"Skriva av sig"-tråd

[Wolfie]

Jo visst, men att tala om för andra exakt vad en tycker o tänker om den personens utseende eller om personens bil för all del anser jag inte vara något annat än ouppfostrat och fullständig jävla galet! Sen tycker jag visserligen att det är en viss skillnad på en sak och en människa. Jag är inte mitt utseende men det är en del av mig.

Say what!? Känner han till din bdd? Oavsett låter det ju helt surrealistisk, varför säga så!?!?

Jag syftade till de psykologiska faktorerna som driver en människa och ja visst är det inte så snällt att säga något negativt om något en människa bygger sin person på. Istället för att bli förbannad är det viktigare att försöka förstå varför människor gör som de gör, annars leder det inte till någon personlig utveckling, anser jag iallafall.

[Nokia]

Jo visst, men att tala om för andra exakt vad en tycker o tänker om den personens utseende eller om personens bil för all del anser jag inte vara något annat än ouppfostrat och fullständig jävla galet! Sen tycker jag visserligen att det är en viss skillnad på en sak och en människa. Jag är inte mitt utseende men det är en del av mig.

Say what!? Känner han till din bdd? Oavsett låter det ju helt surrealistisk, varför säga så!?!?

Ja det var efter att han hade frågat vad fan BDD var och jag hade förklarat, som han sa det. Dessutom la han till "så du tycker alltså att du ser bra ut?"

[Lyckofågel]

Ja det var efter att han hade frågat vad fan BDD var och jag hade förklarat, som han sa det. Dessutom la han till "så du tycker alltså att du ser bra ut?"

:S wtf

[Nokia]

:S wtf

Jag säger det samma. Så jag fick förklara ytterligare en gång och så kommenterade han mitt utseende IGEN, fast då försökte han ge mig komplimanger för att väga upp det hela. 

[Antipod]

Jag säger det samma. Så jag fick förklara ytterligare en gång och så kommenterade han mitt utseende IGEN, fast då försökte han ge mig komplimanger för att väga upp det hela. 

Vilket. Jävla. Stolpskott. Någon borde kasta ut honom med huvudet före.

Jag har haft liknande upplevelser av läkare, en var ju lite extra festlig... Han frågade vad jag ville göra i framtiden, varpå jag svarade att jag vill bli lärare. Han flinade hånfullt och sa "konstigt, om du nu tycker att du är så ful, att du ändå vill stå så att alla kan se dig. Då kan du ju inte tycka att du ser så illa ut, va?" Samma läkare kom även med sköna citat som "BDD? Det har jag aldrig hört talas om, alltså finns det inte", "All ångest är likadan" och "Du kan ju höra av dig när du vill ha hjälp på riktigt" (efter att jag varit i regelbunden kontakt med psyk i 8 år, och dessutom hade ett läkarutlåtande som sa att jag troligen led av BDD och behövde specialistutredning. Mysigt!)

[Lyckofågel]

Vilket. Jävla. Stolpskott. Någon borde kasta ut honom med huvudet före.

Jag har haft liknande upplevelser av läkare, en var ju lite extra festlig... Han frågade vad jag ville göra i framtiden, varpå jag svarade att jag vill bli lärare. Han flinade hånfullt och sa "konstigt, om du nu tycker att du är så ful, att du ändå vill stå så att alla kan se dig. Då kan du ju inte tycka att du ser så illa ut, va?" Samma läkare kom även med sköna citat som "BDD? Det har jag aldrig hört talas om, alltså finns det inte", "All ångest är likadan" och "Du kan ju höra av dig när du vill ha hjälp på riktigt" (efter att jag varit i regelbunden kontakt med psyk i 8 år, och dessutom hade ett läkarutlåtande som sa att jag troligen led av BDD och behövde specialistutredning. Mysigt!)

Jag träffade en psykolog på arbetsförmedlingen. Han frågade mig vad jag ville göra i framtiden, jag sa "Jag vill jobba med och bland människor", varpå han kontrade med "Jaha, det var ju underligt med tanke på alla de problem du har med att vistas ute bland människor, hur tänker du att du ska klara det?". Eeeeh? Vadå, skulle det vara bättre om jag hade svarat "Jag vill ingenting, jag klarar ju inte ens av att gå utanför min lägenheten så hur ska jag klara av att arbeta någonsin överhuvudtaget!?". Eller vad? Får en inte ha en dröm om att en gång höja sig över sin sjukdom... !?!?

Det var meningen att han skulle uppmuntra mig/stötta mig, men jag kände mig ännu mer usel efter det där besöket.

Och sen var det ju det där med psykologen på ungdomsmottagningen som efter att jag berättat om mina misstankar om bdd sa att hon inte tror att bdd är en sjukdom, att hon tror att det i mitt fall "bara" handlar om dålig självkänsla. Att jag tagit åt mig av mobbningen jag blev utsatt för som barn, och visst, det påverkade mig absolut inte positivt, men att säga som hon sa kändes bara så jävla trivialiserande. Och hon trivialiserade ju faktiskt detta för när jag efter detta besök inte dök upp eller hörde av mig på över en månad kopplade det inte i hennes huvud att det kunde ha o göra med detta som hon sa när vi möttes senast. Och hon tog aldrig upp bdd till samtal igen, ungefär som att det var något som försvann bara jag pratade om det i 40 minuter, och jag vågade så klart inte ta upp det med henne igen.

Förutom hennes trivialiserande kommenterade hon mitt utseende precis efter att jag berättat att jag tycker att jag är ful, "Du är inte bedårande vacker, men du är inte heller ful". WTF!?!?!?!?!?!?!? Jag kunde inte tro att hon tyckte att det var en bra idé att säga så precis efter det jag berättat. Jag berättade ju för fan inte om bdd för att jag vill få hennes åsikt om mitt utseende.

Utöver detta ville hon också att jag skulle jämföra mig med andra människor, däribland min syster som har en skelettsjukdom som påverkar hennes fysiska utseende, "är du vackrare eller fulare än din syster?". "Anser du att du är fulare än en person med grava missbildningar?". Osv.

Det kändes som att hon ville få mig att säga att "jo du har rätt, det finns folk som är mycket fulare än mig, så nu kan vi gå vidare o sluta prata om det här, nu har jag kommit över min rädsla för att vara ful".

Lixom varför dessa frågor!? *slår handen i pannan oavbrutet*. URSH. HEMSKT.

Jag blir mycket mer hjälpt av att prata med er här på forumet, som kan visa lite sympati och empati och förståelse.

[Wolfie]

Det är väldigt intressant att läsa vad ni skriver för tanken är ju att ett socialpedagogiskt arbetsätt ska ingå i vården till stor del idag, tänkte själv hoppa på en vård och omsorgsutbildning snart och det ni skriver här är väldigt intressant.
Hur kan sjukvården glömma bort hela människan och bara fokusera på det fysiska? Just med tanke på att mer och mer folk sjukskriver sig för just psykiska anledningar, kan det vara så att läkarna och sköterskorna idag inte vidarutbildar sig och stannar vid 80 talets synsätt på psykiska sjukdomar.
Kanske skulle det vara obligatoriskt för personer inom vården att genomgå utbildningar i tex socialpedagogik, så man åtminstone kan bemöta en människa vettigt, något som jag har svårt att se att man egentligen ska behöva lära sig, men jag läser socialpedagogik för tillfället och en del av elevernas åsikter här är rätt skrämmande, det handlar mer om att förverkliga sig själv än att hjälpa människor för vissa.
Vissa människor har helt klart valt fel karriärväg.

[Nirvana]

Nu tänker jag gå emot strömmen lite här och dela mina erfarenheter av vården. Nu ska jag tillägga att jag först i vintras tog tag i mina psykiska problem så jag har inte lika lång erfarenhet av vården som vissa andra användare här men jag har ändå hunnit med att träffa ett antal psykologer/läkare.

Jag tycker jag har blivit proffsigt bemött av alla parter i vårdkedjan så här långt. Visserligen har jag inte påbörjat någon behandling ännu men alla
jag träffat har lyssnat och tagit mig på allvar, det är allt jag begär. Dom har uttalat förståelse för mina sociala handikapp och berömt mig för att jag äntligen sökt hjälp. Jag har hittills fått dom diagnoserna jag trodde att jag hade. 
Det enda jag kan klaga på är att väntetiden mellan besöken är onödigt lång, optimismen försvinner och jag faller tillbaka i gamla destruktiva mönster igen.

Men det är klart att ju fler läkare man stöter på desto större är risken att stöta på en idiot.

[Lyckofågel]

Nu tänker jag gå emot strömmen lite här och dela mina erfarenheter av vården. Nu ska jag tillägga att jag först i vintras tog tag i mina psykiska problem så jag har inte lika lång erfarenhet av vården som vissa andra användare här men jag har ändå hunnit med att träffa ett antal psykologer/läkare.

Jag tycker jag har blivit proffsigt bemött av alla parter i vårdkedjan så här långt. Visserligen har jag inte påbörjat någon behandling ännu men alla
jag träffat har lyssnat och tagit mig på allvar, det är allt jag begär. Dom har uttalat förståelse för mina sociala handikapp och berömt mig för att jag äntligen sökt hjälp. Jag har hittills fått dom diagnoserna jag trodde att jag hade. 
Det enda jag kan klaga på är att väntetiden mellan besöken är onödigt lång, optimismen försvinner och jag faller tillbaka i gamla destruktiva mönster igen.

Men det är klart att ju fler läkare man stöter på desto större är risken att stöta på en idiot.

Jag är sjukt irriterad över det faktum att det varit så svårt för mig. Jag har ju ändå haft kontakt med läkare, kuratorer och dylikt ett tag. Iofs tog jag kontakt med psykiatrin först för ett år sen i princip, men jag hade ju innan träffat psykolog på ungdomsmottagningen, träffat läkare på vårdcentraler och pratat om hur jag mår, osv osv. Nu på fredag ska jag träffa en läkare på psyk här i Linköping, jag hoppas att det kommer att leda mig framåt.
Just nu vill jag få diagnosen bipolär och bdd. Om jag har bipolär vet jag inte, men det är deffinitivt något som är "ständigt" eftersom jag åkt in o ur depressioner i tio års tid.

[Nokia]

Vilket. Jävla. Stolpskott. Någon borde kasta ut honom med huvudet före.

Jag har haft liknande upplevelser av läkare, en var ju lite extra festlig... Han frågade vad jag ville göra i framtiden, varpå jag svarade att jag vill bli lärare. Han flinade hånfullt och sa "konstigt, om du nu tycker att du är så ful, att du ändå vill stå så att alla kan se dig. Då kan du ju inte tycka att du ser så illa ut, va?" Samma läkare kom även med sköna citat som "BDD? Det har jag aldrig hört talas om, alltså finns det inte", "All ångest är likadan" och "Du kan ju höra av dig när du vill ha hjälp på riktigt" (efter att jag varit i regelbunden kontakt med psyk i 8 år, och dessutom hade ett läkarutlåtande som sa att jag troligen led av BDD och behövde specialistutredning. Mysigt!)

Träffade vi samma läkare eller nåt, för den här sa samma sak angående mina studier "hur kan du gå till skolan om du mår så dåligt som du säger" PÅ DISTANS din dumma jävel.

[Nokia]

Nu tänker jag gå emot strömmen lite här och dela mina erfarenheter av vården. Nu ska jag tillägga att jag först i vintras tog tag i mina psykiska problem så jag har inte lika lång erfarenhet av vården som vissa andra användare här men jag har ändå hunnit med att träffa ett antal psykologer/läkare.

Jag tycker jag har blivit proffsigt bemött av alla parter i vårdkedjan så här långt. Visserligen har jag inte påbörjat någon behandling ännu men alla
jag träffat har lyssnat och tagit mig på allvar, det är allt jag begär. Dom har uttalat förståelse för mina sociala handikapp och berömt mig för att jag äntligen sökt hjälp. Jag har hittills fått dom diagnoserna jag trodde att jag hade. 
Det enda jag kan klaga på är att väntetiden mellan besöken är onödigt lång, optimismen försvinner och jag faller tillbaka i gamla destruktiva mönster igen.

Men det är klart att ju fler läkare man stöter på desto större är risken att stöta på en idiot.

Långt ifrån alla inom vården jag har träffat har varit dåliga (vill själv bli läkare) men sedan finns det tyvärr en del rötägg

[Antipod]

Nu tänker jag gå emot strömmen lite här och dela mina erfarenheter av vården. Nu ska jag tillägga att jag först i vintras tog tag i mina psykiska problem så jag har inte lika lång erfarenhet av vården som vissa andra användare här men jag har ändå hunnit med att träffa ett antal psykologer/läkare.

Jag tycker jag har blivit proffsigt bemött av alla parter i vårdkedjan så här långt. Visserligen har jag inte påbörjat någon behandling ännu men alla
jag träffat har lyssnat och tagit mig på allvar, det är allt jag begär. Dom har uttalat förståelse för mina sociala handikapp och berömt mig för att jag äntligen sökt hjälp. Jag har hittills fått dom diagnoserna jag trodde att jag hade. 
Det enda jag kan klaga på är att väntetiden mellan besöken är onödigt lång, optimismen försvinner och jag faller tillbaka i gamla destruktiva mönster igen.

Men det är klart att ju fler läkare man stöter på desto större är risken att stöta på en idiot.

Väldigt skönt att höra att du haft positiva erfarenheter! Det behövs också påpekas, att vården inte alltid brister. Personligen har jag haft nästan uteslutande negativa upplevelser av psykiatrin, händelser som är så bisarra att jag ibland undrar om jag inte fantiserat ihop dem. Tyvärr är de en realitet.

[Antipod]

Har däremot haft övervägande bra somatisk vård, vilket ju såklart är skitbra.

[Antipod]

Det är lika nedslående varje gång jag inser hur hårt grepp BDD:n fortfarande har kring mig. Stod just fastnaglad i timmar framför spegeln, oförmögen att gå därifrån innan huvudvärken sa ifrån (uppenbarligen spänner jag min nacke och käke otroligt hårt att hela skallen till slut hotar att sprängas) Så varför stod jag där? Av den simpla anledning att vi ska på studiebesök idag, istället för att vara i skolan, och jag blir helt jävla hispig av tanken på att jag inte vet hur lokalerna ser ut, vilken belysning som kommer att vara där, hur länge vi ska vara där, hur varmt det kan tänkas vara, om vi kommer att stå upp eller att sitta ned (eller både och?) Alltså... Jag orkar inte. Sådana här dagar känner jag bara att livet är så fruktansvärt orättvist. Varför kan inte jag bara få kliva upp, käka frukost i lugn och ro, klä på mig första bästa plagg, borsta tänderna och sedan ge mig av? Inte behöva lida helvetes kval innan jag går utanför dörren.

Nåja, iväg ska jag ju i alla fall. Målet för den här veckan är att lyckas gå på samtliga lektioner, något jag hittills inte lyckats med under de två månader utbildningen varat. Herregud.

[Wolfie]

Det är lika nedslående varje gång jag inser hur hårt grepp BDD:n fortfarande har kring mig. Stod just fastnaglad i timmar framför spegeln, oförmögen att gå därifrån innan huvudvärken sa ifrån (uppenbarligen spänner jag min nacke och käke otroligt hårt att hela skallen till slut hotar att sprängas) Så varför stod jag där? Av den simpla anledning att vi ska på studiebesök idag, istället för att vara i skolan, och jag blir helt jävla hispig av tanken på att jag inte vet hur lokalerna ser ut, vilken belysning som kommer att vara där, hur länge vi ska vara där, hur varmt det kan tänkas vara, om vi kommer att stå upp eller att sitta ned (eller både och?) Alltså... Jag orkar inte. Sådana här dagar känner jag bara att livet är så fruktansvärt orättvist. Varför kan inte jag bara få kliva upp, käka frukost i lugn och ro, klä på mig första bästa plagg, borsta tänderna och sedan ge mig av? Inte behöva lida helvetes kval innan jag går utanför dörren.

Nåja, iväg ska jag ju i alla fall. Målet för den här veckan är att lyckas gå på samtliga lektioner, något jag hittills inte lyckats med under de två månader utbildningen varat. Herregud.

Var inte så hård mot dig själv, du vågar gå i skolan, det tycker jag är väldigt, väldigt starkt.