Hm, gissar jag rätt om jag antar att du läser psykologi eller ngt sådant? Känns lite dumt att komma här med en amatöranalys i så fall, men så vitt jag förstår så är det i alla fall så som du säger, det finns inget entydigt svar utan varierer från person till person.
Personligen tror jag, och min psykolog är mkt inne på detta också, att det i en många fall i grunden kan ha mkt att göra med skamkänslor, att man under uppväxten på olika sätt råkat ut för känslan att inte passa in, att vara fel, att inte duga. Att man inte är som alla andra och utmärker sig negativt, inte nödvändigtvis utseendemässigt. T ex att man blivit mobbad och utfryst, väldigt kritiserad av föräldrar, kanske ofta fått höra att man är fel eller är ful och har ett konstigt utseende t o m. Man är helt enkelt panikslagen inför att uppleva känslan av utstötthet och att vara "fel" igen, även om barndomen ligger bakom en och ingen behandlat en illa i vuxen ålder.
Jag själv fick en ganska "fri" uppfostran och var ganska pratig, livlig och ifrågasatte ibland saker lärare sa när jag började skolan. Min första skola var en liten byskola med väldigt gamla, konservativa och kristna lärare som använde sig av gammaldags uppfostringsmetoder. Jag fick rätt ofta sitta ute i korridoren eller stå i "skamvrån" pga småsaker, vilket kanske bidragit till att jag lärt mig skämmas över mig själv. Jag gick från självsäker och livlig till blyg, lydig och auktoritetsrädd på ngt år, så det påverkade mig säkert. Jag blev rädd för att utmärka mig, och i samma veva började jag gå upp i vikt och blev hackad på en del pga det.
Det känns faktiskt som om skam har varit en central känsla i stora delar av mitt liv, jag har ofta känt att jag inte kan eller "får" göra sånt andra gör, ta mig samma friheter, ha lika fina kläder, gå med huvudet lika högt, säga positiva saker om mig själv. Jag har alltid tänkt på vad folk skulle tycka och säga om mig, om jag skulle bli till allmänt åtlöje. Ofta varit mkt noga med vad jag säger, gör, har på mig osv, därför att jag är rädd för att folk ska peka ut mig och skratta åt mig. Kan i o f s säkert ha en del av sin förklaring i att jag var tjock i hela grundskolan och ofta fick höra att jag var ful och fet och att ingen ville ha mig osv. Vilket givetvis tärde på självförtroendet, fick mig att må dåligt och skämmas och gav mig intrycket att utseendet är ngt extremt viktigt. Särskilt som jag upplevde att folk behandlade mig så otroligt mkt bättre när jag gick ner i vikt på gymnasiet, killar började stöta på mig, jag fick bättre service i affärer, vänner och släkt gav mig komplimanger och verkade stolta över mig på ett helt nytt sätt. Detta ledde dessutom till att jag utvecklade anorexi erftersom jag trodde att smalhet skulle göra mig populärare, starkare, klanderfri och untouchable. Ingen kunde i alla fall kalla mig fetto om jag höll mig pinnsmal.
Antar att anorexin på ngt sätt också banade väg för den BDD jag lider av idag. Tänket är ju i princip detsamma, bara att BDD rör andra saker än enbart vikten oftast. Blev frisk från självsvälten, men det kritiska sättet att se på mig själv och rädslan för att andra skulle tycka att jag var fel fanns kvar. Jag började få en del acne dessutom, hade inte haft så mkt problem med det tidigare och det var ganska naturligt att huden blev min huvudsakliga fixering. Fick även kommentarer som "Gud vad snygg du är sminkad" och "Du ser ut som en annan person med smink!", tidigare hade jag knappt sminkat mig alls och jag märkte tydligt att mitt sminkade jag åtnjöt mkt mer positiv uppmärksamhet och komplimanger än mitt osminkade.
Över lag hade jag otroligt svårt att tackla uppmärksamheten som "sexobjekt" som följde med min viktnedgång. Innan hade jag fått en hel del gliringar, men det var mer folk som ropade "tjockis" efter mig och så var det inte mer med det. Som tjock var jag liksom fredad från all sexuell uppmärksamhet, särskilt som jag klädde mig i bylsiga tröjor och undvek smink för att inte dra till mig uppmärksamhet. Jag var fet och därmed ingen man spanade på, punkt slut, och det var ngt jag accepterade. Men smala, sminkade tjejer, antingen de ser "bra" ut eller ej, drar till sig uppmärksamhet och kanske t o m avundsjuka eller irriterade människor som snackar skit om dem. Det var en fruktansvärd upplevelse att jag faktiskt kunde höra människor DISSKUTERA mitt utseende, t ex kunde två killar stå bakom mig och argumentera mot varandra om huruvida min häck var snygg eller inte. Jag kunde bara inte tåla att folk dömde mig och hade åsikter om mitt utseende, det blev en förföljelsemani till slut. Jag blev paranoid för att gå in i matsalen eller på stan, hörde folk som tisslade och tasslade överallt, tyckte de sa elaka saker om mig, skrattade åt mig, glodde äcklat på mig. Kände mig som ett freak, och den känslan lever jag med än idag. Jag sminkade mig i timmar, sminkade över, fixade, skärskådade mig själv och försökte eliminera alla fel för att de inte skulle ha ngt att glo på. Jag ville bara få vara i fred och kunna gå genom staden som vem som helst. Och när man stirrar på sig själv i timmar samtidigt som man upprepar ett självmobbingmantra i huvudet blir vissa saker mer framträdande, andra suddigare, till slut har man inget begrepp om hur man ser ut och måste utgå ifrån att man inte kan vara normal, att man måste vara ett monster. Har man väl börjat verkar det omöjligt att ta sig ur det här beteendet. Ibland känns det som det enda man har att klamra sig fast vid.
Okej, så det var väl lite min BDD-historia. Blev väldigt längt...
Tänkte lista en del faktorer som jag personligen tror möjligen kan leda till att man utvecklar BDD, tror i det flesta fall det är en kombination av olika faktorer.
1.Negativ särbehandling. T ex mobbing, utfrysning, att man blir kritiserad mkt eller kommer i kontakt med människor som på olika sätt bryter ned ens självförtroende.
2. Medfödd känslighet. Själv har jag alltid varit en ängslig natur som lätt blir knäckt och har haft lätt att utveckla fobier för saker sedan tidig barndom.
3. OCD-tendenser. Att man lider av OCD innan kanske kan utlösa BDD. Har själv minnen av lättare tvångstankar kring symmetri när jag var liten.
4. Samhällets och medias fixering vid utseende. Tror dock inte att den i sig utlöser BDD, men den kan bidra till att en människa med förutsättningarna att utveckla psykisk sjukdom utvecklar just BDD. Tror jag.
5. Att man tänker för mkt. Tycker mig se en tendens hos BDD-are att grubbla väldigt mkt över småsaker. Kan ju vara ngt som kommer med psykisk ohälsa, men frågan är väl om hönan eller ägget kom först. Har själv alltid haft en tendens att följa negativa tankar ner i katastrofspiraler som leder till fruktansvärda scenarion. Även det här att vi är väldigt noga med att (över)tolka subtila signaler från andra människor ofta, vi överanayserar saker och kan tycka oss väldigt skickliga på att läsa av andra och se saker som andra inte ser. Som om vi tyckte oss ha ett sjätte socialt sinne.
6. Att man fått väldigt mkt positiv uppmärksamhet på sitt yttre, vilket lett till att man känner en press att leva upp till det och känner sig värdelös om man får ngn skavank. Vi brukar säga att folk som lider av den problematiken, att de känner sig tvingade att leva upp till en perfekt bild av sig själva, har "snygg-BDD". Det vanligaste är dock "ful-BDD", att man anser sig själv vara defekt och önskar man såg normal ut.
7. Att man lider av narcissistisk personlighetsstörning. Vad jag har förstått kan det ge BDD-liknande symptom, men egentligen tycker jag det är två helt olika saker som inte bör blandas ihop. Om jag fattat rätt kan en nacissistiskt personlighetsstörd person som anser sig vara bättre än alla andra pga sitt utseende, upplever att alla beundrar eller avundas henne osv, bli väldigt förtvivlad och börja hata sig själv pga ngn mindre kroppslig skavank, eftersom hon anser att mindre än perfekt är inte henne värdigt.
Är det ngn annan som har förslag på saker ni tror kan utlösa BDD, lägg gärna till!
