Tvångsbeteende

[Superwoman]

HejInsatiable

Som svar på din fråga, så har det blivit klart bättre, så jag är övertygad om att medicineringen hade betydelse. Samtidigt har hon nu fått umgås med sin pojkvän en vecka ch det bidrar till det positiva. Å andra sidan vet jag att hennes osäkerhet kring honom, då han har svårt att bekräfta henne på rätt sätt (han är ung, rätt omogen, vill gärna nästan hellre umgås med sina kompisar i omgångar), kommer att hamna i en svacka igen. Men några läkare har jag inte talat med än (sommar, sommar....)

När du skriver att du har "typ alla sjukdomar" så tror jag och har uppfattat det så, att det gärna hänger ihop, att man inte bara lidar av en svårighet. Det är nog viktigt att komma ihåg att det är vi människor som gärna vill sortera och sätta etikett på företeelser, som har skapat alla dessa diagnoser. Kan vara en nackdel då det nästan kan kännas oöverskådligt emellanåt, men kanske också en fördel för att kunna få behandling. Som Amav, skrivit  tidigare, så behöver man kanske inte finna någon som kan just BDD utan som är beredd att arbeta med det beteende som handikappar en. Och det kan ju gå i varandra, de olika diagnoserna menar jag.

Jag har precis börjat få bekräftat mina misstankar att min dotter har blivit utsatt för något isamband med att hennes BDD blommade ut och att det kan ha samma symptom. Men då tänker jag också att vad är det ena och det andra? Det viktiga för henne är ju att kunna leva ett liv utan egna begränsningar.

Att inte stressa att prata osv, som du skriver förstår jag till fullo. Samtidigt att vara den som står bredvid och älskar denna varelse så att det gör ont och veta att hon mår dåligt och då samtidigt inte "tjata", är skitsvårt!!! Förlåt! Det är så svårt att vara balanserad och klok i praktiken. Tänk om man kunde skriva till varann istället för att prata, det vore så mycket "enklare", det ger i alla fall mer tid åt tanken och alla röstnyanser försvinner. Alltså t.ex. tjatrösten eller gnällrösten eller den där rösten som ibland låte arg istället för inkännande....

Vad gäller linserna, så "vet" jag att det är en säkerhetsbarriär, ett skal utåt som kanske känns som ett skydd mot omvärlden för at dölja hennes jag.

Tack för din kommentar! Det är så givande att bara få läsa någons tankar! Och få känna ett engagemang. Hur går det för dig? Får du bra stöd tycker du?

Mvh

Superwoman

[Superwoman]

PS Jag har läst vidare på forumet nu och läst det du har skrivit senast, så du behöver verkligen inte vsar på min sista fråga! Men vill gärna tillägga bl.a. Mias kommentar att det nog är viktigt att få reda ut i de relationer du har med dina föräldrar, kan inte någon annan hjälpa dig att dem att inse det? att de är en del  det hela och måste bidra till att du ska få må bättre? de kan ju faktiskt inte heller må så bra i det hela?! Personligen tror jag absolut att jag kan ha bidragit mycket till vår situation just nu och åtminstone i hur jag agerar nu och att vi därför skulle vara behjålpta av någon form av gruppsamtal... DS  (långt PS..:tongue

[Ellan]

Superwoman
Hejsan!
Har läst en del om din dotter och hennes problem här. Hoppas verkligen att saker och ting börjar gå framåt för henne snart.

Jag har inte direkt haft hennes problem, men jag har mått dåligt ett bra tag nu. Jag började få problem i 8:an och i 9:an hoppade jag av skolan för jag orkade knappt ta mig upp på mornarna. Jag visste inte varför det blivit så, men jag mådde bara skit och orkade inte göra nåt alls. Fick svårt att ta mig utanför hemmet. Fick även svåra acneproblem runt samma ålder och det plågar mig fortfarande. Har blivit rätt isolerad med åren (är 24 nu) och jag försöker kämpa vidare. KBT provade jag men var inget för mig. Inte psykologsamtal heller (fast jag har sporadisk psykologkontakt fortfarande). Har provat minst tre olika antidepressiva mediciner, nu äter jag Remeron. De andra jag provade mådde jag bara värre utav. Efter så lång tid med mina problem så blir det än värre att ta sig ur dem.
Jag skulle bara vilja tala om hur jag sett på mina föräldrars sätt att "hjälpa till". I början var dem naturligtvis väldigt frustrerade av att jag bara var hemma och missade allt livet hade att erbjuda. Dem var arga och besvikna på mig och det syntes väldigt väl. Dem verkade tro att jag bara sket i allting med mening. Och det mådde jag bara värre av. Med åren har dem till viss del accepterat att jag är i den situation jag är i, även om dem förstås inte är nöja med den. Men när dem har försökt ta med mig ut när jag känt att det bara inte går, och när dem "tjatar" mer och mer.. då har det blivit som en omvänd "funktion" och får mig att inte vilja försöka själv.  Man känner så starkt att man vill ha rätten att bestämma över sig själv och vad man gör. Känner sig som en litet barn. Det kan jag fortfarande göra och det verkar som att ingen märkt att jag vuxit upp för att jag tampats med detta problem jag har.
Det absolut bästa en förälder kan göra (enligt mig) är att gå fram väldigt försiktigt, och föreslå saker EN gång.. Vill inte deras barn gå med på förslaget så får man acceptera det och kanske försöka om ett tag igen. Det finns ingen anledning att "mana på" om förslag hela tiden. (så har det varit för mig iaf)  När jag var 16 så blev jag tokig när mina anhöriga försökte "tillrättavisa" mig. Det är ju en ålder som är rätt knepig också, på många sätt. Men man är ju extra känslig.
Försök att vara så förstående som möjligt. Och när din dotter väl berättar hur hon känner om något, så lyssna verkligen och försök att sätta din in i hennes tankar. Och svara inte direkt med: Men vi kanske ska prova... eller: Så här kan du inte hålla på..  Då förknippar hon alla gånger sina förtroliga samtal med dig med att du genast försöker förändra henne, och iom det känns det som man inte duger.
Och jag kan inte beskriva nog hur viktigt det är att man får lov att känna att man har SITT. Sitt eget liv, sina egna intressen, sitt eget privatliv. Tror det är väldigt lätt för en förälder att kliva över den gränsen ibland fast dem bara vill hjälpa.
När jag flyttade hemifrån för två år sen så kände jag mig FRI på nåt sätt. Jag fick ta eget ansvar, slapp känna mig som ett barn jämt. Och alla fick se att jag kunde ta hand om mig själv!
Så ta det vaaarsamt.. det är mitt absolut bästa råd jag kan ge någon i din situation.
Hoppas inte du tar detta som att jag tycker du är en dålig mamma på nåt sätt eller inte vet hur du själv ska göra. Jag tycker det du gör är jättbra! Jag vill bara tala om hur det var för mig och kanske ge lite tips. Vill inte stampa på nåns fötter alls.

Hoppas verkligen att allt löser sig för er!

[Superwoman]

Ellan

Till att börja med, du stampar inte på några fötter alls, tvärtom! Du lyfter och stödjer istället. Det är ovärderligt för mig att få råd från någon med erfarenheter, det är ju det jag ber om och speciellt från någon med perspektiv. Så, tack

Då förknippar hon alla gånger sina förtroliga samtal med dig med att du genast försöker förändra henne, och iom det känns det som man inte duger.

Kloka ord, som jag förstår. Precis detta känner jag många gånger men kan liksom inte låta bli. Inte för att jag är besviken på henne, absolut inte! Men för att jag är så orolig. Men jag ska upprepa detta för mig själv för det stämmer nog precis på min dotter. Hon måste nog få ta den tid hon behöver att komma till insikt.

Trots allt detta, anser jag nog att hon och jag har en bra relation då hon berättar mycket för mig. Tyvärr finns det saker hon har varit med om som hon bara har insinuerat och givit mig ett halvt ord om. Saker som jag vill att hon ska ta emot hjälp för, men där säger hon olika från dag till dag. Skälet förstår jag ju, när man mår hyfsat bra, vill man inte gräva i det som är tungt utan hoppas att det har gått över. Men eftersom jag vet och även hon i grund och botten, att det inte försvinner utan kommer att fortsätta poppa upp, så måste hon förr eller senare. Och det är väl detta som göra att ag pressar henne... Men, som sagt, jag ska träna på att vara varligare!

Mvh
Superwoman

[Ellan]

Hej igen!

Ja det är ju så individuellt hur fort/långsamt man går framåt. För mig tar det en himla tid, men jag är lite sån till sättet annars ändå också..

Förstår verkligen att du är orolig och det ska du nog fortsätta vara även om du litar på din dotter. Skönt att ni har en bra relation, det kommer hon att värdesätta otroligt när hon ser tillbaka!