Ful, ful, ful.

[bortkastat liv]

Hej.
Jag hade aldrig ens hört talas om BDD förrän fram till några dagar sedan, då jag postat ett inlägg på ett annat forum som handlade om min sociala fobi. Efter min beskrivning var det någon som svarade nånting med att jag förmodligen lider av BDD också utöver social fobi, och naturligtvis blev jag nyfiken och började googla runt och läsa allt jag kunde hitta om ämnet. Och vet ni? Allt jag läste, stämde in på mig. Det var som att för första gången kunna SE, äntligen ett svar på mina frågor.  Det känns som en befrielse på ett sätt. När mina misstankar om social fobi visade sig vara befogade, kände jag att det ändå var något som fattades, jag var inte nöjd till 100 %. Nu kan jag förstå varför. Jag har alltid trott att jag led av en gravare form av social fobi, men när jag diskuterat social fobi med likasinnade personer har jag känt att de inte riktigt förstår mig, att vi inte är på samma våglängd, trots det gemensamma faktum att vi både har en skräck för det sociala. För mig var det så extremt.
Jag har knappt gått utanför dörren på 3 år, klarar varken av att ha pojkvän eller kompisar, låter persiennerna vara nere året om - och kan inte ens gå ut med soppåsen om det är ljust ute. Jag är 20 år, men lever inte som mina jämnåriga, inte på något vis. Klarar inte av att studera, jobba eller fokusera på någonting annat än vad folk skulle tänka om de såg mig. Jag är verkligen sådär otäck att jag nästan tycker synd om min spegel som måste tvingas se mitt ansikte.
Jag brukar fotografera mig, bara för att se om bilderna i min digitala kamera överensstämmer med bilden i spegeln. På något sätt tycker jag oftast att jag ser värre ut i spegeln. Men jag kan aldrig vara säker på att det inte är kameran som luras, så jag fortsätter att knäppa av bild efter bild. Snart är jag uppe i 300 bilder som alla ser mer eller mindre likadana ut, och jag har det fortfarande inte bekräftat att det verkligen är så jag ser ut. Jag kan helt enkelt inte acceptera att jag är så ful. Om jag fortsätter ta bilder kanske jag når en bild där jag är snygg. Så kan jag tänka, men den bilden kommer inte, och skulle den mot förmodan göra det så intalar jag mig att det blev något fel på just den bilden... Jag vet inte vad jag ska göra. Vad gör man?
Medicinerna jag ätit de senaste 2,5 åren har hjälpt mot depressionen, men inte så mycket mot ångesten. Har ångest konstant, från det att jag slår upp ögonen på morgonen till det att jag somnar på kvällen. Ångest inte bara över mitt ansikte, utan också för allt annat. Allt jag missat under mina år, som "normala" människor tar för givet. Fester, skola, resor, konserter, vänner. Jag har inte ens vågat drömma. Det är liksom ingen idé, det slår ändå aldrig in. Jag kommer aldrig kunna leva som vanliga människor. Inte med mitt ansikte. Jag vet inte hur länge detta har plågat mig, men jag minns att när jag var liten kunde jag stå framför spegeln i timmar och prata med mig själv. Jag var mer intresserad av att prata med mig själv i spegeln, än att gå ut och leka med de andra barnen. Och ju äldre jag blev, desto svårare blev umgänget med andra. Mitt ansikte har totalt tagit livsglädjen ifrån mig. Jag vill bara vara söt. Bara lite. Jag minns inte att mamma nånsin sa till mig att jag var söt. Hon sa det om mina syskon (vet inte om hon sa det TILL dem, men hon sa det OM dem, hon kunde säga det till mig), men aldrig hörde jag ett ord om att jag var söt. Förmodligen tyckte hon inte det, för annars skulle hon väl ha sagt det om mig med. Om ens egen mamma tycker att man är ful, då kan man inte vara annat än ful.
När jag tänker på såna saker som ovan nämnda, inser jag att det måste vara BDD har så länge har haft. Jag har inte velat öppna en veckotidning på flera år, för jag klarar inte av att se alla vackra tjejer i dem, så perfekta som de är. Tv slutade jag kolla på för säkert 2 år sedan minst. Så vad gör jag om dagarna, om jag varken läser tidningar eller ser på tv, och till råga på allt bara är hemma? Svaret är: Jag tänker, grubblar, fantiserar, önskar att ett mirakel ska inträffa.
Att jag en dag kan titta på mig själv utan att se ett avskyvärt monster, ett monster som överhuvudtaget inte har rätt att leva.

[Fridas mamma]

Hej och hjärtligt välkommen till det här forumet - här finns det många med BDD och deras anhöriga och man kan få svar på sina frågor och tankar man har. Jag har inte själv BDD men min dotter som nu är 16 år har varit sjuk sedan hon var 11 år, hon har haft långa perioder med neddragna persienner, svarta gardiner och legat ubder täcket för att hon inte någon ska se hur tjock och ful hon är.Hennes ångest över sitt utseende är av o till förlamande.Hon får antidepressiv medicin , hon har prövat många sorter men Fontex i höga doser har fungerat bäst ( men inte bra ) för henne , just nu håller hon på att test en kombination av Fontex och Zoloft.

Du har en klar fördel för du har insikt om att du är sjuk, det har inte min dotter.Hon har sett program på TV om BDD och har tyckt att det är som hon har det men skillnaden är ju att de personerna är söta men det är inte hon.( hon är smal o jättesöt mern när jag säger så så säger hon att det tycker jag bara för att jag är hennes mamma)
När man har insikt har man möjlighet att jobba med sina problem i KBT , detta i kombination med medicinering har den bästa effekten. Jag vet inte var du bor men bor du i Stockhol har KS ett ångestprogram med bl,a, BDD-grupper- dit behöver man remiss.

Än en gång, välkommen och vad bra att du har insikt ! Haär kommer du att få stöd.

Kram från Mymlans mamma

[Malins mamma]

Välkommen från mig också! Bra att du hittade hit! 

Jag kommer aldrig kunna leva som vanliga människor. Inte med mitt ansikte.

Även om du inte kan tro på det just nu så är det inte ditt utseende som är problemet, utan BDDn. Man kan leva som "vanliga människor" hur man än ser ut men det är nästan omöjligt om man lider av BDD. Den goda nyheten är att det numera går att bli fri från BDD om man kommer under rätt behandling och kan ta till sig den.

Mvh Malins mamma

[bortkastat liv]

Tack för ert trevliga bemötande. Jo, jag tror nog att jag kommer att trivas här. Det kommer komma de dagar då jag inte vet annan råd än att prata med någon, då kommer jag säkerligen skriva en rad eller två.
Jag har visserligen insikt om min sjukdom eller vad man ska kalla den, men dessvärre tror jag inte att det är så mycket lättare att hjälpa mig för det. Jag påbörjade en KBT-behandling tidigare under hösten, men på annan ort, så för att ta mig dit finns två alternativ: tåg eller buss. Båda är helt otänkbara för mig. Min bror har följt med några gånger (det går bra så länge jag har någon med mig, men ensam funkar det inte alls), men han har ju sitt eget liv att tänka på såklart så det är inte alltid han heller har möjlighet att åka med. De sista veckorna har jag struntat i mina besökstider. Vad som är värst är att jag inte ens kan ringa och tala om att jag inte kommer, utan helt enkelt bara uteblir. Det är där den sociala fobin kommer in i bilden. Jag är för rädd för allt det sociala, att prata med folk, till och med på telefon där ingen kan se mig, för att våga ta emot den hjälp som finns att få.

[Fridas mamma]

Hej igen !

Det är synd att du inte kommer iväg till dina behandlingar för KBT hjälper vid både social fobi och BDD , man kan få sjukresor till behandling om man har jobbigt att åka kommunalt men då måste du ju ringa till din behandlare och tala om hur läget är och varför du inte klarar av att komma .

Du har ingen mailadress till behandlaren ? Om du tycker det är jobbigt att ringa så ring på kvällen och tala in meddelande om de har telefonsvarare, annars kanske du kan be någon annan ringa för din räkning.

Jag hoppas du kommer iväg på behandlingen.
Lycka till

[CyanideCupcake]

Hej och tusen gånger välkommen! 

Skönt att du äntligen känner att du hittat likasinnade. Jag kan börja med att säga att jag känner igen mig så otroligt väl i allt du skriver. Även jag kan relatera till termen "grotesk" och "monstruös", då det ofta är det jag ser när jag tittar på mig själv. Just den biten är väldigt svår att förklara för utomstående; dte finns ju "missbildning" i form av sådan man föds med och sådan man råkar utför på grund av till exempel brännskada. Självklart är det inte så jag ser mig, men...det här är något anant, en annan form av groteskhet. Detta leder till att folk ofta blir oerhört provocerade (antagligen på grund av att de ju inte sre något fel på en) och tror att man är ytlig och egocentrerad. Det är tråkigt att det blir så då BDD verkligen är allt annat än fåfänga, men jag antar att alla inte kan förstå allt.

Men jag kan aldrig vara säker på att det inte är kameran som luras, så jag fortsätter att knäppa av bild efter bild. Snart är jag uppe i 300 bilder som alla ser mer eller mindre likadana ut, och jag har det fortfarande inte bekräftat att det verkligen är så jag ser ut. Jag kan helt enkelt inte acceptera att jag är så ful. Om jag fortsätter ta bilder kanske jag når en bild där jag är snygg. Så kan jag tänka, men den bilden kommer inte, och skulle den mot förmodan göra det så intalar jag mig att det blev något fel på just den bilden...

Exakt, EXAKT sådär gör och tänker jag också. Alltid. Jag fotar jämt, varje dag, men om jag får en "attack" blir det löjliga mängder bilder, jag vet inte ens hur många. Tar en, tittar på den, raderar den, tar en ny, tittar på den, raderar den, tar en ny...och håller på så tills jag bryter ihop av ångest och börjar gråta för att jag ser så grotesk ut. I de stunderna kan jag inte ens visa mig för familj eller vänner. Tänker "kanske var det bara otur, det kanske bara råkade bli en dålig bild, det kanske bara var ljuset som var lite oturligt..." men nästa bild visar alltid samma sak, och nästa, och nästa. Det är fortfarande samma vanskapta ansikte som stirrar tillbaka på mig och det försvinner inte, hur många bilder jag än tar och hur hårt jag än blundar och önskar, önskar, ÖNSKAR att jag ska se något annat när jag öppnar ögonen för att titta. "Bara en gång, bara denna gången, snälla snälla var normal"...det är ett rent helvete.

[bortkastat liv]

Hej godessceline och tack!
Tänk att jag inte var ensam om att ha det såhär, det känns fortfarande ganska otroligt för att vara sant.
Skönt på ett sätt att man inte är helt ensam, men samtidigt ska ingen behöva gå igenom detta, usch.

Åh, idag hade jag tid hos min terapeut igen, som vanligt gick jag inte på den. Jag vet att jag måste, det är enda sättet för mig att "botas" säger mina syskon (även om de inte vet någonting om min befarade BDD, de tror ju bara att det handlar om medelsvår social ångest), men jag tror inte på att en hjärnskrynklare som genom ett trollslag kan bota mig. För det skulle innebära att jag tvingas acceptera mitt utseende and that will never happend. Jag vill ju inte ens acceptera, jag vill bara bli fin.
En av de få kompisar jag har smsar och frågar om vi ska träffas, jag orkar knappt ha dåligt samvete för alla de bortförklaringar och små vita lögner jag kommer med. En sak som jag tycker är skitjobbig är att prata med folk som har ett normalt liv, t.ex. över msn, om någon frågar vad man har gjort idag vill man inte ens svara på det, för man har ju inte gjort någonting! Sen att de själv berättar att de jobbat eller något så litet som att ha varit i affären gör det hela hundra gånger värre, man bara påminns om hur det känns att inte kunna leva som dem och hur kass man är...

[Malins mamma]

men jag tror inte på att en hjärnskrynklare som genom ett trollslag kan bota mig. För det skulle innebära att jag tvingas acceptera mitt utseende and that will never happend. Jag vill ju inte ens acceptera, jag vill bara bli fin.

Nej, nej, det är inte alls så det går till. Men tyvärr tror jag att den här uppfattningen är mycket vanlig och det är synd för det gör att man som BDDare har så svårt att tro att psykologbehandling kan hjälpa.

Jag tar det från början:

För att kunna bota en sjukdom så är det sjukdomen man måste åtgärda, inte symptomen. (Vid benbrott gipsar man benet, att ta smärtstillande medicin läker inte benet även om det lindrar smärtan en stund.) Därför är det viktigt att veta vad som är sjukdom och vad som är symptom.
 
När det gäller BDD så tror nog de flesta drabbade att det är "fulheten" som är sjukdomen. "Om jag skulle vara vacker, (ha fin hy, ha ett symmetriskt ansikte, ha en mindre näsa, ha kortare ben, ha större bröst, ha en fin frisyr), så skulle jag inte vara sjuk. Då skulle jag kunna leva som alla andra, vara självsäker och inte behöva tänka på mitt utseende jämt och ständigt."
Men det är inte så. "Fulheten" som ni ser är ett symptom och inte själva sjukdomen.

Så vad är det som är sjukdomen då om det inte är "fulheten"? Jo det är en uppfattning som ni alla på ett eller annat vis har kommit fram till, nämligen uppfattningen att utseendet är väldigt viktigt, att det spelar en stor roll hur man ser ut.   

När man har fått den här uppfattningen så händer en sak (och det är då det hela utvecklas till BDD), man börjar se en förvrängd bild av sitt utseende. Pga den bla uppfattningen man har fått om utseendets betydelse så börjar hjärnan förvränga den bild som ens ögon ser, och sen följer alla de andra symptomen efter.

För att bota BDD funkar det alltså inte att åtgärda utseendet (eftersom det är ett symptom) utan man måste angripa uppfattningen man har, att det spelar en stor roll hur man ser ut. Och det är här KBT kommer in i bilden, genom att ifrågasätta, testa och undersöka sina uppfattningar om utseendets betydelse kommer man så småningom underfund med att utseendets betydelse inte alls är speciellt viktigt. Och det är när man har kommit så långt som man kan tala om "trollslag", för när alla felaktiga uppfattningar försvinner så försvinner också "fulheten" som man har sett. Hjärnan slutar att feltolka det som ögonen ser.
Så mitt i all den bedrövelse det innebär att vara BDD-drabbad så kan ni känna er lyckligt lottade om ni blir friska för ni blir faktiskt vackrare av att "gå till en KBT-terapeut". Det är ju inte så att ni ändrar utseende på nåt sätt men ni kommer att kunna se det som andra ser.

För det skulle innebära att jag tvingas acceptera mitt utseende and that will never happend. Jag vill ju inte ens acceptera, jag vill bara bli fin.

Att gå i KBT-terapi innebär inte att man ska acceptera sitt utseende (vilket jag har förstått är nästintill omöjligt), utan man ska acceptera att man lider av BDD och därför inte kan veta hur man ser ut pga att man har en förvrängd självbild.

----------------

men nästa bild visar alltid samma sak, och nästa, och nästa. Det är fortfarande samma vanskapta ansikte som stirrar tillbaka på mig och det försvinner inte, hur många bilder jag än tar och hur hårt jag än blundar och önskar, önskar, ÖNSKAR att jag ska se något annat när jag öppnar ögonen för att titta. "Bara en gång, bara denna gången, snälla snälla var normal"...det är ett rent helvete

Det här (eller att stå i timmar framför spegeln) är det absolut säkraste sättet att se det allra fulaste man kan tänka sig. Desto mer man anstränger sig för att få reda på hur man ser ut, ju mer förvanskad blir bilden.
 
Den dagen du kan se på ett foto/i spegeln och ärligt tänka att du bryr dig inte om hur du ser ut för det spelar ingen roll så kan du inte se det "vanskapta ansiktet" längre.
Men under tiden, tills du/ni blir friska så skulle jag rekommendera tanken: "Jag lider av BDD vilket innebär att jag har en förvrängd självbild. Så länge jag är sjuk kan jag inte veta hur jag ser ut och därför vägrar jag att reagera på den bild jag ser av mig själv, jag kommer inte att tro på den och jag vägrar att bli upprörd eller ledsen pga nåt som jag vet att det inte stämmer överens med verkligheten." Att nonchalera det utseende man tycker sig ha förminskar BDDns styrka. Att reagera genom att gråta eller bli upprörd förstärker BDDn.

Mvh Malins mamma

 

   

[CyanideCupcake]

men jag tror inte på att en hjärnskrynklare som genom ett trollslag kan bota mig

Nej, självklart kan de inte det. Det är inte alls så enkelt; terapi kräver massor av enormt hårt och plågsamt arbete och det är något man gör tillsammans. Det kräver väldigt mycket arbete av en men det är värt varenda sekund.

här (eller att stå i timmar framför spegeln) är det absolut säkraste sättet att se det allra fulaste man kan tänka sig. Desto mer man anstränger sig för att få reda på hur man ser ut, ju mer förvanskad blir bilden.
 
Den dagen du kan se på ett foto/i spegeln och ärligt tänka att du bryr dig inte om hur du ser ut för det spelar ingen roll så kan du inte se det "vanskapta ansiktet" längre.
Men under tiden, tills du/ni blir friska så skulle jag rekommendera tanken: "Jag lider av BDD vilket innebär att jag har en förvrängd självbild. Så länge jag är sjuk kan jag inte veta hur jag ser ut och därför vägrar jag att reagera på den bild jag ser av mig själv, jag kommer inte att tro på den och jag vägrar att bli upprörd eller ledsen pga nåt som jag vet att det inte stämmer överens med verkligheten." Att nonchalera det utseende man tycker sig ha förminskar BDDns styrka. Att reagera genom att gråta eller bli upprörd förstärker BDDn.

Men det är så svårt att låta bli att tro på det man ser. Man SER ju. Och om det man ser är groteskt, hur ska man kunna låta bli att bli upprörd och lida av det? Det blir liksom en naturlig reaktion...

[Insatiable]

Jag känner igen mig i allt du skriver och jag lider oerhört med dig. Det är för jävligt att må som du gör och att det påverkar hela ens vardag. Hur många gånger har inte jag och en rad andra personer här varit sorgsna över allt vi går miste om för att vi låter vår psykiska ohälsa styra vardagen? Hur BITTER har man inte kunnat vara?

Antidepressiva. De hjälper mot depression, de KAN hjälpa mot panikattacker genom att minska antalet och göra dem lindrigare. Men de kan inte ta bort ångesten. Ångest är ingenting som går att medicinera bort, det går bara att lindra med mediciner men benzo är ingenting man kan leva på utan någonting som dessvärre kan göra en beroende OCH ge en trubbel med snuten om man inte har det utskrivet.

Föräldrar. Det är så vidrigt hur de kan invalidisera en genom saker de gör i ens uppväxt. De flesta föräldrar menar säkert väl även om de gör fel ibland, men oavsett om de menar väl eller inte (min mor har aldrig menat väl utan bara tänkt på sig själv, medan min far säkert menat väl men pga. min mor inte kunnat bestämma själv för att hon invalidiserat även honom) kan saker i barndomen påverka väldigt mycket. Som barn är man så skör och så beroende av vuxenvärlden. Och även om man inser att föräldrarna gjorde fel- jag tycker att det är fel av din mor att inte tala om för dig att du också är söt, även om hon inte skulle ha menat något illa med det- hjälper det ju inte när skadan redan är skedd. Det enda man kan göra då är att försöka läka skadan på andra sätt.

Jag är glad att du hittat hit och hoppas att du kommer att ha utbyte av forumet, men tyvärr kan forumet inte bota en även om personer här är gulliga och kommer med tips och råd. Jag undrar om du får någon behandling utöver den medicinska? Har du nämnt för någon läkare eller psykolog vad du misstänker dig lida av? Skulle du klara av att nämna det för dem? Det sägs att BDD botas bäst med medicinering och beteendeterapi i kombination. Det kanske skulle vara värt att testa det.