lider av mer eller mindre. Skillnaden är att de komplex vi "friska" har inte inverkar på våra liv medans BDDares komplex påverkar deras liv i ytterst hög grad.)

Hittills har jag inte sett en enda BDDare som har haft komplex för verkliga "defekter" utan det är endast de "defekter" som är förvrängda/inbillade som man mår så otroligt dåligt över.
Kolla på de här bilderna av fyra BDD-drabbade tjejer som visar dels hur de ser ut och dels hur de ser sig själva. (Genom datamanipulation har de ändrat sina foton som de ser sig själva). Ingen av dem mår dåligt över nåt som är verkligt endast över det som är förvrängt/inte verkligt.

Och därav kan ni alltså dra slutsatsen att de komplex ni har räknat upp i den här tråden INTE är verkliga eller synliga för någon annan än er själva.

Här är länken:

http://www.dailymail.co.uk/femail/beauty/article-1195336/Body-dysmorphic-disorder-Four-beautiful-women-distorted-way-THEY-themselves.html
 

[Antipod]

Men OM "defekterna" syns, om utomstående öppet påpekar att de existerar, betyder det då per automatik att man inte kan ha BDD? o_O

[Malins mamma]

Nej det betyder det inte men om man lider av BDD (med allt vad det innebär) så menar jag att man kan dra slutsatsen att det man ser är förvrängt/förstorat/förminskat på något sätt.

Huruvida man lider av BDD bestäms ju inte av om man har en "defekt" eller inte, utan det beror på vilken betydelse man ger "defekten". Dr Claiborn gav ett exempel om sig själv, jag citerar:

"Suppose you look at me. You might comment that I am bald. That would be confirming a "flaw" that I observe myself. The impact that confirmation depends on what I think it means about me that I am bald. That could range from it means I don't have much hair left, to I am less worthwhile as a person and no one will ever love me because I am bald.

You might want to consider what you would think if someone else said these things about themselves.

If they said "I don't have much hair" you might be likely to think this was an accurate evaluation.

If they said "Because I don't have much hair I am a less worthwhile person" you would probably think that didn't make a lot of sense.

It is not the "flaw" it is the importance you give it."

[CyanideCupcake]

Hittills har jag inte sett en enda BDDare som har haft komplex för verkliga "defekter" utan det är endast de "defekter" som är förvrängda/inbillade som man mår så otroligt dåligt över.

It is not the "flaw" it is the importance you give it."

Fair enough, men om andra faktiskt har reagerat annorlunda på en på grund av ens defekt då? (min hy, i det här fallet). Jag (och andra) har ju sett hur folk stirrar och faktiskt blir obehagliga till mods de gånger den varit riktigt röd och svullen och som allra värst, det har hänt att folk frågar rätt ut vad jag har gjort eller kommer frsam till mig på gatan (trots att jag aldrig sett dem förut) och antingen vill göra mig en "tjänst" eller bara stilla sin egen morbida nyfikenhet. Nästa gång det händer ska ag ge dem vad de vill ha och säg att jag har hudcancer. Fucking imbecils. Folk jag känner som vet hur dåligt jag mår över min hy (även om det inte är den som är det största pronblemet) har försökt trösta genom att säga att andra "säkert inte märker det så mycket" men dte har ag ju fått bevisat för mig att de gör. Folk försöker säga till mig att jag ska försöka att leva normalt och inte tänka på hyn hela tiden men hur lätt r det när man ständigt blir påmind? Då är det ju alltså inte jag som har bestämt hur mycket min hy ska styra, utan andras reaktioner.


Edit: Racheal Baughan kanske borde sluta posera framför kameror hela tiden om hon nu tycker att hennes utseende är så hemskt...

[monstro]

Jaa jag har ju en del komplex men värst är nog HUDEN. Jag står inte ut, jag vill liksom dra av mig den som jag tar av en tröja och sätta på mig en ny usch. Jag är alltid likblek, det händer ingenting i solen. Nu i slutet av sommaren har det fortfarande inte hänt ngt. Faaan. Vissa är vackra som bleka men det passar verkligen INTE på mig

[Frida88]

Jag avskyr min vikt . Jag kan inte se hur stor eller liten jag är.
Har pendlat mellan strl 36 upp till 46, ser bara storlekarna men inte min kropp.

Har blivit jättestor men känner mig benig på ryggen. Jag döljer min kropp med kläder och känner mig obekväm ute bland folkmassor . Speciellt då jag har tofs , då känns huvudet litet och kroppen enormt stor. Skuggbilderna är hemska.

[Malins mamma]

Godessceline, som du skrev så är din hudåkomma INTE ditt största problem och det beror antagligen på att det (ibland när det är som värst) är en verklig sk "defekt". Verkliga saker kan vara otrevliga men är inte alls så störande/jobbiga som de inbillade. Är det inte det du beskriver som "grova, maskulina drag, benstrukturen, att du ser sliten ut, ringar under ögonen och olika "fula", omänskliga ansikten" det som du mår mest dåligt över? Det kan vara en indikation på vad som inte är verkligt.

Mirmousi, eftersom du mår så jättedåligt för din näsa så är risken mycket stor för att det du upplever att du ser är förvrängt/förstorat, på samma sätt som två av tjejerna i artikeln såg sina hakor som jättelånga. De vill kanske som du och jättemånga andra BDD-drabbade operera sina upplevda defekter. Men hur skulle resultatet bli?
Det går ju inte att operera bort nåt som inte finns i verkligheten utan bara i ens egen hjärna. Inser du varför man mycket starkt avråder BDD-drabbade från att operera sig?

Som jag ser det finns det två sätt att bli "botad" (= att kunna leva ett någorlunda "normalt" liv). Det ena är att man verkligen inser att man lider av BDD, inser att det "fula" man ser ÄR förvrängt och att man litar på andras omdömen att man inte ser ut som ett monster. Det är tydligen så som Raceal lever sitt liv. Problemet är bara att man FORTFARANDE ser en förvrängd bild av sig själv. Det är att lära sig leva med BDD.
Det andra sättet är att man rättar till alla tankar och uppfattningar som har lett till att hjärnan har börjat förvränga det som ens ögon ser. Resultatet är att den förvrängda självbilden försvinner och det är först då man enligt min mening är helt botad.
(Det var så "Anna" på bddcentral och "amav" här på forumet blev friska.)