Hur kan man säga att dagens skönhets ideal inte påverkar bdd?

[Linnea]

Hej!

Är det bara jag som blir djupt ledsen när de säger att det inte finns några bevis för att samhälls idealen påverkar bdd?

Är det bara jag som känner att just samhällsidealen är en tung faktor till hur jag mår och något jag ständigt försöker eftersträva?

[Anonym]

Jag känner samma sak. Jag vet inte om det är lika för alla men för mig ( och en del andra) på det här forumet är det nog så. Men inte för alla.  

Jag jämför mig med ALLA skönhetsideal. Jag får livet att funka hyfsat ändå, men det är jobbigt. Kolla på det privata forumet under länken BDD och förhållanden. Där står det lite om den typen av BDD. Alla kanske inte skulle vilja kalla den det, utan kanske bara vanlig svartsjuka och avundsjuka.

/JW

[amav]

Det är rätt lätt att visa ngt sådant vetenskapligt.

Det är bara att kolla om diagnosen BDD gått att ställa på lika mga personer över tid i ett samhälle trots att t.ex. idealen blivit mer extrema eller påtagliga.

Eller, kolla hur mga man kan diagnosticera med BDD i kulturer som inte har ngra utpräglade skönhetsideal.

osv.

Det innebär dock inte att BDDpersoner kan ta t.ex. dagens västerländska skönhetsideal som ideal. Men, skulle dom idealen inte finnas skulle sannolikt BDDpersonerna hittat på ngt annat ideal.

Kom ihåg att det är du som skapar idealen för dig, ingen annan! Det finns ingen som kan få dig eftertrakta ett ideal, det är bara du själv som kan göra det.

Och, det är en viktig KBT-tanke. Du/ni är inga jävla offer även om ni gärna skulle vilja vara det. Ta det ökade och jobbiga ansvaret som ligger på er iom att ni BDD:ar, så kommer det bli bättre.


/Amav

[SpegelSpegel]

Det är rätt lätt att visa ngt sådant vetenskapligt.

Det är bara att kolla om diagnosen BDD gått att ställa på lika mga personer över tid i ett samhälle trots att t.ex. idealen blivit mer extrema eller påtagliga.

Ehh..."lätt"? hur skulle en sådan undersökning gå till menar du? Skulle det finnas historiska dokument som visar på hur många människor som lidit svårt av sitt eget  utseende under olika tidsperioder? Och hur mäter man  extremiteten och påtagligheten i ett ideal? Hur uppskattar man ens vikten av utseende i en kultur eller under en särskild tid?

Förr, i t ex det svenska bondesamhället, blev missbildade och fysiskt avvikande människor utstötta, öppet hånade och uppvisade på cirkus. Det borde ju om ngt ha förstärkt människors rädsla för att vara defekta. Å andra sidan var smink och fåfänga tabu hos dygdiga kvinnor, människor visade mindre av sina kroppar och bilder på människor som ansågs fysiskt felfria var oerhört sällsynta och svåra att få tag på. Det fanns alltså mkt mindre perfektion att jämföra sig med, relatera till  och värdera sig själv i förhållande till. Hur viktigt ett fördelaktigt utseende var socialt och sexuellt sett  då, och är idag,är väl i princip helt omöjligt att avgöra eftersom det är så oerhört abstrakt och även delvis subjektivt. En annan sak som är värd att tänka på är väl att sexualitet inte på ngt sätt var förknippat med status, snarare skam, och därför torde väl inte sexuell/fysisk attraktionskraft ha varit lika starkt sammanvävd med självkänsla som den är för de flesta kvinnor idag.

Alltså, jag trodde i början av min bdd-odyssé att sjukdomen innebär att den drabbade upplever en eller flera kroppsdelar eller detaljer i sitt utseende som missbildade, defekta eller starkt avvikande från normen, och att han/hon fixerar sig vid och låter  detta orsaka psykiskt lidande och bli till ett handikapp. Det är den problematik jag själv lider av. Sedan har jag talat med människor på den här sidan, t ex Malins mamma, som läst betydligt mer bdd-litteratur än jag, och de hävdar att diagnosen innefattar alla fixeringar vid det egna utseendet som blir handikappande och orsakár psykiskt lidande, t ex "snygg-bdd", att man strävar efter att vara "perfekt", vackrast, eller leva upp till en overkligt perfekt bild av sig själv. Har även sett många inlägg här från unga tjejer som inte direkt verkar uppleva sig som defekta, snarare allmänt fula eller inte tillräckligt söta för att "duga", som är livrädda för att åldras, för att bli tjocka, för att få dålig hy, för att visa sig utan smink. Deras psykiska lidande verkar enormt. Tror du att det har uppstått ur tomma intet? Att de uppfunnit det själva?

 Du tror inte att det kan kännas ganska begränsande när man precis kommit i pubertet och alla av motsatt kön som man riktar sitt intresse mot läser tidningar/ser på TV-program med/pratar om tjejer som är så fria från mänskliga brister att de mest liknar seriefigurer? När du inte kan se en kvinna oretuscherad i en tidning, och alla tjejer som får ngn typ av uppmärksamhet i media får det pga sitt utseende, eller bara "råkar" ha ett fördelaktigt och förstasidesmässigt utseende ändå? När varenda dagstidning innehåller listor av typen "dessa kroppsdelar tänder oss mest", "Kändisarna med de sexigaste kropparna", "sexigast rumpa/ben/bröst/hud/ansikte/hår där kvinnokroppar styckas i bitar och analyseras i detalj? När det enda sättet du har att uttrycka din sexualitet på är genom ditt utseende och genom att visa upp din kropp, eftersom en sexuell kvinna= en vacker kvinna, där en man kan vara en sexuell varelse OCH intressant och värd att ta på allvar oavsett utseende och klädsel bara därför att han finns till? Har du ngnsin sett en "ful" tjej som huvudrollsinnehavare i en film/TV-serie UTAN att det ständigt poängterats att hon är ful/inte så attraktiv för män/att hennes utseende på ngt sätt utgör ett problem?

Dessutom, du påstår att människor med bdd inte är några "jävla offer" Gillar verkligen inte när folk använder det ordet som ett skällsord, det enda "offer" betyder är att ngn utsatts för någonting och inte orsakat sitt lidande själv. Det är INTE en personlighetstyp eller ngnting statiskt och det betyder inte att man inte kan kämpa för att förbättra sin egen sitution. Många människor som skriver här har vittnat om mångårig mobbing t ex, vet inte om du är medveten om hur tillintetgjord en persons livslust och självkänsla  kan bli av att ständigt få höra hur ful, äcklig, värdelös och oönskad han/hon är. Är det då den mobbade själv som är problemet? Är det ett kognitivt tankefel som orsakar lidandet? Och tycker du då att en människa som behandlas som skit men ändå är glad och positiv med intakt självförtroende och ljus syn på världen, att den människan reagerar kognitivt sunt? Jag skulle säga att personen var galen.

Till sist, en länk: http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_3859105.asp

Tydligen har BRIS hjälptelefon på senare år märkt en ökning i antalet samtal från  småtjejer som mår dåligt över sina utseenden och kroppar. Jag kan inte förstå behovet av att släta  över samhällsproblem som eventuellt påverkar människor negativt, självklart ligger en del av problemet i vårt sätt att tänka, men jag tycker det är minst lika viktigt att uppmärksamma de negativa följder ett sjukt sammhällsklimat kan ha för friska människor. Liksom världen utanför kan orsaka fysiska sjukdomar och skador, kan den också orsaka psykiska. Att en person är benskör innebär inte att det är personens eget fel när han blir utsatt för en rånmisshandel och bryter ett ben.

[Anonym]

Underbart skrivet SpegelSpegel. Du är verkligen grym och kan tänka till mer än de flesta.

Stor Kram/ JW

[amav]

SpegelSpegel:
Bemöter inte ditt inlägg fullt ut.

Jag skrev "det går att pröva ngt sådant vetenskapligt", och då menar jag att det går att pröva. En sådan prövning kan visa att det är omöjligt att med dagens källor kunna avgöra om en sådan diagnos som BDD går att ställa på historiska personer, eller huruvida efterhandsdiagnoserna ökar över tid.


Du skriver som om det är jobbigare för brudar i dagens samhälle. Och, du drar också en logisk kedja mellan dagens samhälle och BDD. Detta borde alltså innebära att fler brudar än killar skulle diagnostiseras med BDD. Är detta fallet?


Det får räcka med bemötande.


Ang. offerprylen så menar jag detta:
Man kan koncentrera sig på det man själv kan påverka, och det är detta KBT går ut på.

Man koncentrerar sig inte på att man ska ändra sina känslor, för det är inte ngt man kan påverka. Man koncentrerar sig inte på att få sin dumma mamma att förstå ditten och datten, för det är ngt som är svårt att kontrollera.

Vidare säger man att det beteende man har kan ha tjänat sitt syfte vid tidigare tillfälle, men att det beteendet kanske inte är det bästa, eller kanske inte längre behövs.

Skulle jag t.ex. bete mig mot mina arbetskamrater som jag gjorde mot mina mobbare - ja, då kanske det skulle vara ganska svårt för mig att ha ett normalt arbetskompisumgänge med dem.


Min huvudpoäng är denna:
1. Koncentrera dig på det du kan kontrollera. Det är möjligt att du inte "lider av benskörhet", ta reda på det först. Och, om det visat sig att du lider av benskörhet, se om alla dina åtgärder kring detta är nödvändiga, om det finns ngn öppning för att kunna lira bandy ändå. osv.



/Amav

ps. Sluta läs skit som Aftonbladet, DNs kultursidor, titta på TV3 osv. om du nu gör det. Man måste inte titta på TV faktiskt. Ska man hålla på och klaga på sånt får man kanske hålla på tills man dör.

Jag säger inte att man också kan ha en reformistisk hållning, dvs. försöka påverka omgivningen. Men, just kring sitt eget utseende så tror jag nog att det är bäst att börja med KBT, iom att om man kan misstänkas BDD:a så kanske man inte har ngn särskilt verklig idé om hur "dagens ideal" verkligen ser ut. Och, liksom med plastikoperationer så tror jag ett avskaffat ideal bara kommer leda till att man själv hittar på ett nytt ideal att följa. osv. osv.

[SpegelSpegel]

Tack Anonym, blir jätteglad

Amav,

Du skriver som om det är jobbigare för brudar i dagens samhälle. Och, du drar också en logisk kedja mellan dagens samhälle och BDD. Detta borde alltså innebära att fler brudar än killar skulle diagnostiseras med BDD. Är detta fallet?

Jobbigare och jobbigare, det är väl över lag stundtals rätt jävligt att vara människa. Det finns givetvis saker som trycker hårdare på killar i "dagens samhälle", t ex tror jag det är svårare att som kille lida av en psykisk sjukdom typ bdd eftersom killar förväntas vara mer tuffa, självständiga och inte gnälla och bryta ihop. Säkert mkt svårare för en kille att få sympati och förståelse i en sån situation, kanske delvis därför fler killar begår självmord och vansinnesdåd riktade mot andra. Däremot är det självklart så att utseendefixeringen i media och vår kultur i stort drabbar tjejer överlägset värst, eftersom den med ytterst få undantag riktar sig mot oss.

Vad jag ville visa med den där länken till BRIS var ju just hur unga tjejers oro och ångest kring utseende förefaller ha ökat. Det var väl inte världens bästa exempel, men jag tycker inte att man bör vifta bort det heller. Tråkigt nog görs det inte många undersökningar angående kopplingen mellan utseendefixering och psykisk ohälsa, men jag har hört det nämnas som en delfaktor i flera studier om tonårstjejers psykproblem. Om fler tjejer än killar får diagnosen BDD har jag ingen aning om, men med tanke på att BDD ännu är en relativt ny diagnos i Sverige och många psykologer och läkare ö h t inte erkänner BDD som en sjukdom eller är insatta i dess problematik, har jag svårt att tro att en sådan statistik skulle vara tillförlitlig. Tyvärr tror jag mörkertalen är stora. Själv fick jag först diagnosen social fobi trots att jag  flera ggr påpekade att utseendet var kärnan i min ångest. En läkare skällde t o m ut mig för att hon ansåg att jag inte borde vara så "självupptagen" när barn svälter i Afrika. Har säkert hänt andra än mig också.  Plus att många skäms och är rädda att ej bli tagna på allvar, de håller altså käften om sina problem eller viftar bort dem när de blir konfronterade. Alltså tror jag det blir svårt att uppskatta hur många människor av respektive kön som lider så svårt av ångest kring utseendet att det kan kallas bdd. Tror även att många BDD:are göms under diagnosen social fobi eller OCD.

En annan sak är att ångest över utseendet/ätstörningar/dåligt självförtroende är så otroligt vanligt bland unga tjejer att det är ytterst svårt att avgöra EXAKT när beteendet/tankemönstren är sjukliga. Tror aldrig jag träffat en tjej som inte haft en skev självbild, haft problem med sitt utseende eller lidit av ngn ätstörning. Alla mina kompisar uppvisar beteenden som liknar BDD, men i lägre grad. T ex, de vill inte gå på fest om de har munsår/finnar, mår dåligt om de ser dåliga kort på sig själva, har svårt att visa sig osminkade och utan BH för killar, bantar, fixar sig väldigt länge, är perfektionistiska, fantiserar om plastikoperationer mm. Har även umgåtts med många killar som har helt sjuka idéer om hur tjejer ska se ut. Sådana människor finns, de är många och inte så jävla lätta att undvika tyvärr. Det är detta jag menar med att samhället är sjukt. Om det där är "normala" människor, borde det inte slå över i depression/ångest för ngn som ö h t inte lever upp till skönhetsidealen, ngn som de facto är "ful"? Är inte sorg en sund reaktion i en sådan omgivning? Jag är så trött på att höra att mina upplevelser inte är verkliga, jag vet att de delas av många här på forumet.

Det enda som ngnsin hjälpt min bdd är att undvika människor som är mer fokuserade på yta, de flesta yngre människor d v s, och söka mig till mer intellektuellt orienterade människor. Det är ju inte precis som att man skaffar en ny bekanskapskrets på en kafferast, särskilt inte med bdd, men jag jobbar på det. Jag låter även bli veckotidningar och ser i princip aldrig på TV. Kollar dags-och kvällspress på nätet eftersom jag inte vill bo i en tunna. Tycker det är synd att jag ska behöva avskärma mig från omvärlden och vara så extremt selektiv i mitt umgänge för att inte äventyra min mentala hälsa. Men det är ju uppenbart att det inte är MITT tankesätt som är problemet om jag mår mkt bättre och t o m tycker om den människa jag är när jag håller mig borta från människor/media som hävdar att skönhet är viktigt och synonymt med socialt och sexuellt/romantiskt värde.

Som jag skrev så lider jag själv av den typ av BDD där man fruktar att man är så ful eller vanskapt att det ska leda till social utstötthet. Jag vet att min BDD inte utlöst s av skönhetsideal i media osv. Där emot vet jag att jag aldrig skulle ha utvecklat BDD om det inte varit för den negativa påverkan jag fått från samhället, alltså människorna omkring  mig och deras attityder och normer.

Alltså: Jag var ett ganska sorglöst men knubbigt barn och helt ointresserad av mitt yttre, jag lekte nästan aldrig med smink eller klädde ut mig till "prinsessa" osv. De få ggr jag tänkte på mitt utseende tänkte jag på hur söt jag tyckte att jag var. Sedan har år efter år av mobbing, pikar, uppläxningar, beröm,  både negativ och positiv särbehandling, signaler från media mm , allt relaterat till mitt utseende, fått mig att förstå att andra inte har ett så okomplicerat förhållande till mitt utseende som jag trodde att de hade. Jag trodde verkligen att det var min ensak och att jag var okej som jag var, men det var jag tydligen ensam om att tycka.
Har tex erfarenhet av hur sjukt olika man blir behandlad om man går från överviktig till smal, och jag kan lova att det INTE har med mitt sätt att tänka att göra, det är så samhället fungerar. Självklart sätter sånt spår, vet man att utseendet kan avgöra om människor ger en förakt eller beundran, givetvis gör man då allt för att undvika det förstnämda.

Sedan är väl frågan vad som kom först när det gäller media. Media är ju inte en naturkraft utan görs av människor med värderingar, normer, intressen och preferenser, för människor med samma egenskaper. Media måste ju ändå avspegla tendenser och strömningar som finns bland människor i en viss kultur. Media skulle aldrig skriva om/visa bilder på saker som inte tilltalade ett stort antal människor. Tycker det låter rätt sjukt att uppmana till att låta bli att läsa dags- och kvällstidningar, veckopress samt t o m se på TV för att undvika snygghetsen. Om en människa inte kan öppna en tidning utan att få budskapet att skönhet är enormt viktigt upptryckt i fejset, om man i princip måste isolera sig från omgivningen för att hålla sitt självförtoende intakt, är det då inte ngt sjukt med samhällsklimatet snarare än individen?

I övrigt tror jag KBT kan fungera utmärkt för att förstärka en människas livslust och livskvalitet, positivt tänkande människor mår ju i regel både psykiskt och fysisk bättre. Men lika lite som man kan tänka bort en sorg efter en avliden anhörig kan man helt tänka bort reella samhällsproblem som försvårar ens liv drastiskt.

[Anonym]

Jag undrar också.. Om media skulle ha samma press på killar som på tjejer, skulle det bli fler killar med bdd då? Jag funderar..
Samhället påverkar absolut, man kanske är född med en känslighet till att få bdd, ätstöringar osv, men att för mycket "press" utifrån kan utlösa det. Jag vet det själv, jag mår bättre beroende på vilka jag umgås med och vart jag är.


Amav du ljuger för dig själv om du tror att media inte har någon påverkan. Problemet är att vi är så vana vid det att vi inte ser det så längre, men tänker inte på idealen så mycket, dom är där mer som en självklarhet. Det borde dom inte för dom är sjuka ibland.

som jag precis skrev, jag gissar att bdd och liknande sjukdommar har mer en ökad känslighet eller liknande och att idealen idag utlöser sjukdommen. INTE ATT MAN FÖDS TILL BDDare och att oavsett hur jag lever så hade det  skett.
jag har iaf inget minna av att som barn, innan tonåren, att jag hatade vad jag såg i spegeln.

[Synthesized]

Tror aldrig jag träffat en tjej som inte haft en skev självbild, haft problem med sitt utseende eller lidit av ngn ätstörning. Alla mina kompisar uppvisar beteenden som liknar BDD, men i lägre grad. T ex, de vill inte gå på fest om de har munsår/finnar, mår dåligt om de ser dåliga kort på sig själva, har svårt att visa sig osminkade och utan BH för killar, bantar, fixar sig väldigt länge, är perfektionistiska, fantiserar om plastikoperationer mm.

Helt sjukt, men samma här. Alla tjejer jag har känt (med några ytterst sällsamma undantag) har haft en skev självbild, precis som du säger. Det har blivit normalt att känna sig utseendemässigt oduglig och att ständigt försöka dölja/förändra sitt yttre. Det är så otroligt hemskt.

[Hoppfull mamma]

Jag är mamma till en dotter som är väldigt utseendefixerad,troligtvis bdd.
Då jag var ung på 70-talet,började jag lida av massmedias
exploatering av alla dessa brudar på Tv och herrtidningar typ
Fib-aktuellt.Jag kände mig mindervärdig i jämförelse med dessa tjejer,eftersom att det var killarnas ideal,man hörde  hur killarna
pratade t.ex "oooh tänk om man hade en sån tjej" .
Jag tyckte inte att jag själv var ful men ijämförelse med dessa tjejer kände jag så.Detta var något som jag behöll för mig själv
vågade inte tala med någon om detta,eftersom då trodde andra att jag var svartsjuk.Idag förstår jag,att jag var inte svartsjuk på
tjejerna utan jag tyckte att det var så fel.Jag minns att jag var tillsammans med en kille som hade gömt fib-aktuellt tidningar,som jag råkade hitta.Jag ställde till en fruktansvärd scen,jag både skrek och grät om vartannat.
Men det gick aldrig så långt som till att jag tyckte att jag var ful.
Jag tror att alla de här skönhetsidealen påverkar ungdomarna idag
och kanske även kan leda till bdd.
Även killarna idag verkar må allt sämre,killarna ska ju också se
coola ,häftiga , snygga frisyrer, muskulösa,vältränade ut enligt
media.Denna utveckling är fruktansvärd.
Hur ska ni göra ,för att kunna ignorera detta?
Jag tror på KBT,precis som Amav säger.
Så här kan ni inte ha det.Ni är inte fula det är bara ni själva som tycker så.Försök att ignorera media och titta istället på oss "vanliga
människor"som trots allt dominerar i samhället,de andra är endast en liten klick,men som tyvärr råka synas,i media och är inte snyggare än någon annan "vanlig människa",de är fixade till max.
Försök att tänka så ,ni är fina ni duger.
Jag vill att min dotter ska få KBT,jag tror att det är det rätta.

Hoppfull mamma.

[amav]

SpegelSpegel skrev:
"I övrigt tror jag KBT kan fungera utmärkt för att förstärka en människas livslust och livskvalitet, positivt tänkande människor mår ju i regel både psykiskt och fysisk bättre. Men lika lite som man kan tänka bort en sorg efter en avliden anhörig kan man helt tänka bort reella samhällsproblem som försvårar ens liv drastiskt."

Jadu, så vad ska du göra då? Du är ett offer och inget kan hjälpa annat än kanske ngra små förändringar, några "positiva tankar", så du mår lite bättre. Så är det uppenbarligen, du har helt rätt. Jag tror att jag ska börja ha självmordstankar igen.. osv osv.


/Amav

ps. Vill tillägga att KBT inte handlar om att tänka positivt. Det handlar (utöver exponeringar) om att tänka realistiskt, korrekt osv. Hålla öppet för att man kanske har fel. Det senare är kanske det viktigaste.

[Hoppfull mamma]

Amav,jag är så glad att du tänker som du gör.
Hoppas att flera kan ta sig till dina goda kunskaper och råd.
Amav ,jag vet inte din ålder,det är i och för sig oväsentligt,men din kunskap och klokhet är enorm.
Jag har läst många av dina inlägg,dock inte alla,eftersom jag är
ganska så ny här.
Amav du är fantastisk,som har kämpat och kommit så här långt.
Snälla ni andra ni är inte fula och ni duger,det är bdd:n som ställer till det för er.FÖRSÖK OCH INTALAR ER ATT TÄNKA SÅ HELA TIDEN!!!!
Jag är definitivt inget proffs ,bara en vanlig förtvivlad mamma med förhoppningsvis ett sunt förnuft.

Kramar till er alla Hoppfull mamma.

[Anonym]

hoppfull mamma, HADE DET VARIT SÅ JÄVLA ENKELT HADE VI VÄL MÅTT BRA IDAG!
Vem fan som helst fattar att det är bra med KBT Amav är inget geni. Men man måste vara sammarbetsvillig och ORKA utsätta sig för den ångest dom det innebär!

[vilja]

Anonym # Skrivet: 25 Apr 2007 10:31:44
Citat

hoppfull mamma, HADE DET VARIT SÅ JÄVLA ENKELT HADE VI VÄL MÅTT BRA IDAG!
Vem fan som helst fattar att det är bra med KBT Amav är inget geni. Men man måste vara sammarbetsvillig och ORKA utsätta sig för den ångest dom det innebär!

Men för att någonsin komma dit att man ORKAR och är "tillräckligt motiverad" för KBT måste man börja någonstans. Det jag tror är viktigast är att föra in nya tankar. Läs t ex Amavs inlägg hur arg det än gör dig, eller bara läs om KBT. Så småningom leder det förhoppningsvis till att du börjar ifrågasätta dina egna invanda tankar/beteenden.

Självklart är det inte enkelt. Att bli frisk, välfungerande, välmående eller vad vi nu ska kalla det är en lång process, det är verkligen inget som går över en natt och det är det ingen här som har påstått heller.

[Anonym]

vilja, "det är verkligen inget som går över en natt och det är det ingen här som har påstått heller." säger du..

hoppfull mamma skrev ju precis "Snälla ni andra ni är inte fula och ni duger,det är bdd:n som ställer till det för er.FÖRSÖK OCH INTALAR ER ATT TÄNKA SÅ HELA TIDEN!!!!"

jag tycker det låter så.