Anonym:men ni har nästan en hatisk attityd som är ganska hemsk. Ni målar upp barn som små hemska odjur som bara är i vägen.. Jag upplever det inte som att någon här har målat upp barn som hemska odjur, eller haft en hatisk attityd mot dem. Att säga att man är rädd för & undviker att träffa barn pga. deras brutala ärlighet är väl inte detsamma som att säga att man hatar barn?
Däremot kan jag säga att jag inte tycker om barn särskilt mycket (dock av andra orsaker än deras ärlighet), men det har man väl också rätt att tycka/känna? Fast visst, det är väl förstås bara socialt accepterat att älska barn, attans att jag inte tänkte på det innan jag yttrade mig...
och man får inte glömma att barn inte säger den typen av saker med avsikt att göra dig ledsen, utan av ren spontanitet. Det är jag medveten om, men det kan vara nog obehagligt & smärtsamt att ett barn uppmärksammar precis det man hatar allra, allra mest på sig själv. Att barnet bekräftar att man har massor av finnar & utslag, en väldigt stor näsa eller bilringar. Det känns. Jag vet att både vuxna & barn lägger märke till de sakerna, bara det att vuxna sällan säger det, för de vet att det inte är riktigt okej att göra det. Och det är så hemskt att tänka att de vuxna skulle säg detsamma om det bara vore accepterat att bete sig så. Dvs. att min näsa är jättelång & stor. Eller som ett barn sa till mig en gång: "Din näsa är jättelång, den är så lång att man skulle kunna använda den som bestick & äta med. Hahaha." Efter det ville jag bara begå självmord. Stannade hemma från jobbet i flera dagar. Så jag anser det vara berättigat att undvika barn i den mån det är möjligt. Även om det inte alltid är deras avsikt, får de mig att må dåligt.
Bättre att sikta på lillkillen...
Skrev jonniecb. Det är fruktansvärt hemskt att skriva så, skjuta ett litet barn som inte ens fått chansen att förstå att han/hon gjort fel.
Jag tror visserligen inte att den kommentaren var allt för seriöst menad... Men det kan säkert se hemskt ut för den som inte förstår ironin/humorn. Ja, visst är det bisarrt att man kan skämta om sådant. Men det förtar inte att det också är fruktansvärt att få höra sanningen om hur ful man är.
SpegelSpegel:Som barn och ung tonåring blev jag där emot trakasserad av människor hela tiden pga övervikt, barn, tonåringar och t om vuxna hånade mig eller gav mig elaka och okänsliga kommentarer ganska oftaSamma här, men av en annan orsak: undervikt. Jag var sex, sju, åtta, nio år gammal & folk frågade mig varför jag var så smal, om jag hade anorexi, om jag fick någon mat hemma och om jag verkligen tyckte att det var fint att se ut så där. Ungefär som om jag skulle ha valt det själv. Tom. vuxna människor kunde peka på mig & säga att jag såg hemsk ut. På den tiden hade jag dessutom problem med magen, som pga. allergier ofta svullnade upp. Ibland hände det att vuxna människor kom fram till mig & kommenterade hur stor min mage var. Jag undrar vad för nöje en vuxen människa finner i att göra på det sättet. Är de nyfikna finns det väl betydligt finare sätt att stilla nyfikenheten på. Eller också lär man sig att en del saker kommenterar man helt enkelt inte.
och grabbiga och bröliga killar i tjugoårsåldern med överdrivet bra självförtroende som håller ihop i flock och bedömer tjejer som går förbi demJag har inte träffat på så många som verkligen gör så, men eftersom jag träffat en del som fungerar på det sättet är jag rädd att alla killar i övre tonåren bedömer mig när jag går förbi dem. Tom. äldre killar beter sig ju så. En kille jag dejtade ett tag var 25 år gammal & kunde inte låta bli att kommentera tjejer vi gick förbi. Förutom att det var respektlöst mot mig, tycker jag att det var väldigt äckligt. "Snygg röv", "äckligt mager" osv. Vidrigt att lyssna på hans graderande av tjejers utseende. Och när han umgicks med sina kompisar var det ännu värre. Man kan inte direkt påstå att han förbättrade min självkänsla. Varken den inre eller den yttre.
Men jag håller verkligen inte med om att det går över efter fjortonårsåldern, det tar sig bara andra uttryck, skitsnack, mobbing och utfrysning på arbetsplatsen t ex, man sitter i fikarummet och snackar om hur konstig hon den nya är istället för att sitta på parkbänkar och skratta åt fula människor.
En del människor förändrar sig aldrig. Det märker jag bara nu på min arbetsplats. Det snackas en hel del skit. Och jag kan inte direkt påstå att jag är den mest populära där, snarare tvärtom. Folk pratar knappt med mig förutom om de absolut är tvungna, och säger jag någonting är det ingen som bryr sig. Alla verkar dessutom ha en j--la massa hemligheter med varandra.
Mia:innan jag ens hade såhär riktigt stora problem med mitt utseende så fick jag ångest av att vara kring barn, för att jag aldrig visste hur man skulle bete sig, vad man skulle prata om, och hur man skulle agera.Så har jag också alltid känt. Jag tycker det är rent otäckt att vara tillsammans med barn. Jag vet inte ens hur jag ska bete mig när jag är med min brorsdotter. Vad pratar man om? Vad gör jag om hon gör si eller så? Dessutom avskyr jag att läsa sagor för barn, eftersom jag hatar min röst också. Får megaångest varje gång ett barn ber mig att läsa en saga.
//Insatiable
