graviditet och cipramil

[Anonym]

Hejsan allihop! Är det någon som har erfarenhet av att äta cipramil i samband med graviditet och amning? Jag och min pojkvän vill så gärna skaffa barn men jag vågar inte pga att jag äter cipramil. Har fått så mycket olika information om huruvida det kan skada fostret. Har både läst artiklar som menar att det är oskadligt och artiklar där det står att barnet kan bli skadat. Är det någon som har erfarenhet av detta? En depression är ju också skadlig för barnet och jag vet att jag får ett helvete när jag slutar med medicinen....har provat ett antal gånger. Börjar bli desperat....har passerat 30 år och vet att jag måste äta medicinen för att kunna fungera. Snälla hjälp!
Kramar från ängslig

[Anonym]

Hej!

Det här är kanske inte så lätt att svara på, men kan du inte upphöra med medicinen eller byta ut den mot något annat då du är gravid? Så fort barnet är ute sä kan du väl fortsätta igen?

Om det finns en risk att barnet kan ta permanent skada som inte är utredd skulle inte jag ta risken. Även om jag skulle må superdåligt utan medicinen. Under förutstättning förståss att det inte fanns nån risk att jag skulle ta livet av mig utan medicinen, men det måste förståss finnas något man kan byta ut den mot.

Om det är farligt med amning och medicinen kanske man kan skippa amningen.

[Anonym]

Tack för ditt svar....letar ständigt nya forskningsrön som rör ämnet...har inte all tid i världen bara...
Kram från barnsugen

[Anonym]

Är det inte bättre att vara frisk och må bra viktigare än att ha barn just nu? Tolkar ändå ditt inlägg att du knappast är närmare 40 än 30. Så varför bråttom?

[Anonym]

Jo men om hon är konstant beroende av medicinen blir det kanske inte bättre för att hon väntar, hon kanske kommer att vara det om tio år också.  Men stressa inte barnsugen, tycker jag, utan tänk igenom ordentligt. Vissa föräldrar säger ju att de får ett annat perspektiv när de får barn och saker som tidigare varit viktigare förlorar betydelse. Tex skulle jag nog tränga bort min BDD om jag fick barn, i alla fall just runt födsel och graviditet. Graviditet, föräldraskap och förlossning innebär ju en stor påfrestning för individen, så troligtvis skulle BDDn förvärras, men samtidigt kan man styra mycket med viljan. Om man VERKLIGEN inte vill bry sig om BDD tankarna kan man nog strunta i dem. Tex om man hänger på ett klippavsats och håller på att trilla ned skulle man kanske inte tänka på hur man tycker man ser ut. BDD beror på tankar+ kemi i kroppen. Har du testat någon terapi eller att ändra dina tankar när du är nere och utan medicin för att sakta bygga upp dig själv steg för steg även utan medicin?  Visst skall man inte lida i onödan, men samtidigt är det ju lite synd om BDDs skall göra en så handikappad så man inte kan få barn....

[Anonym]

Oj oj oj, har kikat lite på sideffekter av serotoninpåverkande mediciner. Skulle absolut inte våga bli gravid och samtdigt äta det. Inte för att något är bevisat, men blotta misstanken räcker..
Okej, jag vet, riktig depression och BDD går inte bara att förtränga. Men om du verkligen vill ha barn kanske du kan ta på dig som ett projekt att göra dig själv oberoende av medicinen via att arbeta med dig själv, med tankar etc.. Kan ju vara en morot till att bli frisk eller i vart fall friskare  även utan medicin (att få barn alltså).

[Anonym]

Jag går i terapi och hoppas givetvis att jag ska bli bättre. Är bara rädd för att jag aldrig kommer att kunna vara utan medicinen. Har som sagt provat att sluta medicinera när jag har mått riktigt bra och då direkt blivit dålig igen, trots att jag då gått i terapi. Kanske får jag helt enkelt acceptera att jag måste ha medicinen och avstå från att skaffa barn. Men det känns så hemskt...min sambo kan inte tänka sig ett liv utan barn...inte jag heller...
En kollega till mig åt antidepressiva under sina två graviditeter utan problem...men tänk om något hade gått fel...

[Anonym]

Mmmmm... Det är verkligen ett dilemma. Saken är väl den att en terapi ensam gör väl inte en frisk, utan det handlar kanske om att långsiktigt bygga upp sitt förhållande till sig själv och sin självkänsla. Det kan ta tid. Själva terapin är ju också i sig själv påfrestande just när den pågår, så att det är möjligt att du skulle ha lättare att klara dig utan medicinen då terapin är avslutad.

Om en människa mår bra med medicin och sedan plötsligt dåligt utan så undrar jag om det inte är något i närmiljön som kanske är påfrestande. Undrar om det inte kan vara så att man "dopar" sig att klara sådant som man egentligen inte skulle orka med utan medicinen och därmed inte gör förändringar som skulle vara bra för ens liv. Viktigast är förståss att ha snälla tankar mot sig själv, och det kan man alltid öva sig på. Försök ta reda på vad det är som får dig att må dåligt, och försök ändra det. Tankar är väldigt viktiga där. Men också vilka människor man omger sig med. Det man inte kan ändra på måste man börja tänka snällare om, och inte plåga sig. Sedan är det viktigt att träffa folk man tycker om och ha människor som respekterar en och göra roliga saker och få utlopp för sin personlighet och sina behov. Jag kan inte tro på att en människa måste vara predestinerad att må dåligt utan en medicin. Det normala är att du borde må bra även utan medicin. Det är det naturliga för dig.

[Anonym]

Tack för dina kloka ord...
Tyvärr tror jag att jag kan vara beroende av medicinen likaväl som en diabetiker är beroende av sitt insulin och en person med hypertoni behöver sina beta-blockerare...
Jag har haft bdd under hela min uppväxt, säkerligen utlöst av yttre faktorer men även på grund av en medfödd "känslighet", kanske brist på serotonin?
Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att bli kvitt sjukdomen, med eller utan medicin...
Kram

[Anonym]

Hej!

Det finns de som ifrågasätter hela den här serotonintesen (att depression beror på en brist på serotonin och den typ av medicin du äter påverkar detta på det sätt man hävdar.

Tydligen funkar medicinen, men det är inte helt säkert att man egentligen vet hur den funkar. Psykvården är inte neutral, läkemedelsbranschen tjänar nämligen pengar på att människor blir beroende av mediciner....

[Anonym]

En annan viktig negativ sak med å ta medicin är att risken är att du blir avtrubbad så du märker inte om det är nått negativt i din omgivning som du behöver åtgärda, tex folk med negativa vibbar etc. Att må dåligt är också ett sätt fär själen att tala om att den är olycklig med nått, precis som ont i kroppen är kroppens sätt att tala om att det är nått fel med den.  Själen kan vara olycklig för att man mobbar sig själv eller spelgar nått man tycker är jobbigt att se för mycket. Men den kan också vara olycklig för att man träffar fel folk, bor på fel ställe etc.

Om man inte hade känsel i kroppen kanske man skulle strunta i om man satte handen på en platta etc. och det skulle ju bli katatrof.

PÅ samma sätt: om tex din terapeut är en klantskalle och inte rätt person för dig så märker du inte det om du har en medicin som gör att du inte känner diffusa illamåenden upp och ned.

Förstår du var jag menar? Känslighet kan också vara en tillgång. Särskilt om man skall behandlas psykologiskt. Viktigt för personer med BDD är ju att lära sig leva med sig själva och fatta vad som gör en nere, vad man skall undvika etc. Men hur skall man lära sig det om man trubbat av sig med en medicin? Jag vet att läkran sätter in medicinen för att få en positiv spiral så att man överhuvudtaget är behandlingsbar om det är mycket illa. Men det är inte meningen att man skall bli kvarp å medicinen. Då är det nog något som gått fel i behandlingen.

[Anonym]

Jag förstår vad du menar. Håller dock inte med dig om att man blir avtrubbad av medicinen. Upplever saker och ting på precis samma sätt som tidigare, är lika känslig. Skillnaden är att jag orkar bearbeta jobbiga händelser, personer, situationer, vilket jag inte orkade innan. Då gav jag bara upp...ville dö...

[Anonym]

Hmm..Jag förstår.

Visst är det bra att bearbeta saker, men om en person i ens närhet ständigt gör att man måste bearbeta massa problem hela tiden då är det nått som är snett. Då är det kanske bättre att se till att personen försvinner ur ens liv i stället, i stället för att "härda ut"och spilla massa energi på att bearbeta.  

Enda gången det ej fungerar är förståss om man är släkt. Blodsband alltså, antingen om man har barn i hop och därför måste han en viss lags relation även om man ej är ihop, samt om man är släkt på annat sätt. Då är det inte lika lätt att bryta. Men om en sån person (jobbig) som ej är släkt med mig kommer in i mitt liv åker den ut illa kvickt nu förtiden.

Jag har sagt nej till medicin. De som styr min behandling ville att jag skulle ta en medicin. Förklaringen var att jag skulle må dåligt under själva behandlingen. Dagen efter första gången i terapin blev BDDn mycket värre igen.  Det blev bättre igen efter kanske två dagar. Men jag vill inte ta någon medicin. Jag mår bättre nu för att det är sommar. Sålänge det känns så vill jag ej ta medicin.

Vet hur det känns att bara vilja dö, rättare sagt jag började tänka: Tänk om det fanns ett piller som kunde få stopp på det här. Då kom jag på att jag lika väl kunde ta ett antidepressivt piller som ett självmordspiller.

Så jag vet verkligen hur det känns. Jag har förlorat ÅRATAL av mitt liv i depressioner. Och tackat nej till psykofarmaka vid två gånger nu. Kanske var det i onödan, men när jag mår bra får jag bättre självförtroende om jag vet att jag gör det helt utan medicin. Så är det för mig. Skulle ända tro att medicinen främst tar bort en del av smärtan?  Vad kommer annars orken som du får mer av från? Hm.. Komplicerat det där hur det funkar. Men främsta skälet för dig att bli medicin fri är ju för att du skall kunna skaffa barn utan att barnets hälsa äventyras av medicinen. Läkarna säger själva att det inte är meningen att man skall bli beroende. Det är inte det som är planen när de sätter in medicinen.

[lindusen]

Hejsan alla!
Har läst många intressanta inlägg här om medicinering. Depression, ångest, känslor av panik, tvångstankar handlar om kemiska signalsubstanser i vår kropp/hjärna. Hur dessa obalanser uppkommit från början vet man mindre om, de kan vara beroende av arv, miljö eller båda. Eftersom vi alla är unika, olika i sammansättning så reagerar vi också olika på olika typer av behandling. Jag känner igen mig i tanken att "jag vill klara mig utan farmaka", gick i många års terapi. Terapin hjälpte mig mycket och var oerhört viktig i på min väg framåt, men jag blev inte fri från bdd-tankar, depression. Livet höll på att rinna ut i sanden...min räddning blev att börja medicinering med seroxat för ca 10 år sedan.
Av dessa tabletter blir man inte avtrubbad, jag känner fortfarande glädjerus, gråter när jag är ledsen, blir ilsken, sur, förbannad, sårad, kränkt, känner engagemang etc. Jag har fått balans i mina signalsubstanser (vet att det låter tråkigt och kliniskt ; )  )
Vad jag vill säga är att man ska vara försiktig med att utgå från sig själv och hur man själv klarat av sin sjukdom...det ena utesluter inte det andra och det som passar för en individ passar ej för en annan.
Det andra jag vill kommentera är graviditet i samband med att ta läkemedel. Det är sant att det finns ganska lite forskning kring påverkan på foster, men man kan kontakta specialistmödravården och få mycket stöd, råd kring dessa frågor, som är jätteviktiga. Det finns också läkemedel som anses bättre att använda. Man kan börja med att kontakta sin vårdcentral eller "vanliga" mödravårdscentral för att få hjälp med att gå vidare.
Det är klart att man ska må så bra som möjligt innan man skaffar barn, men ofta är våra besvär av sådan art att man bearbetar dem hela livet fast mer eller mindre!

Kram på er alla
//Linda

[lindusen]

Hej igen...glömde säga en viktig sak.....
....det är klart att alla vi också ska få möjligheten att skaffa barn!!

kram kram igen
//Linda