ingen inbillning direkt...

[nackskott]

Ok, nu tog jag bort det förra jag skrev. men börjar på en ny tråd.

Har märkt hur många gånger som helst att jag kan gå runt hemma en dag och känna varken till eller från angående mitt utseende, och sen bestämmer jag mig för att jag kanske kan gå ut iallafall då eftersom det inte är "så farligt" , men precis när jag gör iordning mig framför spegeln, så blir jag plösligt jätteful, och det hjälper inte ett dugg med hur mycket jag gör iordning mig ! känns som att näsan blir större, huden fulare, håret risigare osv.
Blir så jävla trött!
Kan man verkligen bli fulare på sådär en halvtimme? eller är det för att kraven kanske är högre när man ska visa sig utanför dörren?
det är iallafall enormt deprimerade & störande =/

[Anonym]

jhlkjhkl

[Anonym]

Det där händer mig med.

[Anonym]

Förstår precis...

[Anonym]

Ja...det känns som om man kan förvandlas till ett monster på 2 sekunder...

[Flickan]

Jag vet hur de är, jag tänker ofta precis som du, att "jag klarar nog av att gå ut,det är ju trots allt bara en liten kväll." Men när jag sen börjar sminka mig och kamma håret så ser jag helt plötsligt att jga nu blivit till och med ännu fulare än när jag bestämde mig för att gå ut. Då kommer paniken och helst av allt vill jag bara ta bort allt smink igen, skita i att gå ut och bara gömma mig under täcket.

Är det förresten någon mer än jag som alltid ser till att den sidan som jag ska kamma är det äna som syns i speglen. Alltså så att man själv aldrig ser ansiktet?

kramar

[Anonym]

Ja är precis tvärtom till skillnad från andra här på forumet.
Skulle aldrig drömma om att ta bort några speglar tex.
Måste ha full kontroll och då menar jag att jag bara måste
kunna se mig själv ordentligt hur min hud ser ut och så
att jag ska kunna sminka mig.
Jag har alltid tyckt att min högerhalva utav ansiktet är sämre.
Jag har mer utslag på den halvan, så därför känner jag mig mkt
obekväm om jag sitter med den sidan mot någon. Är de någon som
känner igen sig?
Tycker också det är obehagligt att prata med någon utomhus mittemot varann i dagsljus. Känner mig så ful då jag vet att min
hud framhävs ännu mer.
Mia: Håller med dig till fullo ang. ditt inlägg här ovan, så är det exakt också för mig. Ja man bli så trött.
Monster på 2 sek kan inte beskrivas bättre!
//Josefin

[Anonym]

Anonym 28:e juni,:
Ja, JÄVLAR vad jag känner igen mig i det du skriver! Exakt så är det för mig. Råkar också vara min högerhalva av ansiktet som är värre och jag försöker alltid undvika att hamna så att någon ser min högra ansiktshalva främst. När det väl händer att t.ex nån går bredvid mig på höger sida, eller att jag sitter med den sidan mot någon, så kan jag inte tänka på annat och jag mår jättedåligt över det. Detsamma gäller det du skrev om dagsljuset. Därför går jag helst inte ens ut på dagen. Jag känner mig hemsk och äcklig i dagsljuset och allt det fula blir bara synligare. Det är hemskt...

[Anonym]

jag känner igen mig rätt mkt,
fast jag tycker ja e ful när jag går omrking hemma,
sen gör jag mig iordning & tycker att jag e helt skaplig ut , kanske tom snygg. men sen så fort man öppnar dörren  & kommer ut rasar allt det är HEMSKT, typ som det är något magiskt med dörren ut /:  fy fan, det är hemskt dom gångerna det slår så hårt att man bara sätter sig i trappanutanför o lipar. fan orka detta mer /:

[Malins mamma]

Hej alla här!
Jag förstår det ni pratar om, att utseendet kan förvandlas från fin till ful på några sekunder eller en halvtimme, att det måste vara otroligt jobbigt att uppleva det så.
Men om ni kunde tänka på att just den grejen är ett bevis för att ni har BDD och att förändringen ni ser inte är verklig. Skulle det inte vara lättare att bortse från den då?
 
Ett utseende kan ju faktiskt inte ändras på några sekunder eller minuter, det är bilden ni ser som ändras (alltså hur hjärnan tolkar synintrycket), inte själva utseendet.

Det ni upplever är helt enkelt inte sant, näsan kan inte bli större, huden kan inte bli sämre, man kan inte bli fulare bara för att man bestämt sig för att gå ut eller kommer utanför dörren. Det är BDDn som gör att man upplever det så.

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Det stämmer verkligen! ..och det får en att inse att det sitter i huvudet och i ens tankar, eftersom det är omöjligt att utseendet kan förändras från helt ok till katastrofalt fr ena stunden till andra. man har ju trots allt ett grundutseende, även om man ibland har sämre hy, har gått upp i vikt el nåt annat. själv har jag lidit av bdd, ätstörningar, social fobi etc i 12-13 år. ibland betydligt bättre perioder och ibland riktigt illa, men jag har nog egentligen alltid vetat att det sitter mer i mina tankar än mitt utseende, särskilt på senare år. känns lite lättare med den insikten.. tror det ät jätteviktigt att man skiljer på hur man känner sig (tex ful, äcklig, tjock, finnar...) o på verkligheten.

[Anonym]

Jag har läst en del om BDD och nu när jag läser i forumet så blir jag orolig. Jag har inga psykiska besvär så vitt jag vet, men jag känner igen mig i en hel del av symptomen och om det ni skriver. Kan inte någon av er förklara hur det kändes i början när ni precis började känna av sjukdomen? Var det lika starkt då eller kom det smygande? Mitt beteende går mest i perioder, men är inte fullt så allvarligt som sådant jag läst om. Hjälp?

[Malins mamma]

Hej!

Jag har inte själv BDD så jag vet inte exakt hur det går till när man får BDD men jag har skrivit ett exempel hur jag tror att det kan utvecklas.
Om du klickar på ordet "Medlem" som står under mitt namn så kommer det fram olika ämnen som jag har skrivit.
Klicka på "Att identifiera BDD-tankar".

Det som jag har skrivit som att BDD "säger" betyder inte att man hör röster eller nåt sånt utan det är man själv som tänker det.
Om du har såna tankar så är du nog i riskzonen för att få BDD. Ju tidigare man kan stoppa de tankarna desto lättare är det att inte bli "fast" i BDDn.
Som du ser av det andra har skrivit så kan man bli väldigt "handikappad" och få livet förstört av BDD, så om du är i början av sjukdomen, gör allt vad du kan för att stoppa den.

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Malins mamma.

Nu har jag läst det som du skrev om. Jag känner igen mig i en hel del. Min näsa är sned, min högra ansiktshalva är smalare än den vänstra, den högra sidan av min läpp är krokig, jag ser smutsig ut och mitt ena öga är större än det andra. Jag jämför mig konstant med andra människor, lika mycket i tidningar som människor på stan eller mina tjejkompisar.

Det som skiljer mig från det du har skrivit om är dock att jag sminkar mig väldigt lite. Jag använder i princip bara mascara och rouge, ibland lite foundation på näsan och under ögonen. Jag tycker tvärtom att smink gör att mitt ansikte ser deformerat ut.

En annan sak som gjort att jag funderat mycket på om jag verkligen är i riskzonen för BDD eller inte är att jag inte bara märker defekter på mig själv, utan också på andra människor. Främst tjejer, eftersom jag själv är tjej. Jag kan bli helt fixerad av min tjejkompis ögonfransar och inte kunna se henne i ögonen för att en del ögonfransar pekar nedåt istället för uppåt. Min fixering vid andra människors utseende är inte lika extram som fixeringen vid mitt eget, men den är fortfarande oroväckande.

När jag går på stan så är det dessutom många som tittar på mig, och ofta så tror jag att det är för att jag ser bra ut, men sen när jag kommer hem så är jag rädd att de kollat på mig för att jag är ful.

Jag hatar verkligen att se mig själv på fotografier, men vill ofta hamna på bild ändå för att kunna kontrollera om jag verkligen är så ful/snygg som jag känner mig just då. Jag blir nästan alltid besviken när jag ser foton och känner mig skitful i en hel dag efter det.

Jag får ofta höra genom andra människor att jag är snygg, men jag har svårt att tro på det.

Mitt beteende brukar gå i perioder, ibland är jag totalt fixerad vid vissa av mina kroppsdelar och vissa perioder är jag bara fixerad av delar av mitt ansikte. Sen finns det veckor då jag är nästintill komplexfri.

Jag är en ganska negativ och nedstämd person. Brukar inte vara glad så ofta och har varit så hela mitt liv. Jag hade jättemycket tvångstankar när jag var liten och jag har fortfarande en del tvångstankar periodvis. Bland annat att jag måste duscha hela tiden.

Kan någon bedöma mitt problem?

[Malins mamma]

Det är flera saker som är typiska för den som har BDD.

Du har endel saker som du är missnöjd med i utseendet.
Du jämför dig ständigt med andra.
Du lägger stor vikt vid vad du själv och andra tycker om ditt utseende.
Du tycker det är jobbigt med fotografier.
Du kan se dig själv som ful ibland och snygg ibland.
Du har svårt att tro på dem som säger att du är snygg.

Men om du kan leva ditt liv som du vill med skola/jobb, kompisar och fritidsintressen så behöver det inte vara BDD.

Hur mycket eller lite man sminkar sig har ingen betydelse för om man har BDD eller inte. Endel BDD-drabbade sminkar sig inte alls.

Utan att veta hur mycket dethär påverkar ditt liv är det svårt att säga nånting säkert, men din detaljerade beskrivning av ditt utseende (i översta stycket), att du jämför dig så mycket med andra och den stora vikt du lägger på hur du ser ut, låter väldigt oroväckande.

Min bedömning är alltså: Om du inte redan har BDD så är risken stor att du kommer att drabbas om du inte kan bryta de tankar som du har om ditt utseende.

(Obs! Jag har ingen utbildning inom detta, men jag har en del erfarenhet).

Mitt råd: Ta kontakt med psykvården för en bedömning. Be att få komma till en KBT-kunnig psykolog så att du kan få hjälp mot dina tvångstankar/handlingar och ev BDD.
Läs och ta reda på så mycket du kan om BDD.

Hälsn. Malins mamma