Sitter djupt...

[marmotte]

Hej
Mitt första inlägg här. Vet inte riktigt varför det kommer just nu. Haft en riktig tankehelg och dessutom såg jag "Too ugly for love" igår kväll och kände att den berörde mig väldigt starkt (blev otroligt irriterad av vissa av kommentarerna om den efter om fåfängheten, dom skulle bara veta).Fightas mycket med fenomenet är jag sjuk eller inte sjuk, är så förbannad på mig själv att jag inte kan lösa detta, men inser samtidigt att vara förbannad tar en ingen vart, man måste vara lite snäll mot sig tror jag. Bifogade ett mail nedan jag skickade till en läkare när jag var 36 år som beskriver mitt tillstånd, dvs har BDD som tar fruktansvärt mycket energi och det känns verkligen som "life passes by why I'm busy making other plans". Dock har jag ett vanligt jobb och dessutom ett socialt jobb, men det är nästan som en fristad för mig, för där går jag in i en roll och är inte bara jag. Sedan kostar det på med, alltid störst resväska, panik över vad man ska ha på sig mm mm

I vilket fall är jag 40 år nu dvs 4 år efter jag skrev nedan och redan då var jag ju tämligen medveten om min situation och här sitter jag nu 4 år senare fortfarande med mkt samma tankar och jag vill så otroligt gärna vända det här nu, jag vill inte leva ensam hela livet - det känns som fullkomligt att kasta bort livet. Det verktyg som har hjälp mig lite är sk traumahealing. Jag visste ju att min hjärna var vädligt speedad av alla tankar, men det jag inte visste var att all den stress man gått med lagras som blockeringar i kroppen. Min kropp är ständigt i flykt känsla (både mentalt och fysiskt) och när jag kom åt att hålla tillbaks den flykten och vara mer närvarande i nuet blev det bättre. Mitt arbetsverktyg för att bli bättre nu är att utsätta mig för de tillfällen där jag flytt dvs försöka att bara vara jag i möte med andra människor, men det kräver en massa jobb att försöka härda ut stresspåslaget och "stanna kvar" då man är så otroligt van att "stänga av", men belöningen är stor. Mitt problem nu har varit att jag "inte haft tid" - har helt felprioriterat och flytt in i mkt jobb och där stänger man av per automatik så jag tror att anledningen till att jag skriver här nu är för att lyfta för mig själv att jag måste prioritera upp mig själv och mitt liv nu! BDD är fullkomligt vidrigt och så otroligt svårt att förklara för omgivningen. Känns skönt att ha ett forum med folk som förstår. 

Jag är ju inte på den "värsta delen av BDD skalan" eftersom jag klarar av att jobba och träffa människor, men behöver ni någon för att prata om sjukdomen någonstans så kan jag gärna ställa upp. Som jag skriver i mailet nedan, för oss som är väldigt "självcentrerade" i vår diagnos kan det i bland kännas väldigt skönt att kunna släppa sig själv och göra ngt för någon annan.

Får önska er alla en bra kväll.



"Lotta heter jag och greppar verkligen efter ett halmstrå här när jag kontaktar dig via mail. Jag har inte en aning om den här vägen för att söka hjälp fungerar, jag såg ditt namn på en artikel och annars kanske du kan hjälpa mig att hitta rätt väg för att få hjälp.
 
Jag är en 36-årig tjej som känner att jag är väldigt nära en gräns för vad jag orkar i den ständiga fight jag har med mina tankar istället för att leva ett liv.
 
Jag har definitivt BDD, men jag har också något annat tror jag - jag känner mig som jag är "perfektionist i känsla". Jag är väldigt medveten i detta, jag vet om att det en skev självbild och att man blir vad man tänker. Jag är för snabb i tanken för mitt eget bästa då mina tankar säger till mig att jag är fel i stort sätt hela tiden. Dels är det ju givetvis BDD bitarna, dvs kan inte gå utan smink, hatar kamera, hatar prata utseende, skippat en massa saker mm, men det som jag lider mest av är definitivt att jag har så svårt att vara fast i min identitet, vilket kanske inte är så konstigt när man inte kan se sig själv i en spegel ordentligt.
 
För att "härda ut" och inte behöva känna efter för mycket har jag också ända sedan jag var väldigt liten lagt en väldig massa lager runt mitt hjärta, vilket gör att jag inte är så empatisk och mjuk som människa som jag vill vara och min perfektionism i känsla handlar väldigt mycket om att jag måste vara på exakt rätt sätt i min personlighet för att jag ska duga (lugn, trygg, empatisk, spontan, stark..). Dessa kraven tillsammans med min svajighet i min identitet gör att jag ju i stort sätt jämt är värdelös. Ett annat resultat av mina ständiga negativa tankar om mig själv är ju att jag dels är för mentalt trött för att vara spontan etc + att all min energi ju går att tänka på vad jag gör/inte gör istället för att leva i nuet och ta in det ganska fantastika liv som faktiskt passerar medan jag fokuserar på mig själv. Det som nästan fungerat bäst för att "släppa egot" och känna mig som en bättre människa är att göra saker för andra.
 
Eftersom jag inte älskar mig själv kan jag ju knappast älska någon annan fullt ut och jag har levt singel hela livet i stort sätt och har aldrig våga ta emot kärlek för jag blottar mig ju otroligt mycket då + att jag tycker att jag är "äcklig" eftersom jag i stort sätt jämt är sminkad. Det som fick bägaren att rinna över vilket gör att jag kontaktar dig just nu är att jag just var i väg i helgen med en kille som potentiellt kunde bli en relation dvs båda singel etc och det har jag inte vågat ens försöka på säkert 10 år och det som händer är att jag tappar mig själv och min identitet fullständigt och blir en människa jag knappt vet vem det är och definitivt inte vill vara; totalt spänd, osäker och beter mig totalt utan självkänsla. Jag var så förbannad när jag hoppade ur den bilden och lovade mig att jag inte vill vara i den vidriga situationen igen.
 
Annars har jag arbetat inom läkemedelsbranschen i över 10 år och det "komiska" är att i min jobbroll är jag otroligt trygg. Jag kan lätt prata inför 100 pers och har kontakt med en massa opinionledare på världsnivå utan problem. I jobbet har jag fått höra hur många gånger som helst att jag har en väldig pondus och integritet, men så fort jag är utanför min arbetsroll där det på något sätt är legitimt för mig att finnas till så faller det och jag känner otroligt sällan att jag bidrar med någonting.
 
Det enda enda jag söker för att bli lycklig (vilket jag någonstans tack och lov tror att jag kan bli) är lugn i skallen och harmoni. Jag har flyttat och flyttat och väl någonstans resonerat att när jag flyttar dit eller när jag träffar någon kommer jag bli lycklig, men jag är fullt medveten om att det handlar om mig. Om jag hittar rätt i mig själv kan jag bli lycklig oberoende av omständigheterna runt omkring mig.
 
Jag har inte berättat om min BDD för speciellt många av mina vänner eller min familj, men börjar känna att jag nog måste för det känns som om jag måste förklara varför jag är som jag är och jag har inget att förlora på det. Jag skulle även kunna prata om detta om ni behöver något "case" vid tillfälle.
 
Jag skulle vara otroligt tacksam om du skulle kunna hänvisa mig vart jag bäst vänder mig. Har gått ett par gånger i gestaltterapi, men jag känner att jag måste ha någon som förstår BDD problematiken om det ska hjälpa och det får gärna kosta, det är värt allt om jag kan få hjälp att komma ut det här.
 
Som sagt, ledsen om jag tar din tid, men jag känner att jag måste chansa och göra någon action för att börja vända det här. Mvh / Lotta

[Malins mamma]

Marmorette, tack för ditt inlägg och välkommen hit till forumet! 

Fick du nåt svar på ditt brev då för fyra år sen? Vill du berätta lite om traumahealingen och hur det var?

[marmotte]

Hej

Så ska jag försöka svara lite sent om sider. Ja, jag fick svar och gick till Ångestcentrum i Stockholm ett par gånger, men det blev inte så mkt med det hela. Provade SSRI, men fick ingen effekt och så småningom tyckte jag väl att jag nog skulle lösa det själv.

Vg traumahealingen så är det faktiskt något jag tror på då jag tycker teorin bakom är ganska logisk och kommer ju mycket genom att undersöka hur djuren som är betdligt mer impulsstyrda av oss fungerar. För att förklara det hela så har jag en massa text... Men jag tänkte att jag klipper in det mesta av mina anteckningar så kan du kika på det. Går säkert att googla mer info också.

På kursen jag gick fick jag i vart fall ny kunskap om nervsystemet som förklarade en hel del för mig och framförallt gav mig en större förståelse för mig själv när jag är frustrerad på varför jag ej blir bättre trots att jag försöker på allehanda vis och även gav det mig verktyg till att arbeta med i vardagen, även om det tar tid och kräver disiplin..

Enkelt sätt  finns det 2 system i nervsysytemet; gas och broms.Tex om ett rådjur hör ett skott. Då blir det GAS i systemet (arrest (står helt still & stoppar andningen), orientering och sedan motorplan (fly, frysa mer eller kämpa). För detta går det åt en massa ENERGI. Men det finns en gräns för hur mycket energi man kan lägga. När energin tar slut blir det KOLLAPS i systemet. Motorplanen mm faller bort och man går in i CHOCK/PARALYS. Det blir en Tonisk immobilitet (finns ingen energi kvar att röra sig). Aggressionsnivån går ner. När man är i kollaps/chock blir det DISASSOCIATION dvs en massa saker faller bort (Inga känslor, Bilder/minnen, Handlingsförmåga, kroppssensationer & kroppsfunktioner).
 
I brytpunkten finns det enorma mängder ENERGI, som då sedan finns kvar i ett nedsläckt system. I chock för djur kommer allting tillbaks efter ett tag, då – skakar, andas… I naturen är detta en temporär fas (minuter/timmar) och det sker instinktivt. Men hos människor – vi är ej lika instinktiva. Vi VILL inte känna paniken igen dvs vi skapar ytterligare somatiska disassociationer. När vi känner dessa så trycker vi ner dom på den plats de är. Alternativt går vi in i sekundära känslor då det är mycket tryggare än de vanliga känslorna (skapa drama, undvikande, beroenden (TV, Internet, drog – gör ngt utan att kontrollera det)). Människor till skillnad från djur kan stanna resten av livet i chock och då skapar de nedsläckta systemen problem dvs leder till sjukdomar, ingen handlingskraft, svårt att känna känslor, svårt att relatera till andra. Energin finns kvar och lägger sig som spänningar i kroppen.

Poängen när man jobbar med det är att man ska låta denna underliggande energin pysa ut lite i taget och att man ska komma tillbaks till ett liv där man inte är rädd för att aktivera systemet.

Problemet är att detta är styrt av det autonoma (omedvetna) nervsystemet.  Det finns olika lager i nervsystemet som vi ärvt från djuren som utvecklats i olika tidsaspekter med olika syften för att skydda organismens överlevelse.

   Äldsta delen av nervsystemet är 500 000 000 år (käklösa fiskar). Paralys / chock riktar sig emot de inre organen och släcker ner systemet. Tonisk immobilitet (jmf en säkring går i ett hus)

   Sedan kom reptilerna (ödlor, ormar etc) Pålagring i nervsystemet. 300 000 000 år. Paralys/chock riktar sig emot händer och fötter – flykt och kamp.

   Mest nutida nervsystemsstrategin - däggdjuren. 80 000 000 år. Socialt engagemang. Paralys/chock riktar sig mot ögon, röst, öron, ansikte och överlevnadsstrategin är att engagera någon annan socialt för att få ner sitt system. Tex bäbis som känner oro – ger röst till mamma. Öronen är väldigt finstämda för att känna igen och höra nyanser. Som grupp är vi väldigt inställda på vad andra människor känner. Spegel neuron gör att vi reagerar på andra. Ex ngn arg, vi blir arga. Vi reagerar så för överlevnadsaspekter. En antilop springer, alla springer. Ex när kommer ut på gator & torg, nervsystemet scannar omgivningen på signaler hos andra kroppar och ex på trygghet & fara

Både vi och däggdjuren har ärvt dessa system. Tex en duva som vänds upp och ner – släcker ner som död. Funkar inte systemet högst upp så går man ner i nr 2 dvs flykt sen 3 släcker ner. Har man hamnat i 3 så är det svårt att komma upp. Om ngn i chock (3) pga för överväldigande, då har man ej tillgång till nr (1). All talterapi i världen kan ej lyfta en person från system 3 till system 1 tex KBT hjälper föga då (KBT har en tendens att vara i det övre lagret, men det hjälper ej att tala). Då får man gå ner till nästa nivå FLYKT & KAMP dvs då är livet en fixering i flykt & kamp som går från oro, till rädsla, till panik och sedan går man in i chock. Vid nivå 3 – gäller att skapa resurser så att man tolererar aktivering

1:an mest sofistikerad – vill vara där. I chock är allt orörligt = meningslöst. Mönstret är att man tex i samtal sticker iväg – disassocierar – går in i chock. För jobbigt att vara här & nu. Gäller att komma tillbaks!  Under den livlösa chocken (depression) finns en ENORM aktivering som har med panik att göra.. Dessa system är otroligt gamla system – de bestämmer… All energi går åt till att hålla överlevnadsstrategierna i schack – leder till utbränning.


För mig personligen med BDD känner jag att stressen att vara ute bland folk och tycka att man ser för jäklig ut sedan barnsben har ju gjort att nervsystemet har gått in med sina strategier för att skydda. För mig känner jag dels att jag är väldigt avstängd känslomässigt och sedan har jag ett väldigt utvecklat FLYKT beteende. Jag flyr konstant i tanken och försvinner från nuet. Inte märkbart för så många säkert, men extremt märkbart och frustrerande för mig och det känns verkligen som att ”life passes by while I’m busy making other plans”.

Mina första behandlingar visste jag inte egentligen inte vad han gjorde, han pratade inte och rörde mig inte utan körde EBT (som är en energibalanseringsteknik) och även om jag har känt mig extremt stressad i skallen så har jag aldrig känt att jag har varit stressad i kroppen (aldrig ont i nacke, rygg etc) men egentligen är jag extremt stressad och blockerad i kroppen (fryser tex jämt dvs inget flöde i kroppen). Och det som hände under behandlingen är att man släpper lite på chocken. Kroppen börjar skaka, andningen kommer till en och det känns som att kroppen vaknar. För mig som alltid fryser var det helt underbart att känna värme i ryggraden tex.

När jag sedan har gått från EBT till traumahealing så har jag ju då förstått att eftersom hela det här mönstret man har med att stänga av/fly nuet mm är styrt av det autonoma nervsystemet så hjälper det tex ej att gå ut & jogga (som jag alltid använt) mm utan utmaningen är att gå tillbaka till det steg där det släcktes ned dvs interventionen måste ske i det autonoma där det skedde. Återetablera det som fanns i flykt. Kroppen vill göra det som den ej fick slutföra. Allting handlar om att få tillgång till de resurser man ej fick då! Man måste hitta den rörelse som kroppen är rädd för. Måste hitta rätt – då kommer skakningarna/rörelserna tillbaks! Men det måste vara i en trygg miljö.

För mig sitter det supermycket i benen som på ngt sätt alltid har velat fly + att det steg där det har släckts ner är ju i närhet med andra människor så det svåra är ju att bara vara jag (utan att prestera, vilket är mkt enklare) så det är verkligen det jag måste träna på dvs medvetengöra mig själv så fort i möten med männisikor att INTE fly. Med den här diagnosen har man ju varken gett sig själv speciellt mycket kärlek eller närhet eller låtit andra göra det, så det är väldigt helande att våga stanna kvar och att bli sedd och hörd, men man är otroligt känslig på signaler från den andra dvs så fort  den andre ”försvinner” i egna tankar etc så tappar man. Så man måste försöka läkas i en väldigt trygg miljö dvs med någon som har förmågan att stanna kvar. Det räcker att bara titta på den andra personen (som bara behöver finnas där) och låt ditt system reparera den söndertrasade bilden av närvaro.

Eftersom allt handlar om närvaro för min del och ffa väldigt mycket närvaro i kroppen så försöker jag också att köra andningsbitar och yoga mm. Hos honom jag gick hos får vi göra ngt som heter ”Långsamma rörelser”. Dessa styrs från ett annat centra i hjärnan och med hjälp av det kan man reglera ner sitt system.

Ha, mycket ord och inte helt tydligt, men i stort handlar det ju om att identifiera sina mönster som finns där och inse att de finns där av en anledning som är skapat i det förflutna. Även om de behövdes då så är de som skygglappar nu och gör livet väldigt ofritt. Och för min del fungerar det som sagt ej att prata mig ur det här – jag vet allt om att det är en skev självbild mm, men det hjälper ej, jag måste försöka läka det som är skadat, genom att möta det väldigt tryggt och jobba med att ej fly genom att försöka vara i kroppen och även genom andra övningar verkligen försöka släppa på alla de blockeringar/stress som ligger lagrad i kroppen som behöver pysa ut. Så fort kroppen är lugnare så är hjärnan/tankarna lugnare.

Han som jag har gått hos bor i San Fransisco (men är svensk) och är i Stockholm med jämna mellanrum och har en hel del prova på kvällar så man kan komma dit & bara känna på hur det känns. Sist jag var där för några helger sedan var det tex med 2 stycken KBT terapeuter som jobbade med barn och anorexia och de tyckte att det var jättebra kunskap.

Bara att återkomma om frågor...

[marmotte]

Kanske ska påpeka att det här är mina högst subjektiva åsikter..
Jag har ingen utbildning alls i detta utan det jag har vidarbefordrat är ju de anteckningar jag har tagit.

men som sagt, för mig känns det som något som faktiskt kan funka för att lugna ner mig & njuta mer av livet.