Har jag bdd?

[firmafest]

Hur ska man veta om man har BDD, dåligt självförtroende eller verkligen är ful och måste lära sig att leva med det? På ett sätt skulle jag vilja höra att det är BDD jag har eftersom jag inte skulle kunna klara att leva med att vara så ful som jag känner mig.

Samtidigt känner jag mig väldigt osäker på om jag har BDD. Jag har många gånger fått höra hur ful och äcklig jag är och har kommit på att det kanske bara är jag som "vill" ha BDD för att all fulhet ska vara inbillning. Det är väldigt svårt att beskriva ångesten jag får när jag ser mig i spegeln men jag kan ge ett exempel på en svårighet jag har.
Jag kommer ofta försent till jobbet eller andra aktiviteter jag ska på eftersom jag aldrig blir nöjd med mitt utseende. Vissa gånger kommer jag iväg, dock försent, och känner mig ful, andra gånger blir ångesten så stor och jobbig att bära på att jag stannar hemma hela dagen. Jag kan dusha, sminka mig, fixa håret, smörja in mig med brun-utan-sol och prova 40 olika klädesplagg utan att det ens ser normalt ut. Ångesten trycker på bröstet och jag får svårt att andas.

Hela min ansiktsform är konstig, jag vet inte vad felet är riktigt jag tror att det är en kombination av alldeles för mycket hud på kinderna, stora öron, konstig överläpp, elaka ögon m.m. Kroppsformen är också konstig men det är ansiktet jag har mest problem med.

Jag har precis börjat hos en psykolog på ungdomsmottagningen och det känns rätt så bra. Idag berättade jag om min "utseendefixering" och om att jag planerade flera operationer och hon sa typ "ja det är ditt val om du vill operera dig eller inte". Och det är det ju, samtidigt kanske man hade önskat att hon hade sagt att jag absolut inte skulle göra det, att jag var fin som jag var. Jag vet inte riktigt hur mycket "vanliga" psykologer vet om BDD? Kan hon avgöra om jag har det? Tacksam för svar 

[Malins mamma]

Hej Linnea!

Av din beskrivning att döma kan du nog utgå från att du lider av BDD (enligt min mening).
Om din psykolog ska kunna avgöra om du har BDD så krävs det först och främst att hon känner till sjukdomen och sen att hon har kunskap nog för att kunna diagnostisera den och utesluta andra störningar. Jag tror inte man kan ta för givet att alla psykologer känner till BDD, kunskapen är fortfarande obefintlig på många håll.

Att psykologen sa att det är ditt val om du vill operera dig eller inte tyder på att hon antagligen inte har någon kunskap om BDD eftersom man starkt avråder BDD-drabbade från att operera sig. Jag tycker du ska fråga henne rent ut vad hon vet om BDD.
Rekommenderad behandlig för BDD är KBT-terapi. Sådan terapi som går ut på att dra upp saker från barndomen och ens tidigare liv avråds också eftersom det förvärrar sjukdomen. (Att i stora drag berätta om sitt liv är okej men inte att gå in på jobbiga detaljer.) KBT går ju ut på att ta tag i de problem man har här och nu och förbättra dom så att ens framtida liv blir bättre. 

[Phobic]

Jag tror de flesta BDD-drabbade med sjukdomsinsikt någon gång tvivlar på om de verkligen har BDD eller om de helt enkelt är så fula som de tror. Det hör till sjukdomen lite grann. De gånger jag var som mest nere (hade BDD och var deprimerad samtidigt) förnekade jag att jag hade BDD. Men, egentligen finns det ingen motsättning i det - man kan vara jätteful enligt någon eller till och med många men samtidigt ha BDD. BDD handlar inte om hur man ser ut utan om hur mycket tid och energi man ödslar på sitt utseende och i hur hög grad fixeringen hindrar en från att ha ett normalt liv.

Tillägg: att din psykolog inte sa något värdeladdat om ditt utseende är nog ganska bra. Visserligen kan jag också tycka att hon borde avrått dig från operation; men det med att hon inte kommenterade ditt utseende, det är nog ett typiskt psykologbeteende. Jag störde mig ibland på att min terapeut aldrig sa vad hon tyckte om mitt utseende när jag förklarade vad jag tyckte, men de gör så för att man ska förstå att andras åsikter inte är så viktiga. Man blir bättre från sin BDD först när man börjar lägga mindre vikt vid vad (man tror att) andra tycker om ens utseende.

[firmafest]

Hej igen och tack för era svar.

Nästa gång ska jag försöka fråga mina psykolog vad hon vet om sjukdomen. Om hon inte vet nästan någonting ska jag försöka hitta någon som vet mer då eller ska jag fortsätta hos henne? Det är ju ändå ingen som har sagt att jag har BDD. Det där med att inte ta upp jobbiga detaljer från tidigare och barndomen vet jag inte hur det skulle fungera på mig. Jag vill gärna prata om alla de gånger folk har sagt något negativt om mitt utseende och försöka förstå på något sätt. Jag tror inte jag kan gå vidare och må bra utan att ha förstått varför allt som har hänt hände. Jag tror egentligen jag letar efter att psykologen ska säga något i stil med "ja men dom sa att du var ful bara för att du var annorlunda eller för att dom kände sig hotade av dig". Alltså att få höra "Ush va ful du är" är så himla slutgiltligt. Om det verkligen är sanningen, om jag är ful rätt och slätt vill jag inte leva. Jag kan vara korkad, osocial, tråkig, dum eller vad som helst men inte ful. Jag klarar inte av att vara ful. Därför måste jag reda ut alla de gånger folk har kallat mig ful annars kommer de orden ligga i min hjärna hela tiden och jag kommer alltid att vara ful. Är det okej att prata om det då tror du?

Phobic; Har du fortfarande BDD och har den blivit bättre?

[Synthesized]

Sådan terapi som går ut på att dra upp saker från barndomen och ens tidigare liv avråds också eftersom det förvärrar sjukdomen. (Att i stora drag berätta om sitt liv är okej men inte att gå in på jobbiga detaljer.) KBT går ju ut på att ta tag i de problem man har här och nu och förbättra dom så att ens framtida liv blir bättre.  

Oj, det där visste jag faktiskt inte, har inte tänkt på det sättet ens.. Nu får jag lite dåligt samvete över att jag talade gott om EMDR-terapi i samband med BDD i svd-artikeln (även om det har hjälpt mig, men det är ju svårt att veta vad som hjälper eller stjälper mot vad eftersom BDD inte är mitt enda problem heller). Men är du verkligen säker på att det är så? Jag menar, jag misstror inte KBT (det har väl hjälpt mig en del också), men jag tänker mig att man kan gå in olika vägar, och BDD är ändå ett resultat av djupt rotade föreställningar som enligt min åsikt täcker bra mycket mer än bara den rent konkreta utseendebiten. Men sen har jag ju inte direkt forskat i det heller. Vore intressant att höra lite mer om det bara!

[Malins mamma]

Bamse, Linnea och Synthesized,
Jag har precis läst era inlägg och ni ställer många bra och viktiga frågor som jag gärna vill svara på. Kan tyvärr inte nu men jag ska svara så snart jag kan.

[Malins mamma]

Bamse,

Varför egentligen avråder man att operera BDD personer att operera sig,det är väl individuellt och hur gammal man är och mogen för det.

Att man avråder BDD-drabbade från att operera sig har inget att göra med hur gammal eller mogen man är utan det beror på att BDD är en psykisk sjukdom (tankesjukdom) och det kan man inte bota med fysiska åtgärder. (Typ, det hjälper ju inte att gipsa armen om man har brutit benet.)

En annan orsak är att BDD-tankarna gör att man ser de detaljer som man har sk "BDD-fokus" på på ett förvrängt/förstorat/föminskat eller på annat förvanskat sätt. Att ta beslut om operation med ledning av en förvrängd självbild, som dessutom kan ändras från dag till dag, är inget som man kan rekommendera.
Jag klistrar in länken igen av fyra BDD-drabbade tjejerna som visar dels hur de ser ut och dels hur de ser sig själva. (Genom datamanipulation har de ändrat sina foton som de ser sig själva).

http://www.dailymail.co.uk/femail/beauty/article-1195336/Body-dysmorphic-disorder-Four-beautiful-women-distorted-way-THEY-themselves.html

Om tjej nr tre tex skulle böna och be om att få operera sin "långa" haka, vore inte det ett stort misstag att gå med på en sån operation?

De vanligaste resultaten när BDDare har genomgått operationer är att de inte kan se nån "förbättring" trots att operationen blev lyckad, att de inser att de genom operationen har förstört något som det egentligen inte var nåt fel på (detta är den mest tragiska följden, risken för suicid är mycket stor) eller att om de blir nöjda med operationen så flyttar "BDD-fokuset" till ett annat ställe.
 

Dessutom har jag svart på vitt att jag har defekter som anses lite utöver det "NORMALA" hur kul är det.

Eftersom du har konstaterade fysiska problem med brosk i öron och näsa som orsakar obehag och smärta så är det självklart att du behöver få de operationer som krävs. Men det har väl inget att göra med BDD?

Vilka kan få diagnos BDD,,det tyck de flesta kunna få.

Nej, det tycker jag inte. I tonårsåldern är det visserligen många som har tankegångar som nästan ligger på gränsen till att vara BDD men det är ju inte mer än ca 2 % av befolkningen som verkligen fastnar i sjukdomen.

Jag fortsätter senare med era andra frågor.

[Antipod]

Varför tar de livet av sig egentligen. Jag menar om det blev fel gör om det om det går.
Det talar inte om varför de tar livet av sig.
För att de inte blev nöjda  men gör om det då till du blir nöjd.
om det blev bra och flyttar problemet så opera fler saker så gör det om du har råd.
Det gör de i USA och det är okej där.Vad är problemet-
Jo kanske att man blir sönder opreparerad men man kan fortfarande leva med det, så långe man inte har ont.
Så varför tar det livet av sig.
Det har ju inget med operationerna att göra iså fall.
Jag menar folk hamnar i bilolyckor och blir skadade på riktigt.
Inte tar de sitt liv för att någonting i ansiktet har blivit förstört.

Nej, ''folk'' tar i regel inte livet av sig för att de fått en skada i ansiktet, men ''folk'' har heller inte BDD. Ibland undrar jag om du ens vet vad den här sjukdomen handlar om, Bamse? Att sitta och säga att ''det är väl bara att göra om tills man blir nöjd, det är ju okej i USA'' och ''vad är problemet?'' känns som ett hån och ett förminskande av den här sjukdomens omfattning och ofta handikappande konsekvenser.

Plastikkirurgi kan mycket väl utlösa självmord hos en person med BDD. Det är ju redan ett faktum att ju mer tid, energi och pengar du lägger på sjukdomen desto värre blir den. Jag kan ju själv tänka mig hur det skulle gå om jag slängde ut tusentals kronor på en operation och efteråt fortfarande kände mig lika äcklig, vanställd och grotesk... Det skulle gå såhär: jag + tåg i hög hastighet = kroppsdelar här och var.

Nå, undrar du fortfarande vad som är problemet?

[Malins mamma]

Bamse, jag vet att du menar väl men det du skriver är inte tillämpligt på dom som lider av BDD.  Får jag fråga om du har fått diagnosen BDD?

Linnea,

Om hon inte vet nästan någonting ska jag försöka hitta någon som vet mer då eller ska jag fortsätta hos henne?

Jag skulle rekommendera att du försöker hitta nån som känner till BDD (eller åtminstone OCD) isåfall. Problemet är bara att det kan vara svårt att hitta nån, beroende på var du bor. (Stockholm-Uppsala-trakten ligger antagligen bäst till). Men du kan ju höra med henne om hon känner till nån BDD och KBT-kunnig psykolog.
Om hon inte vet nånting om BDD och du fortsätter att gå hos henne så finns ju alltid möjligheten att hon läser på om BDD så att hon vet vad det handlar om. Nuförtiden finns det ju rätt så mycket information på internet om BDD.
Dr Claiborn brukar skriva att om en BDD-okunnig psykolog är villig att lära sig om och ta reda på så mycket den kan om sjukdomen så kan man fortsätta att gå till personen om det i övrigt känns bra.

Fortsättning följer så småningom, när jag har tid....

[Malins mamma]

Linnea,

Det är ju ändå ingen som har sagt att jag har BDD.

Här är ett screeningtest för BDD som du kan göra själv. Det ger ingen diagnos men visar vartåt det lutar, så att säga.

http://www.butler.org/body.cfm?id=236

[Malins mamma]

Det där med att inte ta upp jobbiga detaljer från tidigare och barndomen vet jag inte hur det skulle fungera på mig. Jag vill gärna prata om alla de gånger folk har sagt något negativt om mitt utseende och försöka förstå på något sätt. Jag tror inte jag kan gå vidare och må bra utan att ha förstått varför allt som har hänt hände. Jag tror egentligen jag letar efter att psykologen ska säga något i stil med "ja men dom sa att du var ful bara för att du var annorlunda eller för att dom kände sig hotade av dig".

Jo, det är bra att ifrågasätta varför någon sagt si eller så. Om du har uppfattningen att om någon har sagt att du är ful så är det en universell sanning som gäller i all evighet och om du tycker att den personen som sa det är så viktig och allvetande att du har gett honom/henne makt att bestämma över hur du ska må så finns det skäl att fundera över om det kan ha funnits några andra orsaker till varför personen sa att du var ful.
Och det finns det, du gav själv några bra exempel, det finns många andra. Tex att personen var avundsjuk, ville såra dig, ge igen för nåt, ren mobbning eller att personen sa det på skoj. Ordet "ful" kan också beskriva att man gjort nåt fult. Tex: "Jag tvingade lillebror att ge mig allt sitt godis". -"Vad ful du är!"

Det är också bra att ifrågasätta om man verkligen har tolkat orden/situationen rätt. Orden kan ha varit riktade till nån annan, man kan ha hört fel, man kan ha missförstått hela situationen.
 
Elaka kommentarer som sägs av en ovän, en rival, ett ex, en mobbare eller under ett bråk är inte tillförlitliga för fem öre.
 
Det är sånt som psykologen förhoppningsvis kan hjälpa dig att inse.

[Malins mamma]

Fortsättning från föregående inlägg.

Men det är egentligen inte att någon har sagt att du är ful som gör att det blir problem utan de uppfattningar du har om det.

Alltså att få höra "Ush va ful du är" är så himla slutgiltligt. Om det verkligen är sanningen, om jag är ful rätt och slätt vill jag inte leva.

1. Du tror att "vara ful" är ett faktum/en sanning. Men det kan det aldrig vara. Ingen kan "vara ful", inte heller "vara vacker". Hur någon ser ut är en åsikt som beror på vad den som tittar har för tycke och smak, det beror inte på hur man ser ut. Det är likadant som med tex maträtter, musik, tavlor, bilar, drycker, smycken, kläder osv. Folk har olika tycke och smak om allt möjligt, alltså även om utseenden.

2. Du tror att vad någon har sagt gäller för alla andra människor också och att det gäller hela tiden. Det gör det inte, om någon har sagt att du är ful så gäller det bara den personens åsikt den gången. Och det behöver som sagt inte ens vara den personens åsikt utan bara ett uttryck för att personen ville såra dig.

***** Eftersom kommentarfältet blir "knäppt" (det hoppar och man ser inte vad man skriver) när man har skrivit en viss mängd är jag tvungen att posta en del i taget.

[Antipod]

Jag tog ju bort inläget, för när jag skrev det var jag lite irriterad.
Så jag kom på mig själv att det skulle misstolkas. Eller att någon skulle ta illa vid sig.
Sedan som framställer du mig illa, för du tog inte med hela inlägget.
Om jag nu tog bort det så kanske det fanns en orsak.
Är inte ute efer att bråka med dig men om du vill veta.

Om du anser att jag framställer dig illa när jag citerar DINA ord, ord som DU valde att skriva så får det stå för dig. Att jag valde ett specifikt stycke framför hela inlägget ändrar ingenting.

Jag är heller inte intresserad av att bråka, men då och då känner jag att jag måste sätta ner foten.

Som sagt att ta sitt liv för att man har gjort en plastik ingrepp det håller inte.
Det är ångsten som göt isfall att du tar ditt liv inte själva operationerna.

Människor med BDD avråds att operera sig av en anledning, nämligen att operationer INTE förbättrar tillståndet hos den drabbade, tvärtom kan personen bli SJUKARE eftersom problemet inte sitter i näsan/hakan/brösten utan i tankarna. Och som jag skrev i mitt förra inlägg (och som Malins Mamma påpekat otaliga gånger) är det ett faktum att ju mer tid, energi och pengar du lägger på ditt utseende, desto starkare blir sjukdomen.

Det är väl självklart att det inte är operationen i sig som är faran.... faran är vad den kan utlösa, nämligen mer tvångsritualer, ytterligare ''defekter'', ett möjligt beroende och sist men inte minst en sjuhelvetes massa ångest. ''Håller det'' om man tar livet av sig då, tycker du?

det är är faktisk inte en såndan "stor grej" att operaras.
Det är skit vanligt ,speciellt idag..

Jodå, det må vara vanligt att låta skönhetsoperera sig och det gör ju att det generellt inte uppfattas som en särskilt stor grej. Men för någon med BDD kan det vara en jävligt stor grej, och alldeles säkert är att ett plastikkirurgiskt ingrepp aldrig kan hjälpa en person med BDD.

Du skulle väl aldrig uppmuntra en anorektiker att hoppa över middagen? För det är ju faktiskt inte en sådan stor grej att banta. Det är skitvanligt, speciellt idag.
Eller säga åt en person med hygien-OCD att det inte alls är onyttigt för honom/henne att duscha tretton gånger om dagen, för det är ju inte en stor grej att tvätta sig?

Förstår du vart jag vill komma med dessa exempel?

Att jag kanske har "goda" skäl till att operera mig för jag har svart på vitt att mina näsa och öra har överproduktion av brosk.
Men har utvecklad BDD av att ha det.

Tror du att det är möjligt att du utvecklat BDD just för att din näsa och dina öron har fått så mycket operationer och uppmärksamhet och att det därför har blivit till en besatthet att hela tiden kontrollera dessa?

[Antipod]

Men för helvete. Att du ens jämför kosmetisk kirurgi med livsnödvändiga operationer för att bota fysiologiska sjukdomar är ju helt vansinnigt. Det är ju en jävla skillnad på att operera bort en elakartad tumör och att göra ett ansiktslyft.

Och inte en enda gång har jag sagt att ALLA bdd-drabbade som genomgår någon form av skönhetsoperation blir sämre, det enda jag har sagt är att det KAN gå rejält åt helvete, att det föreligger risker eftersom sjukdomen sitter i tankarna OCH ATT SKÖNHETSOPERATIONER INTE KAN BOTA BDD.

Angående andra åtgärder gällande utseendet: jag anser inte att det är själva handlingen som utgör faran, utan motivet för handlandet.

Typ:
Sminka sig för att man tycker att det är roligt och ser lite extra tjusigt ut
eller
sminka sig för att man tycker att man är för ful för att vara utan, känna att man ''måste ha smink''

Förstår du hur jag menar?

Somliga anser att det är ju okej med skönhetsoperationer om man verkligen mår dåligt över sitt utseende. Jag anser precis tvärtom. Det är när du mår så dåligt att du känner att du inte vill leva om du inte får operera dig som jag tror att det är dags att tänka efter. Mår man så pass dåligt över något i sitt yttre så är det nog något som står fel till i själen (Nu syftar jag på rent estetiska ingrepp och inte på fysiska besvär som orsakar smärta, till exempel din överproduktion av brosk. Att du fixar till det har väl inte som huvudsyfte att det ska se snyggt ut, utan att du ska slippa ha ont... eller har jag fel?)

[Antipod]

En elakartad tumör ska bort, oavsett var på kroppen den sitter och oavsett om den sitter på en kropp tillhörandes en BDD-drabbad.

Vad som skulle hända rent psykologiskt med en sådan person har jag inga direkta tankar kring, ej heller känner jag att jag är rätt person att svara på vad som är en normal respektive onormal defekt. Det känns ju väldigt personligt, det där. Särskilt på ett BDD-forum. Men när någonting är uppenbart avvikande så skulle jag kalla det för en defekt. Och med avvikande så tänker jag inte på acne, övervikt, sneda tänder osv, utan på tillstånd som ptja... vattenskalle, gomspalt, avsaknande av kroppsdelar. Hur ser du själv på det hela? Försök gärna tänka bort dina egna ''defekter'' och tänk så objektivt som möjligt!

(Förresten.... Jag vet inte om du hann se att jag uppdaterat mitt förra inlägg. Tänkte bara meddela det, så att du inte missar något i diskussionen =P)