Fundering

[Marty]

Är det ingen som känner igen sig i det jag skriver? Eller varför svarar ingen på mina meddelanden? Sitter här å väntar på svar ju.

[Vyssan]

Hej Marty,

jag känner igen mig i det du skriver. Allt för väl.
Det är ingen som svarar på mina meddelanden heller...


Inte ens ngn som välkomnat mig hit heller----
Är hemma dag 2 från jobbet, hoppas skall kunna gå dit på torsdag.
Eller inte....

[Marty]

Hej Vyssan,

Jag har försökt svara på alla de meddelanden där jag kan tillföra något. Vill minnas att jag svarade på något av dina meddelanden också? Eller?

Det är inget roligt när man inte orkar iväg till jobbet. Vet.

Jag får passa på att välkomna dig hit till forumet nu då. Förlåt att jag inte gjort det tidigare. Blev dock medlem igår och vet inte riktigt vilka som är nya och gamla.

[Vyssan]

Tack Marty, du är snäll.

Menade inte att låta hård på ngt sätt, är bara lite nere just nu.
Har tvättstugan och dammar och diskar och dammsugar och torkar golv och byter i kattlådan och bäddar sängar och hoppas att jag alltid skall ha ngt att sysselsätta mig med så jag inte sätter mig ned och börjar älta igen.

Vill vara en glad & fin flickvän till min sambo när han kommer hem från jobbet, vill fråga de där frågorna om hur han har haft det etc och verkligen BRY mig om svaren. Skoja & leka med hans son och vara en rolig bonusmamma som skrattar och mår bra.
Istället går jag som i dvala och svarar knappt på tilltal och försöker le ibland, men det känns så falskt.

Vill så det värker att bli normal(!)
Måste lära mig att acceptera hur jag ser ut, ingen annan gör det åt mig.
Tänker på alla som har handikapp på ett eller annat sätt och tänker; de är glada och tacksamma att de lever!! (de flesta) Även om de saknar armar & ben, IQ eller talets gåva. DE kan ju!!!
Varför kan inte jag?
Varför måste jag be om ursäkt för hur jag ser ut och är?
Varför vill jag bara gömma mig?
Varför kan jag aldrig ta en komplimang?
Vem har bestämt att jag skall må dåligt?

Är så rädd för att svaret är jag....

[Martin]

Hej igen,

Tack för komplimangen. Jag vet ju själv med mig att jag blir glad när andra bryr sig om mig, så då tycker jag det är rätt naturligt att man försöker göra samma sak.

Känner igen mig i det mesta av det du säger. Det här med att att man kan haka upp sig på sitt utseende, när det finns så mycket andra, värre, problem. Det har dock slagit mig, mer än en gång. Att det problemet är precis lika hemskt som de andra problemen - för mig. Man kan helt enkelt inte dela in problemen i skalor. För vissa kan ett problem vara jättestort, medan det för andra är en bagatell. Man kan jämföra det med fobier.

Jag vet inte hur din bakgrund ser ut, men för min del har jag ofta fått höra att jag är ful. Vilket jag är rätt säker på är orsaken till att jag (förmodligen) lider av BDD. Hör man det tillräckligt många gånger blir det en sanning. Det fanns e som sa att jag var snygg, men det var alltid ironiskt. Däröfr kan jag inte längre skilja på vad som är sant och falskt när det kommer till mitt utseende. Jag kan ju bara lita på vad JAG ser. Och jag ser att jag är ful.

/Martin, som också vill vara normal.

[Marty]

Det blev fel här. Ovanstående inlägg skulle vara från mig. Marty

[Vyssan]

När jag var liten typ 4-9 år fick jag alltid höra att jag var lik Madicken! Alla killar ville dra i mitt hår och jag var söt då.
Sedan hände ngt, hela mellanstadiet blev jag mobbad för att jag var huvudet längre än alla andra i min klass och nästan på min skola. Jag var supersmal och hade förstås inga bröst. Ok, alla har inte det i mellanstadiet, men jag hade liksom kvisthål! Utstående tänder, för jag gillade napp och hade stort okontrollerat krulligt hår och stora fötter!

Det var inte direkt tjejerna som mobbade mig utan killarna.
Jag vill inte skriva här vad de kallade mig, men det vara inga snälla saker. Blev väldigt osäker och rädd. Min mamma sa åt mig att vända andra kinden till och gå därifrån, vilket jag idag inte tycker var särskilt smart.
Det fanns ingen som frågade chans (självklart) och jag fick aldrig dansa med ngn på klassfesterna.  (Vem vill dansa med den fula flaggstången?)
När jag fyllde 11 började jag rida, jag gömde mig i stallet och var trygg där. Hästarna brydde sig inte om hur jag såg ut.

Så fortsatte det tills jag gick ut 9:an. Blev inte mobbad på högstadiet, men hade alltid mantrat inuti mig; DU SKALL INTE TRO ATT DU ÄR NÅGOT!

Fick sedan tandställning i båda käkarna när jag började gymnasiet och blev ju inte snyggare med den! Pluggade och försökte hålla låg profil. Var inte populär, men heller inte mobbad eller retad. Lärde mig tidigt att "hugga käft" och inte vara svaret skyldig. Var alltid på min vakt och tog aldrig till mig komplimanger eller snälla ord.
Så är det alltså än idag, 17 år senare. Jag är 27 år och kan ff inte ta en komplimang, ser en häxa i spegeln och vill pina dem som förstörde min uppväxt.

Nåväl, lite om mig. Hoppas jag inte skrämde bort dig nu.
Du verkar vara en fin vän.

/emma

[Marty]

Hej igen Emma,

Jag får än en gång tacka för komplimangen och även för att jag fick ta del av det du hade att berätta.

Ytterliggare en gång känns det du berättar ruggigt bekant. Jag är/var också lång och smal. Jag fick aldrig dansa på klassfesterna om jag alls blev bjuden. Jag hade utstående tänder. Jag fick i och för sig aldrig höra att jag var lik Madicken när jag var liten (men tur var väll det)

Och, som sagt, mycket av detta har förmodligen satt sina spår i form av BDD.

[Sara]

Det är väldigt många av mina kompisar som inte heller fick dansa på klassfesterna, och nästan alla har blivit kallde fula vid något/flera tillfällen, men dom är ändå "normala" nu och sitter inte och deppar och tänker på det fortfarande, dom är liksom vuxna och har gått vidare...
Jag vet inte riktigt vad jag tror..om man får Bdd av sin barndom eller om det är något kemiskt som hänt i huvudet snarare...kanske båda två.

[Marty]

Hej Sara,

Jo jag menade inte att det var den egentliga anledningen till BDD, men det kan ju ändå vara en bidragande orsak.

[Vyssan]

Hej Sara,

tror nog  det är ngn kombination av allting.
Alla är inte starka och kan säga till sina medmänniskor; JAG DUGER!
Eller förlåta dem som gjort dem illa. Jag kanske inte ens vill förlåta, vill bara tycka om mig själv.

[Anonym]

Jag tänkte svara på martys första inlägg:

för mig är det nästan som att läsa sin egen dagbok, på många inlägg här. jag kan givetvis bara svara för egen del, men jag mår inte bra, jag orkar liksom inte 'lyfta' någon annan o det känns samtidigt väldigt destruktivt att bara gräva ner sig i det hela(man vill ju heller inte trycka ner ngn ännu längre ner).
antar att vi allihop skriver för att få ngn sorts stöd el förståelse el nåt. så, även om du inte får svar kanske folk ändå håller m o läser men inte vet vad de ska svara?
CA

[pelle]

Marty, CA och alla andra som jag inte hälsat välkomna. Ursäkta, men jag har läst utan att haft orken att svara. Det går ju åt så mycket onödig energi på allt malande kring utseendet, så man orkar inte med så mycket ibland. Många bra och poängfulla inlägg har jag läst och det är kul med ett dynamiskt forum med många skribenter. Jättebra! När man sedan svarar vill man ju gärna försöka komma med något vettigt också. Det finns så många inlägg som man vill kommentera, men orken tryter och så kanske man får någon följdfråga som man inte orkar svara på just då och personen kanske tar illa upp, eftersom dom förväntar sig ett någorlunda snabbt svar och kanske tror att det dom skrev var dåligt, ointressant eller på något annat sätt negativt. Eller så är det som CA beskriver ovanför. Det finns nog många anledningar till att man inte får någon respons då och då. Håller med om att det är trist när svaren uteblir, men skriv på bara. Många läser och får uppmuntaran, stöd och annat av dina inlägg, även om responsen   är tunnsådd emellanåt.


M.v.h  Pelle    

[Malin]

Ett försenat välkommen till forumet Vyssan/Emma!

Jag försöker alltid att välkomna nya medlemmar, men medlemsanstormningen efter intervjuerna i Metro och Aftonbladet i kombination med att min ork ligger nere i rännstenen och krälar har gjort att jag inte hunnit med riktigt. Jag har också lite problem med att komma ihåg vilka jag har svarat eller inte, och jag har antagligen missat att läsa några inlägg till och med. Jag är inte van vid det här tempot

Marty, jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag vill svara på allt men behöver bara komma ikapp lite med saker och ting

Mvh
Malin

[Marty]

Hej Malin och Pelle,

Tack för er svar och jag vill på intet sätt klandra er för att ni inte svarat på mina frågor, tankar och funderingar tidigare. Det är väll bara så, som Pelle mycket riktigt säger, att man snabbt vill ha svar och feedback på det man skrivit. Det är ju trots allt en hel del besökare på forumet. Det blir väll också automatiskt så att när man är ny medlem att man är mer aktiv än de som varit medlemmar en längre tid. Samtidigt är nog en hel del av dem som är här och läser inte själva drabbade av BDD (eller liknande).

/Martin