Dethär är ett kris, det är ett rop på hjälp.

[Annie]

Jag heter Annie och är 21 år gammal.
Mitt utseendes fixering "besatthet" började när jag var 13 år gammal.
Innan dess har jag alltid sedan jag var fyra år haft tvångstankar av olika slag som efter ett tag övergått till nåt annat, först fobi för smuts och sedan för äldre människor ovs.
Men tillslut när jag blev tonåring övergick inte min besatthet av mitt utseende till nåt annat utan stannade där.

Det finns många förklaringar till detta och mina tvångstankar har inte varit mitt enda helvete i livet men absolut en del av den.
Jag mår bättre idag än vad jag gjorde som tonåring men jag är i en svacka sedan jag tog praktik jobbet på en skönhets avdelning.

Jag älskar att jobba med det men att dagligen behöva "fixa" mig eller rättare sagt "dölja" min fulhet tar verkligen på krafterna och min hjärna kokar bokstavligt talat av all press jag känner.

Det känns som att jag ska bli galen, galen av att ha dethär problemet en sekund till.

Terapi hjälper inte, allafall inte nu längre nu när jag är i denna svacka.
Psykologen var på semester länge precis när jag började förbättras och skulle börja praktisera men sedan har det gått rakt ner åt skogen.

Killar vill jag inte ens gå in på, haft två pojkvänner som båda varat en månad och sedan har skitstövlarna av olika anledningar försvunnit.
I mitt  huvud så hade de stannat kvar om jag varit vackrare.
Det känns som att samhället inte vill ha en ful tjej, en tjej är lika mycket värd som hennes kurvor och ansiktsdrag. Ser man ut som Adrianna Lima har man mer "värde" än om man ser ut som jag.
Hade jag sett ut som hon tror jag inte att jag hade varit den eviga singel tjejen.

Jag känner att mitt sociala liv är väldigt begränsad efter dessa tvångstankar.
J
ag känner mig ful, hör tankar som säger att jag är ful och ser en ful spegelbild, även om jag vet att jag har en förvrängd syn på mig själv är det svårt att inte tro på det jag ser med mina egna ögon.

Får jag bdd-attacker blir jag varm, hjärtat slår lite snabbare och jag börjar svettas och får svårt att andas. Hyn börjar klia och jag känner hur hyn "fylls" av orenheter, ibland så river jag bort orenheterna så att det hela blir värre och ibland börjar blöda.

Jag skulle så gärna vilja träffa någon, prata med någon som vet hur det känns att leva med dethär.
Jag känner mig så konstig, skamsen över att ha dethär och ensam.

Finns det några grupper där man kan prata om dehär, gruppterapi el liknande?
Möten?
Någon som har tid och lust att påbörja en vänskap med en likasinnad?

Jag ger ut min msn nu, det är annie_lazo@hotmail.com

Hör gärna av er om ni har information kring möten el vill precis som jag få en ny vän.

mvh/Annie

[CyanideCupcake]

Hej Annie!

...och välkommen. Tror de flesta här känner igen sig i ditt tänkande. Du skriver att du har psykologkontakt, hur länge har den fortgått? Studier visar att KBT (kognitiv beteendeterapi) i kombonation emd antidepressiva är dte som funkar bäst på BDD. Har du fått någon oficiell diagnos?

Jag känner mig ful, hör tankar som säger att jag är ful och ser en ful spegelbild, även om jag vet att jag har en förvrängd syn på mig själv är det svårt att inte tro på det jag ser med mina egna ögon.

*nickar* Just det där gör allt så oerhört komplicerat och i princip omöjligt att tro att andra människor faktiskt inte ser det ansikte man själv ser. Jag SER ju, liksom.

[Annie]

Jag har gått på terapi i cirka tre månader nu skulle jag tro.

Antidepressiva biter inte på mig, jag tog det sedan jag var 14 år.
Har provat olika sorter, minns inte ens namnet på alla jag bytt från, ingen tycktes funka på mig. Den sista jag tog hette nåt på Cipralex tror jag. Gick på 80 mg ända fram till oktober förra året.

Sen bestämde jag mig för att tvärsluta och jag slutade helt från ena dagen till den andra.
Vist i början hade jag abstinens men sen så har jag innsett att jag mår precis likadant som när jag tog dom.

Jag rådfrågade en läkare om att kanske möjligtvist få nåt starkare el som var till för just bdd och han sa att det inte fanns något sådant och att han ansåg mig vara för "frisk" för att våga ge mig något mot "hallucinationer" psykos som skulle vara det närmaste man kunde komma.
Fungerade inte de antidepressiva jag fått skulle jag klara mig utan nånting.

Det var rätt komiskt för just då befann jag mig i en bra kurva då det hade blivit en aning bättre och mycket tack vare att andra omständigheter i livet har förbättrats för mig den sista året som gått. Han ansåg att det var omständigheterna som kunde hjälpa mig.
Fick jag kärlek, vänner och såvidare skulle mina tvångstankar automatiskt förbättras sa han.

Jag hade lust att be honom att skriva ut det åt mig.
.. kärlek, vänner, pojkvän, ett jobb där jag har vänner...
 
Svaret va komiskt och jag märkte att han inte verkade ta mitt problem så värst seriöst.
"hör av dig om du blir sämre" sa han och log.

Han skakade på huvet oxå och sa...
"det som förbryllar mig är att det är ovanligt vackra tjejer som lider av dethär"

Mannen var över 50 år gammal och jag tror nog att de mesta kring 20 års åldern ser väldigt exotiskt ut i hans ögon.

Just då var jag på bra humör oxå för jag trodde att mina framsteg skulle hålla åtminstånde ett tag till inte bara en vecka. Jag ville vara positiv och tänkte att om en läkare säger att jag är för frisk så är det nog ett väldigt bra tecken.

Han ser inte när jag står framför toalett spegeln och nästan river sönder min hy då det är som värst. Hur mitt hjärta slår hårdare och jag känner att jag snart svimmar av all ångest och får svårt att andas, då svetten rinner och paniken kommer.

Jag tror att jag kanske log för mycket den dagen, kanske såg jag för lycklig ut eftersom jag var så glad att jag gjort framsteg och över hur sakerna tycktes utvecklas.
Får nog skylla mig själv lite över att han inte såg hur allvarligt dethär blir när bdd slår ut fullt ut.
Vist beskrev jag det men i det stora hela satt jag där och såg välsminkad ut " jag hade min sköld" som fick mig att inte må allt för dåligt så att jag kunde se honom i ögonen.

[CyanideCupcake]

 
Sen bestämde jag mig för att tvärsluta och jag slutade helt från ena dagen till den andra.
Vist i början hade jag abstinens men sen så har jag innsett att jag mår precis likadant som när jag tog dom.

Det där förstår jag inte? För det första kan man inte få "abstinens" som så av psykofarmaka, och om det är humörförändringar och såna grejer du menar att du fick så betyder det ju att medicinen hjälpte trots allt?

Jag rådfrågade en läkare om att kanske möjligtvist få nåt starkare el som var till för just bdd och han sa att det inte fanns något sådant och att han ansåg mig vara för "frisk" för att våga ge mig något mot "hallucinationer" psykos som skulle vara det närmaste man kunde komma.
Fungerade inte de antidepressiva jag fått skulle jag klara mig utan nånting.

Det låter logiskt att han inte ville skriva ut något mot hallucinationer...det är ju inte det vi har, även om vi ser saker som "egentligen" inte ser ut som vi tror. Hur många medicinsorter har du provat? Går du i KBT eller bara "vanlig" terapi? Det måste vara KBT för att det ska bita på just BDD. (sen kan ju vanlig tertapi vara bra för andra känslomässiga problem man har, så klart). Det finns som han sa ingen medicin enbart mot BDD, utan "vanliga" antidepressiva är det man får prova.

Han skakade på huvet oxå och sa...
"det som förbryllar mig är att det är ovanligt vackra tjejer som lider av dethär"

*suckar* Nej, det är ju inte riktigt så. Inte är dte bara tjejer, heller.  Det synsättet driver mig till vansinne!

Just då var jag på bra humör oxå för jag trodde att mina framsteg skulle hålla åtminstånde ett tag till inte bara en vecka. Jag ville vara positiv och tänkte att om en läkare säger att jag är för frisk så är det nog ett väldigt bra tecken.
Han ser inte när jag står framför toalett spegeln och nästan river sönder min hy då det är som värst. Hur mitt hjärta slår hårdare och jag känner att jag snart svimmar av all ångest och får svårt att andas, då svetten rinner och paniken kommer.

BDD är vad jag förstår en sjukdom som går otroligt mycket upp och ner. Eftersom det är ens utseende (och, för de av oss som morphar, vilket ansikte vi ser just den dagen) som bestämmer om man kan gå ut eller inte , kan man ha perioder emellanåt (hur långa är individuellt) som är bättre. Det var väldigt oturligt (om man nu får säga så) att du hade en sådan just den dagen eftersom det gör att en läkare inte inser vidden av ditt problem. (Fast å andra sidan kanske du inte hade klarat av att ta dig till din läkartid om du haft en stark BDD-dag...men du fattar). Var den här läkaren insatt i vad BDD är och hur det funkar eller var det du som upplyste honom om sjukdomens existens? Nu vegt inte jag var du bor, men Sveriges enda BDD-experter finns i stockholm.

[kardborre]

BDD är vad jag förstår en sjukdom som går otroligt mycket upp och ner.

Har haft några bättre dagar nu och märker att jag påverkas mindre negativt av det jag ser i spegeln. Det tycks hänga ihop... Det är inte så att jag gillar mitt utseende bättre utan det handlar om en inre känsla (/styrka) av att strunta i om jag kan visa mig bland folk eller inte (trots att jag ser motbjudande ut). "Undvik mig om du vill, jag bryr mig faktiskt inte"... typ.

godessceline, kan du förklara ordet "morpha", jag har dålig koll...

[CyanideCupcake]

godessceline, kan du förklara ordet "morpha", jag har dålig koll...

sorry. Att "morpha" (från engelskans morph ----> förvandlas) betyder att man ser olika ansikten (eller drag) i spegeln eller på kort vid olika tillfällen. Jag kan ta en bild på morgonen där min näsa ser ut på ett sätt, tar jag en ny bild två timmar senare kan den se helt annorlunda ut. Jag har även flera ansikten som jag "växlar" mellan: ett när jag är osminkad och ett när jag är sminkad (jag evt att alla ser annorlunda ut i make up, men dte här är verkligen som två helt olika personer), ett som är så fult att det gränsar till groteskt och vanskapt (vilket är så lågt jag kan komma på min "skala"), ett som är normalt (inte vackert men inte fult heller) och ett som är bra (som jag inte ser så ofta). Sen finns olika varianter och grader däremellan.

[Annie]

Man kan få "abstinens" liknande symtom när man slutar med antidepressiva då dessa höjer ett ämne i hjärnan som gör att man inte känner sig lika nere och okontrollerbar.

Dessutom vänjer sig ju kroppen vid att ta in dessa substanser, speciellt om man har tagit i flera år som jag gjorde och då reagerar ju den såklart om den slutar få dom.
Läkare rekomenderar att man slutar långsamnt genom att dra ner dosen för att avvänja kroppen men jag kände att jag inte hade tålamod för det så jag körde fullt ut.

Nej dom funkade inte alls för mig. 
Jag känner inte att jag har fått mer tvångstankar el ångest när jag slutade med dom, det känns precis likadans som när jag tog dom.

Jag går på KBT-terapi som är just till för behandling av mitt bdd, fåse hur det går nu...skulle gärna prova gruppterapi så jag slapp känna mig så ensam.

Det där du sa om ansikterna stämmer verkligen!
Jag känner att jag har så många olika ansikten att jag faktist inte vet vad mitt ansikte igenkligen är. Skulle vilja veta vilket ansikte människor omkring mig faktist ser.

Jag kände mig så ful idag och ändå  har det funnits en kille på mitt jobb som kollat på mig ibland och förut undvek jag hans blickar för jag trodde han tyckte jag såg hemsk ut men idag gick han förbi med sin vän och sa "hej" på det där lite blyga sättet och jag sa hej tillbaka men jag stod i kassan och han va med en vän så han forsatte gå.
Vi hade en såndär "ögonblick" och jag förstod då att han inte tyckte jag såg så hemsk ut som jag själv tyckte och det har jag lärt mig av denhär praktiken.

Ingen har behandlat mig annorlunda vare sig jag har haft bättre dagar el riktigt hemska dagar, vare sig min hy har varit bra el dålig.
Försöker intala mig själv att jag inte kan va så ful som jag själv tycker för annars skulle ingen stanna upp och säga hej.
Men dendär känslan är så stark, och att jag ser den och berkäftar den gör saken värre, försöker nu på olika sätt bekräfta att det jag ser och känner är en felaktig  illusion skapad av min sjukdom och inte sanningen som andra ser.

Läkaren verkade veta lite om saken, men det kändes ändå som att han mest "suckade" och bara sa "men lilla gumman du är ju så söt" och att "om du får lite kärlek kommer du bli bättre"
Ungefär så var det, och han va så trevlig och bekräftade att jag inte såg ut som ett monster så han fick mig att le.
Han överöste mig med komplimanger och jag undrar om han kanske försökte bota mig med dom el något. Han sa att jag skulle titta på Julia Roberst filmer för att jag va en kopia av henne och om jag kände mig ful skulle jag se på henne, så sa han faktist.

Vist blev jag smickrad men jag ser faktist INTE alls någon likhet mellan mig och den där vackra skådisen. Han va en charmör kan man säga som trodde kanske att komplimanger skulle fixa allt.
Han verkar nog inte förstå att komplimanger faller platt när BDD-attackerna kommer, då finns det alltid en del av mig som försöker förklara bort dom som säger...
"han sa så för att han är över 50 år och tycker att allt i 20 års åldern ser sött ut" "han har dålig syn säkert pga åldern"

Jag brukar oftast fråga mina vänner om bekräftelse, "ser min hy ok ut?"
Det är en del av de ritualer jag gör, på nåt sätt lugnar dom ner mig men bara för en kort stund för sen dyker tanken upp "hon säger bara så för att hon är din vän" el "hon känner dig och då blir du ju vackrare, för tycker man om någon blir den personen  det"

[CyanideCupcake]

..."hon känner dig och då blir du ju vackrare, för tycker man om någon blir den personen  det"

Oh yes...känne rigen det där som fasen. Plus att folk vänjer sig vid något ju oftare de är runt det. Brukar dra parallellen mellan det och någon som har ett brännmärke i ansiktet: självklart ser man det de första gångerna man träffar någon men ju mer man är runt personen, desto mindre tänker man på det. Sak samma med mitt ansikte; folk som klarar av att vara runt mig har vant sig, helt enkelt. Det innebär att det blir ytterst obehagligt och ångestladdat för mig att träffa någon (till och med familj eller vänner) om vi inte setts på några dagar eller veckor. (ju längre tid emellan, desto me rhar de vant sig av med bilden av mitt ansikte och desto större tror jag att chocken blir för dem.)

Jag känner att jag har så många olika ansikten att jag faktist inte vet vad mitt ansikte igenkligen är. Skulle vilja veta vilket ansikte människor omkring mig faktist ser.

Jag känner också sådär...om någon bad mig beskriva mig själv skulle jag inte veta vad jag skulle säga för jag ser så många ansikten att jag inte vet vilket som är verkligt och sant längre. Hur ser jag ut, egentligen? Jag vet inte. Kan fota mig själv och se flera av "mina" ansiktsvariationer man jag kan omöjligt peka på vilket som visar vad alla andra ser när de tittar på mig. Jag VET ju inte.

[twinkle]

Förstår precis vad ni menar. Jag ser olika ansikten varje dag, och anpassar mina dagar efter det. Har jag en dålig period (som nu) så hjälper inget. Då är det kaotisk isolering som gäller, till följd av mer ensamhet, = starkare, negativa känslor.

Samtidigt blir jag arg på den "doktor" som sa att du kommer må bättre av att ANDRA ska vara omkring dig (vänner, pojkvän). Så kan det funka för friska, men vi som har en erkänd sjukdom behöver HJÄLP! Inifrån oss själva.

Punkt slut.

[Anna-belle]

kolla lite i Erikssons utvecklingsteori där kan du kanske finna svar.