Hej H!
Tack för tacken!
KBT uttyds Kognitiv- och BeteendeTerapi. Det är något som är totalt skiljt från psykodynamisk terapi, som det låter som det är det du går på. Psykodynamisk terapi är äldre och stammar från Freuds teorier. Den är mkt kontroversiell iom att det varit omöjligt att visa att den har ngn verkan. Dock kan det såklart finnas psykodynamiker som hjälper, självklart, men på det stora hela är det inget som säger att man blir mer hjälpt av att gå till en sån mot att gå till en tobakshandlare eller hästskötare. Dock är det så att psykodynamiken tidigt vann stor mark inom vården, säkerligen pga att det i princip var den första stora rörelse som psykologiserade människans liv.
KBT innebär i stort att man för ihop rönen från behaviorismen (den delen av den vetenskapligt baserade psykologin som behandlar beteende) med rönen från kognitiv psykologi (som behandlar hur människor tänker).
Den klassiska definitionen av beteende är "det som går att observera utifrån". De mest strikta behavioristerna säger saker som "'medvetandet' är en onödig hypotes" och menar då att det är totalt ointressant att prata om vad som ryms inom en människa, hur denne tänker, känner osv.
De tänker (?
) sig att det räcker att studera stimuli och respons. T.ex. så kanske man vill lära en råtta att klättra upp för en stege, dra i ett snöre, hoppa ner i studsmattan som då fälls upp, springa över ett rep och sätta på sig boxhandskar och boxas med en boxboll.
Det verkar ju kanske vid första anblick som ett mkt komplext beteende, men går egentligen att bryta ner i delaktiviteter. Säg att man matar råttan såfort den klättrar upp för stegen - ja, då kommer den snart att klättra upp såfort den får chansen.
Om man sedan slutar mata den tills den också börjar dra i snöret, eller ger den ännu mer mat då den gör det - ja, då kommer den utföra den följden av handlingar. osv.
Tillslut lubbar den igenom hela räckan av grejjer och står där och boxas.
Det handlar alltså om att man betingar en reflex = ser till att belöna då rätt beteende utförs.
Vidare kan man också betinga betingningarna, osv.
Detta går också att göra åt andra hållet. Säg t.ex. att råttan utsätts för en elektrisk stöt tills dess att den klättrar uppför repet - ja, då kommer den göra det såfort den får chansen. osv.
Vidare går det också att avbetinga reflexer. Säg t.ex. att vi först utsätter råttan för en elstöt såfort vi släpper den på golvet, och att den då lär sig att ta sig uppför repet snabbt som fan. Då kommer den göra det om och om igen. Men, säg sedan att vi låter bli att sätta på elen - vad händer då? Sannolikt är att råttan kommer kuta uppför repet ett gäng gånger. Men, efter ett tag kommer den nog sluta med detta, för det finns ju inte längre ngt skäl. Speciellt inte om det är jobbigt att ta sig uppför repet. Eller, om det finns smarrig mat på golvet.
Här handlar det alltså om att man använder ngt som redan finns - råttans gillande av mat, eller råttans vilja att komma undan smärta - och sedan uppmuntrar ett beteende genom att styra över belöning (mat) eller bestraffning (smärta).
Vi, liksom råttor, har ju förmågan att själv ge oss belöningar och undvika sådant vi ogillar.
Den klassiska definitionen som behavioristerna rör sig med har såklart mött kritik. T.ex. kan man visa försöksdjur kartor över en labyrint, och sedan se att de tar sig igenom labyrinten snabbare än de försöksdjur som får se en inkorrekt karta av samma labyrint. Så, hur ska man förklara det annat än att det rör sig ngt i deras huvuden - något utöver belöning leder till beteende?
Det finns också en modifierade definition av begreppet beteende där man tänker sig att beteende är ngt som rör samma grej, alltså hur man lär sig saker, men som också involverar ens tankar och känslor. Med den typen av definition kan man alltså säga att du beteer dig på ett visst sätt om när du känner ngt, och då inte syfta på att du samtidigt gör ngt utan helt enkelt syfta på att dina känslor reagerar - att det är ett beteende.
Och, den kognitiva psykologin behandlar sånt som har med våra tankar att göra. Säg t.ex. att du ska gå på en fest. Du har aldrig träffat värden förut, men din kompis berättar att denne är jätteotrevlig, slår sin fru, är bankrånare och allt möjligt. Då är det ganska sannolikt att du bemöter denne på ett annat sätt än om du får en omvänt trevlig beskrivning av värden.
Eller, säg att du läser 10 sidor glosor. Vilka glosor kommer du lättast ihop? Vetenskapliga undersökningar säger att du generellt kommer minnas de första och sista, om glosona är jämbördiga. Säg att det mitt i glosorna finns ngt laddat ord, typ ngt snuskigt, då kommer du sannolikt också minnas detta.
Så, hur blir detta terapi då?
Ja, om vi tar det med att du inte visat dig utan smink en enda ggn på 2 år. Det väcker såklart många uppslag hos mig om vad du tänker kring detta. Men, om jag nämner ngra så tänker jag mig följande:
1. Du tror sannolikt att ngt katastrofalt skulle hända om du visade dig utan smink. Troligen (iom att du antyder en sådan rädsla) är du rädd för att det då skulle bli tillfället som din pojkvän gör slut med dig.
2. I och med att du är rädd för detta så vidtar du säkerhetsåtgärder - ofta benämnt som säkerhetsbeteende - dvs. du ser till att alltid vara sminkad.
3. På grund av att du inte utsätter dig för vad du är rädd för så fortsätter du vara rädd (jämför med råttan där man sedan slutade sätta på elen).
4. Du kommer också sannolikt fortsätta tro, och kanske t.o.m. bli räddare och räddare för vad som kommer att hända om du skulle visa dig utan smink - för, allt i ditt beteende tyder ju på att det är skitfarligt att visa sig utan smink.
5. Du har alltså en rädsla - precis som råttan har för elgolvet - för att visa dig utan smink, och du prövar aldrig "om golvet ger stötar". Därför fortsätter du vara rädd för "golvet" (visa dig utan smink).
6. I och med att du beter dig så har du också sannolikt andra tankar som stödjer dina idéer om hur viktigt ditt beteende är osv. Du hämtar in en massa grejjer från omvärlden, folk säger att den ena och andra är ful och sånt, och så inkopererar du detta i hur du tänker. Du tycker alltså kanske att du har stöd för att din rädsla är grundad i fakta, för du ser ju överallt hur viktigt det är att se rätt ut.
7. Ett sådant exempel är ju att du tänker att du var söt förut, men egentligen inte är det nu. Ja, där är "beviset" på att din kille kan göra slut närsomhelst, för han föll ju för ditt utseende. Men, hur säkert är det att han föll för ditt utseende? Kan det inte finnas annat med dig att falla för? Ditt sätt att röra dig, dina fina ögon (som sannolikt inte förändrats på 2 år)? Och, är det säkert att han skulle hålla med om att du blivit ful bara för att du tycker det? Är det inte möjligt att sådana tankar - om du nu tänker i de banorna - kan påverka hur du tänker kring vad som skulle hända om du slutade använda smink.
8. Känslor. Du är kanske livrädd för vad det skulle innebära om du visade dig utan smink. Så, om du tänker sådana tankar blir du ångestfylld. Och, vad gör du då? Ja, du sminkar dig. Du lär dig alltså att undvika det "elektrifierade golvet". Men, är något sant bara för att det känns som att det är sant? Säg t.ex. att du gör ngt jätteläskigt som är totalt idiotsäkert? Är det då inte så att rädslan egentligen är obefogad för just den grejjen? Jag är kanske så rädd för höjder att jag kryper fram i mitt hem, för att jag tror att jag med total säkerhet kommer dö om jag skulle resa mig. Är det ett beteende som står i proportion mot den verkliga faran det innebär att gå?
Så, det som sannolikt kommer få dig att skapa dig ett annat sorts liv, ett liv där du mår bättre, är att du utmanar dina rädslor. Du skulle t.ex. kunna använda lite mindre smink varje dag och se vad som händer. Detta kommer såklart vara jättejobbigt. Du skulle också kunna pröva att göra detsamma men först bland människor du inte bryr dig om, t.ex. att du åker in till stan, sminkar av dig lite och sedan går ut i korta stunder (som du ökar och ökar, samtidigt som du minskar mängden smink) och observerar om folk ändrar sitt beteende radikalt pga ditt modifierade utseende.
Här är det dock viktigt att poängtera att man generellt är väldigt dålig på att observera hur andra beter sig. Så, det gäller att på förhand bestämma sig för vad man ska leta efter. T.ex. kanske du tror att du inte kommer få gå in på ICA om du inte har allt smink precis rätt. Ja, då gör du så att du medvetet sminkar dig lite fel och sedan går du till ICA.
Det är sånna ganska tydliga grejjer du ska leta efter. Visst, du kommer säkert tänka att "okej då, jag blev insläppt men dom tyckte säkert jag var asful". Det du ska göra då är att försöka komma på hur de skulle kunna visa att de tyckte du var asful. Det kan dock vara svårt, så det kanske är lättare att testa "om jag inte hade ngt smink alls så skulle de kasta ut mig på direkten! Det är jag iaf säker på!". Dvs. att du går till olika affärer med mindre och mindre smink.
Oftast upplever folk som gör så, alltså utsätter sig för det de är rädda för (kallat exponering) att de känner en stor osäkerhet. De tänker saker som "visst han gjorde inte slut på direkten, men det är bara för att han är snäll, han kommer göra slut i sinom tid ändå". Men, lär man sig att fortsätta minska på säkerhetsbeteendet (dvs. t.ex. fortsätter köra utan smink) och fortsätter komma på sätt att pröva andra ("om jag kommer utan smink så kräks dom"), så börjar man generellt lära sig att uppfatta andra saker. T.ex. att dom kanske ler mer och mer ju mindre rädd och osäker du är. Eller, att folk kanske inte ens tittar på dig när du är ute och handlar.
Så, i grova drag kan man säga att KBT handlar om det. Att kartlägga vad det är man är rädd för, och sedan i små steg utsätta sig för dom grejjerna. Vidare analyserar man vad man tänker, och diskuterar om det verkligen är korrekt att tänka som man tänker, om det finns ngra logiska luckor i ens idéer om hur saker ligger till. Man kan ju t.ex. vara säker på att ngt kommer hända om man gör si och så, men faktiskt aldrig ha testat det
