Släng ut dina speglar

[ghost]

Hej alla rara!
Jag har precis hittat hit, tack vare Malins mod att vara med i Outsiders.

Hade ingen aning om att det fanns ett namn på det här. Har väl förmodligen haft Bdd sedan jag var 11 eller något.(Nu är jag 32) Jag har haft anorexia, men är frisk sedan ett antal år. Fick slåss för mitt liv emot den sjukdomen, förståss, och hittade en del knep för att stå emot min förvanskade självbild.

Bland annat åkte alla speglar ut. Behöll bara badrumsspegeln, eftersom den satt fast, liksom, men ett tag när det var som värst så hängde jag en handduk över den. Det var hemskt skönt, liksom befriande. Att slippa bli fast framför spegeln, slippa osäkerheten inför en spegelbild som hela tiden förändrades. Dels tyckte jag då att dubbelhakorna växte för varje sekund, osv, och så och var det ju den gamla vanliga chocken över hur ful jag var i övrigt...

Och någonstans på vägen, så drabbades jag av ett sorts trots: Jag klippte av mitt långa hår, som jag gömt mig bakom i alla år, till stubb. Gav liksom fulheten full insyn. "Såhär ful är jag, och det har jag rätt att vara!" typ. Det var nog det bästa jag gjort! Det gav mig en helt ny styrka. Att börja acceptera min egen kropp/mitt utseende som det var. Jag kommer nog aldrig att TYCKA OM mitt fejs, men jag har faktiskt rätt att leva oavsett hur jag ser ut.

I mina svaga stunder tycker jag fortfarande synd om min omgivning, som måste se mig. Jag är är idiotiskt tacksam över dem som älskar mig trots att jag ser ut som jag gör. Men jag VET i alla fall någonstans långt inne att jag måste tillåta mig själv att leva. Att jag faktiskt har rätt till att vara ute bland folk och NJUTA av livet ändå! Jag har haft turen att hitta en inre trygghet.

Det är förskräckligt lätt att fastna i tvångsbeteenden och självhat. Att isolera sig och bara försvinna längre och längre in i depressionerna. (Jag var nästan helt isolerad i några år) Bästa sättet att komma ur det, kan vara att försöka treva sig ut i världen igen. Att våga unna sig lite sol i ett blekt ansikte. Att skaffa husdjur kan också vara en befrielse. De älskar ju oss oavsett hur vi ser ut. Och de kan lätt få oss att skratta...!

Jag vill absolut inte komma med några pekpinnar, vill bara berätta hur jag har gjort. Vi är alla olika (Och ändå så himla lika!) och vi har olika sätt att hantera saker på.

Kramar till er, systrar och bröder!
från Marie

[Anonym]

Det är absolut ingen inbillning att spegelbilden ändrar sig hela tiden. Det handlar om kvaliteten på spegeln. Har ni t ex märkt det att man faktiskt ser olika ut i olika speglar. Om man överdriver lite så i vissa är man rund som en fotboll och i andra är man avlång som en sko och i en tredje är man bucklig! Och utseendet ändrar sig beroende på var i en spegel man tittar så att säga. För man ansiktet över spegelytan så ändrar ansiktet form. Med andra ord är spegeltillverkarna kassa, kassa, kassa på att tillverka speglar av hög kvalitet. Så det bästa är att slänga ut alla speglar tills det kommer fram speglar av hög kvalitet där man iaf alltid ser lika dan ut.

[ghost]

Synd att vissa gör sig roliga på andras bekostnad:confused:

[Anonym]

Vådå gör sig rolig? Jag ser ett problem i att man faktiskt inte kan lita på speglar. Det finns ju speglar på nöjesfält där ens utseende förvanskas väldigt mycket. Men alla speglar har ju dessa fel, fast i mycket mindre skala. Om man visste att speglarna visade verkligheten precis som den var så kunde man ju utgå därifrån och arbeta vidare med ens BDD. Men hur ska man kunna få en rätt uppfattning om ens utseende när speglarna förvränger verkligheten?

Ditt första inlägg var förresten väldigt bra. Kram på dig!

[Sad Angel]

Kan inte göra mig av med speglar, är besatt av dom. Så fort jag går förbi en spegel måste jag se hur jag ser ut.

[ghost]

Ber om ursäkt, anonym. Jag feltolkade ditt svar... Ja, du har rätt i att vissa speglar faktiskt är manipulerade, i spegelhallar och så. Och ibland känns det verkligen som om hallspegeln också är det. Hmm. Men egentligen så tror jag inte att det spelar någon roll, problemet sitter ju liksom i huvudet på oss. En kamera fotograferar ju av verkligheten ganska exakt, och vad hjälper det? (Personligen så avskyr jag vartenda foto som jag råkat komma med på)

Sad Angel, jag vet vad du menar. Jag är också besatt av speglar fortfarande, men eftersom jag inte har några hemma, så kan jag liksom undvika att fastna framför dem i timmar. Att bryta en fixering är inte lätt. Kram på er!!!

[Anonym]

Hej! Jag tycker att man ser ganska olik ut från foto till foto. Och alla som är med på TV ser tex väldigt mycket smalare ut i verkligheten... Den slutsatsen drar iaf jag efter att ha råkat möta några olika TV-kändisar vid olika tillfällen i gbg.