"Botad?"

[Super]

Hej alla! med endast några dagars erfarenhet av detta forum och diagnosens namn, har jag en fråga:

Jag är mamma till en drabbad och undrar nu efter att ha läst en del här. Finns det någon som anser sig ha blivit frisk? Alltså utan tvångtankar och beteende, och en acceptans och uppskattning av sig själv? Hur lång tid tog det?

Alla inlägg jag läser, skrivna av er drabbade, gör mig sorgsen på något sätt. För ni är så kloka men så sargade och jag vill bara att ni ska se det och upptäcka att ni dessutom är nog så mkt klokare än er omgivning, med den livserfarenhet ni har fått. Samtidigt som en demon styr er! Och jag vill ju inte att någon ska behöva genomlida detta!

Hur känns det att träffa en annan BDDare? Är det bra eller förstärker ni varandras själbilder? Det borde vara bra, tänker jag, för äntligen finns det väl någon som förstår eller??

Några reflektioner, bland många andra.
Kämpa på därute, jag tänker på er!
Mvh
Superwoman

[Malins mamma]

Det finns några som har skrivit här att de har blivit bättre. Bla Rebecca 17 år. Det som hjälpte mest för henne var medicinen Fluoxetin. Hon gick hos en psykolog ett tag men eftersom Rebecca visste mer om BDD än psykologen så slutade hon där och började "KBT:a" själv. Jag klistrar in vad Rebeccas mamma skrev i januari 2006.

"Hej!
Rebecca gick en hos en psykolog på BUP varje vecka i ett halvår.
Psykologen hade inga direkta kunskaper om BDD, vilket verkar vara svårt att hitta någon som har i Göteborgsområdet. Hon fick i alla fall The Workbook (mycket bra) av oss och skulle jobba med KBT som hon var utbildad i utifrån den. Så blev tyvärr inte fallet, Rebecca tyckte bara det var samtal. Tror absolut att KBT är viktigt men det är enligt min uppfattning mycket svårt att hitta någon kunnig och drivande psykolog/terapeut. Rebecca fick i samma veva anti-depressiv medicin Fluoxetin. Detta är ju inget man direkt önskar att ens barn ska behöva men Rebecca hade blivit mycket deprimerad av sin BDD och isolerade sig totalt från sin omgivning. Hon hade utvecklat sminkritualer,gick upp kl tre på nätterna för att göra sig iordning för skolan och kom sen inte iväg,grät. Till slut låg hon i stort sätt bara hemma. När hon fick medicinen började hon fixa att att bedriva sin egen KBT, utsätta sig för jobbiga situationer och bryta sminkritualerna. Hon har skaffat sig en bra sjukdomsinsikt, fått stöd av omgivning och skolan. Hennes värsta BDD-fokus har varit huden, hon har haft lite acne vilket hon lider fruktansvärt av, hudläkaren skrev ut Tetralysal vilket hjälpte. Hon har ätit det sen i april, gjorde nu ett uppehåll och fick tillbaka lite acne. Då kom hon tyvärr ner i en liten svacka men inte på samma sätt som förut. Hoppas att om man en längre tid mår bra och någorlunda kommer ifrån destruktiva BDD-tankar, att man kan trappa ner och till slut ta bort anti-depp.medicinen och kommit in i ett annat sätt att se på sig själv som stannar kvar. Det gör verkligen ont att se ens barn må dåligt! Mvh"

På BDDCentral finns det också flera (iaf 6-7 st) som har blivit friska/nästan friska och kan leva sina liv normalt.
Bla "Anna" 49 år som blev frisk för snart två år sen efter att ha lidit av svår BDD ända sen hon var liten.
Det finns alltså hopp om att man KAN bli frisk.
 
Läs gärna vad "Anna" har skrivit och skriver på BDDCentral och även vad Dr C skriver. Han jobbar med BDD-patienter och har skrivit Workboken och han ställer upp gratis på forumet med att svara på frågor från BDD-drabbade.
"Anna" har sammanställt hans svar i "Forum summary" i Treatment-sektionen. MYCKET LÄSVÄRT!

Mvh Malins mamma

[josefine]

Hejsan

Jag har aldrig haft diagniostiserad Bdd, men hoppade av skolan i gymnasiet för att jag kände mig så ful att jag inte vågade visa mig för folk längre. Jag började då att ha praktik på ett älderboende en dag iveckan, det var det enda som jag klarade av att göra och gick hos en teraput på Bup. Det är lite svårt med teraputer, för Bdd är hittils ganska okänt. Jag föreslog det några gånger för min teraput, men jag tror att hon mest trodde att jag satt och svamlade.
    Hur som helst, så vill jag ge dig lite tips till din dotter, om hur det blev lättare för mig att hantera de här problemen.

Även om hon inte kan tro på att hon själv är vacker, så brukar jag tänka att" även om man är fulast i världen har man rätt att..." Och sedan fyller jag i med allt det jag vill göra.

Man kan också försöka rama in problemet, om man tillexempel har en massa sminkrutiner man måste göra, innan man vågar visa sig för folk- försök att hitta ett sätt att göra de lite mer effektivt och fort. ( Ju mindre tid den processen tar, ju färre fel i sitt utseende hinner man hitta.)

För mig hjälper det att tänka att det är en del av vardagen, som att ta på sig ett par byxor innan man går ut, tar jag på mig mitt smink.

Och försök att tänka "mitt problem är att jag inte tycker att jag ser bra ut och att jag måste lägga mer tid på mitt utseende än andra. Låt det stanna där. Det får inte ta över hela livet. Om det inte är någonting som går att bota helt, så får man kompromissa och försöka leva med det.

Man måste också växa som person och bli otroligt stark. Man måste varje dag göra något att det läskigaste som man vet. Jag skulle kunna hoppa fallskärm, hellre än att visa mig osminkad, men tack och lov så har jag rätten/problemet att bära mitt smink. Sminket försöker jag se som ett hjälpredskap för mig att fungera normalt.

Och ett val som din dotter bara själv kan göra- Bestämma sig för att hon inte tänker bli en av dem i statistiken som tar livet av sig pga någon läskig sjukdom. Låt det friska delen av dig komma som en riddare i rustning på vit häst och slita med den sjuka delen om det börjar närma sig sådana tankar. Tänk att vad som än händer, så ska jag leva. Sjukdomen i sig kommer inte att ta livet av henne om hon inte tilllåter den att göra det.

I mitt liv har sjukdomen nu mera ytterst liten makt. Jag har kontroll över den, även om den fortfarande har mig i sitt grepp, så kommer den aldrig få mig att deppa i hop. För jag är starkare än vad den är.

Man har lärt sig gå, man har lärt sig tala, man kommer tvingas lära sig hantera Bdd.

Jättekramar till dig och din dotter. Var starka...

[Superwoman]

josefine

Tack för dina ord!! Du låter så stark och klok och så har du kommit så långt på egen hand!
Jag ska visa dina råd för min dotter den dagen hon har kommit så långt att hon kan acceptera sin sjukdom. Nu gör hon det inte tyvärr, utan hänvisar till att en "nekel" ändring av näsan ska göra henne lycklig. Så där är vi nu, men förhoppningsvis ger hennes behandling henne något. Det känns bara så sorgligt att hennes tonårsår går"till spillo". Något hon själv säger och känner. Men, tonåren är ju jobbig i sig, inte är det något jag själv minns med glädje i a f...

Kramar tillbaka till dig!