...kan detta ha varit starten...?

jag har funderat mkt å jag tror att jag vet vad som kan ha triggat igång bddn, fast det känns som att händelsen inte har så mkt med självfrörtroende mm att göra...men händelsen i sig kan ha triggats av andra saker, som jag inte minns...
jag har alltid varit lite utanför i skolan, inte dirket mobbad, men lite ensam å osäker. en "kompis" jag hade märkte detta å var lite extra elak mot mej därför tror jag. bla såg hon till att jag inte fick träffa min yngre bästa vän i skolan när jag gick i fyran. händelsen som jag tror ledde till bddn inträffade när jag var 10,5 år. i en lek stängde den elaka kompisen in mej i en stor garderob å släckte lampan. mörka ringar runt ögonen. det hade jag ju nu också, hade bara inte tänkt på dem förut. jag fick olika tvångstankar. kände mej ständigt iakttagen, var tvungen att göra vissa saker, annars kunde ngt hemskt hända. mådde dåligt av att vara bland mkt folk, kände mej svimfärdig. började hata att handla kläder, prova kläder.
var nog som smalast när jag var 11-12. jag minns inte om det var innan det började, kanske när jag 9, eller om det var då som jag fick vägas mm flera ggr eftersom jag var så smal. mådde illa av min kropp: alla borde bli äcklade av mig, jag ser anorektisk ut. började ha lösa kläder för att skona andra från att se hur äcklig jag var. jag fick för mig att det var ngt fel på mig, att jag var utvecklingsstörd på ngt sätt, att alla visste det men att jag inte fattade det själv. att folk tyckte synd om mig å därför var snälla. att mina föräldrar betalat mina kompisar för att vara med mig. bad varje nästan kväll: snälla låt mej inte skämma ut mej i skolan i morgon. grät varje nästan kväll fast jag inte visste varför. ingen fick klippa mitt hår, fast jag blev äcklad av det å när någon gjorde det fick jag jättemycket ångest. det spelade ingen roll om det klipptes eller sattes upp, jag skulle ändå se lika ful ut. mitt hår var fult å skulle fortsätta att vara fult. det sa min mamma också till mej, att det såg förjävligt ut när det var så långt å slitet. min styvmamma tjatade om att jag borde sätta upp det för att jag "var så söt" då. fixeringen slutade nog när jag var ca 17, när folk slutade försöka, men det har ännu inte släppt helt, jag vet att mitt hår aldrig kan se bra ut. från det att jag var 11 till att jag var 14-15 försökte jag dölja min kropp i lösa kläder men sedan började jag göra tvärtom, försöka ha kläder som gjorde att jag såg så bra ut som möjligt. mina minnen från tidigare är väldigt vaga, speciellt innan jag var 10, minns knappt hur jag tänkte eller kände då. men vad jag minns så var perioden mellan det med garderoben till att jag var 14-15 som att jag var i en glasbubbla, ingen riktig kontakt med omvärlden. efter det vaknade aggressiva känslor upp i mig å jag började skära mej mm å få självmordstankar mm. jag tror att denna förändring kan komma sig av att jag började vara mkt med en tjej som i dag är den som står mej närmast å som har fått mej att utvecklas mkt. kan "gardersobshändelsen" ha utlöst bddn? för vad jag minns så var det efter det som jag "förändrades", men kan en sådan upplevelse leda till bdd...? kan ni minnas någon början på er fixering?