OCDbddkillen32,
jag var sjukskriven ett bra tag pga depression och feldiagnosen social fobi. Egentligen utlöses alla mina psykiska problem av min besatthet av och syn på mitt utseende och min rädsla för att andra ska se det monster jag själv ser i spegeln och stöta ut mig. Min BDD blev bättre när jag fick en pojkvän som stöttade mig och hjälpte mig med det mesta ett tag, jag intalade mig att min bild av mig själv inte kunde vara sann eftersom han brydde sig om mig. Innan vi träffades hade jag knappt vågat gå ut ur huset på ett par år, utan att vara berusad. Efter att han lämnade mig hade jag ändå kvar lite av det självförtroende jag fått av att med hans hjälp lära mig hantera vanliga sociala situationer och förstå att människor inte behandlade mig så illa som jag fruktade. Jag slutade äta antidepressiva och trodde på något sätt att jag kunde springa ifrån depressionen och BDDn genom att aktivera mig extremt mycket och lägga all energi på studier. Det kunde jag inte, nu har sjukdomen kommit ikapp mig och allt rasar. Jag vet inte hur det är att ha OCD, men för mig är BDD min världsbild och mina referensramar, hur jag uppfattar världen, mig själv, andra människor och andras relation till mig. Det är inte så att jag har en röst som är olika stark vid olika tillfällen, men jag kan i perioder fokusera på andra saker så att ramarna jag rör mig inom blir mindre tydliga. Då kan jag nästan känna mig som en vanlig person. OM det inte är så att jag på något sätt störs av att de("ramarna", BDDn alltså) blir tydliga genom att jag får "bekräftat" för mig av någonting utifrån att de finns där.
Mina "ramar", det som begränsar mig är:
1. Uppfattningen att utseende är mycket viktigt, kanske det viktigaste(och när jag får detta bekräftat genom att t ex läsa utseendefixerad media eller hör ngn kommentera ngn annans utseende blir ramen tydlig och BDDn "förvärras")
2. Uppfattningen att jag är mycket ful eller grotesk(och om någon visar en negativ attityd till mig på något sätt, om något går fel socialt för mig förstärks den uppfattningen. Genom att se mig i spegeln/jämföra med skönhetsideal uppnås samma effekt.)
Kan inte säga att jag BARA har BDD i huvudet utan den finns där hela tiden som den lilla hage jag rör mig inom. Allt jag känner och tänker håller sig inom BDDn på ett sätt för den är min verklighetsuppfattning. Jag får inte som anfall och måste kasta mig framför en spegel och utföra ritualer, utan när BDD-ramarna tydliggörs leder det till att jag känner en fruktansvärd meningslöshet och förtvivlan, ibland panik, som leder till att det blir omöjligt att koncentrera sig på annat.
Vet inte om det här förklarar hur man klarar av att studera med BDD, vilket jag inte klarar längre. Men kanske får du lite tydligare bild av hur man kan ha svår BDD och samtidigt inte BARA ha rena BDD-tankar i huvudet
