Det här med terapi...

[CyanideCupcake]

Okej, ska försöka fatta mig kort. Var för en evcka sedan hos psykolog för första gången för bedömningssamtal. hade skrivit ut mailet från Sergej och tänkte visa det för henne rpecis som han rekommenderat, men hon läste det inte utan gav tillbaka det och sa att vi skulle avvakta ed det eftersom hon ville skapa sin egen bild av mig och att jag ju "vet att kotnakten emd honom finns ifall jag känner längre fram att jag skulle behöva den". (va? Han är inte direkt en mailkompis jag kans kriva till så fort jag har problem...). Var där för andra och sista samtalet idag och vi bestämde att jag ska sättas på kölista till terapi, och det blir antagligen av någon gång efter årsskiftet. Min fråga är nu....om det nu är BDD jag har (vilket jag just nu verklgien tvivlar på eftersom jag nämnde BDD och vad Sergej hade sagt men att hon inte ens läste mailet), funkar all terapi då? Har inte så stor koll på sånt, men hon sa i alla fall att det här skulle bli psykodynamisk terapi, "alltså inga övningar och sådant (är det det som är KBT?) utan mer vanlig samtalsterapi ungefär som du haft med din kurator tidigare". Någon? (Hon var förstås TVUNGEN att fråga i vilken utsträckning "utslagen jag har på kinderna har med att göra exakt hur grotesk jag känner mig när jag växlar ansikte". Ytterligare en påminnelse om exakt hur väl de syns, trots smink. Jättekul, verkligen...)

[Nokia]

Frågade hon dig ang "utslagen" utan att du själv hade tagit upp att du har rosacea?

[CyanideCupcake]

Frågade hon dig ang "utslagen" utan att du själv hade tagit upp att du har rosacea?

ja, jag hade inte nämnt något om dem innan. Inte första gången folk gör så...var hos läkaren för knölen på knät tidigare i år och ahn hävde ur sig "och det du har i ansiktet, får du nån hjälp för det?". Så....

[Malins mamma]

Godessceline,

Jag kan förstå att psykologen först ville skapa en egen bild av dig utan påverkan av andra men det var rent oförskämt av henne att inte läsa mailet från Sergej. Om hon inte ville läsa det allra först så borde hon ha läst det iaf efter sin egen bedömning. Och speciellt efter att hon hört din historia. (Som jag i högsta grad ser som ett klart fall av BDD).

Jag har gått igenom vad Dr Claiborn skriver om psykodynamisk terapi och han är definitivt emot den sortens terapi därför att det har visat sig att det inte hjälper mot BDD. Tvärtom är det många som har blivit sämre och tom blivit självmordsbenägna efter såna terapisessioner.

Här är lite utdrag av vad han skriver om psykodynamisk terapi:

There are two major problems. One is lack of scientific support, and the second is just plain, bad science. It is interesting to note that some of the most influential people in CBT were first trained in psychoanalysis. They left it because it didn't work and didn't fit the data.
 
Since CBT works well for depression and has been shown to help BDD, I suggest we go back to the data. As I have explained elsewhere, the psychodynamic approach leads to giving intrusive thoughts more importance, which is the opposite of what we hope to do in treating OCD and BDD. For this reason, I believe (and I recently spoke to some other experts on CBT and OCD about this and they agreed,) that psychodynamic therapy is likely to be harmful for people with these obsessional disorders.
 
There is some research, and lots of debate, about what it is in therapy that helps people. There is reason to believe that non-specific factors, mostly a good relationship with a therapist, may be important part of what helps. If this is true, then it is present no matter what type of therapy you get. There is also some evidence that changes in the way people think is important. Since CBT works on trying to change this, and other forms of therapy tend to deal with this much more indirectly, it may be less effective. The choice, in many cases, may be between a therapy that has both important elements built in, or only has one element. The one with only the one element may actually have a harmful element in it, when it comes to some disorders such as BDD or OCD. 
 
As I wrote before, I believe psychodynamic therapy is likely to be harmful to people with obsessive disorders, and rarely as useful as CBT.

Jag har visserligen ingen psykiatrisk utbildning men jag blir bedrövad när jag ser hur ointresserade (självgoda) och inkompetenta somliga psykologer är. Dr C brukar skriva att man visst kan få hjälp av BDD-okunniga psykologer OM de är villiga att lära sig, läsa på och ta till sig information om BDD men om de inte gör det ska man söka sig till nån annan.

KBT är just det som är "övningar och sånt".
Jag vet inte vad jag ska säga om detta, jag är väldigt besviken på din psykolog, hon känner tydligen inte till BDD och hur den behandlas och hon ville inte ens läsa vad Sveriges främsta expert på BDD skriver om din situation(!!!). Har du nån möjlighet att få träffa nån annan (BDD-kunnig) psykolog?

[CyanideCupcake]

Malins mamma: Oj...blir helt ställd. Har haft väldigt mycket tvångstankar (relaterat till min hypokondri och dödsångest) de senaste veckorna och jag har förstått att även sådant kan hjälpas av KBT. Om det är som Dr. C. säger (vilket man ändå får utgå ifrån är fallet) kan jag altstå bli ännu värre  eftersom jag inte bara har tvång i form av BDD utan även i hypokondri och rena tvångstankar...och det vet jag inte om jag klarar. Blir det värre än såhär vågar jag inte ens tänka på hur fan jag ska undvika att gå under, det här slukar mig tillräckligt som det är. Jag blev också väldigt förbryllad över att hon inte ens tog emot mailet, hon kunde ju i alla fall ha gjort det och sedan läst det efteråt, eller efter gårdagens bedömningssamtal som ändå var det andra och sista. Men hon nämnde det inte ens vilket får mig att känna att det nog inte är BDD jag har. Jag vet inte, är väldigt förvirrad just nu...Gjorde ju som Sergej hade nämnt; skrev ut hans mail och tog med det men hon gjrode inte ens en ansats till att räcka ut handen och ta emot pappret så jag la det bara på bordet mellan oss och i slutet av samtalet sa hon att vi "skulle avvakta" och att jag kunde ta tillbaka det så länge. Såvitt jag vet finns ingen annan psykolog, coh jag kan inte tänka mig att det skulle finnas någon som hört om BDD här...stod på kölista till KBT (för min sociala fobi) för ca ett o ett halvt år sen men som jag tidigare nämnt fick jag veta efter ca ett halvår i kö att hon skulle ta tjänstledigt i ett halvår-ett år och sedan antagligen inte komma tillbaka, varpå man skulle hitta en ny efter det att det var slut på hennes tjänstledighet. Har alltså ingen aning om hur det ser ut just nu och jag tror inte att jag kan tjata mig till tid hos en KBT-terapeut även om vi har någon. Sköterskan jag träffar var tredje dag kanske kan höra sig för...men jag känner att jag inte orkar. Jag orkar inte tjata, orkar inte slängas fram och tillbaka mellan läkare och sköterskor och psykologer som en jävla vante. Jag orkar inte hoppas. Har en känsla av att mitt liv kommer fortsätta såhär i många år framöver...

[Nokia]

Misstänker att den där psykologen kan så lite om BDD att hon helt enkelt bara vill slussa dig vidare till någon som hon tror kan hjälpa dig och kan göra en bättre bedömning av vad som ska hända sedan. Men jag håller med Malins Mamma om att det var oförskämt av henne att inte ens läsa brevet!
Den där kommentaren om huden visade helt solklart att hon inte är kunnig om BDD för då hade hon vetat att utseendet i sig inte är det viktiga i sammanhanget utan fixeringen vid det, hur du tänker kring det, och hur det påverkar din vardag. Hur pass inbillat det du ser i spegeln är, har egentligen ingen betydelse (förutom för dig själv då).

[CyanideCupcake]

Ja, jag kände litegrann att vafan...jag har ju SAGT till henne att jag har extrema problem och extrem ångest över hur jag sre ut, då känns det extremt oproffesionellt och opsykologiskt att fråga mig om min hy. Den är ett problem då och då och JA, den har gjort så att jag inte vill gå ut emellanåt, men det är aldrig den som gjort att jag känt mig grotesk eller vanskapt. Men tack för att du påminde mig om exakt hur väl det syns, liksom. Jättebra, verkligen. Det faktum att hon frågade om hyn betyder att hon ju märkte hur den såg ut, vilket i sin tur betyder att jag mycket väl har anledning att vilja gömma mig eftersom jag (uppenbarligen) har ett ytterst existerande och verkligt problem -som hon dessutom just bekräftade allvaret i och vikten av i och med att hon kommenterade den. Jag vet inte....känns bara som slöseri med tid, de här två gångerna jag varit hos henne. Hon gav mig nån teori om att jag "verkar ha svårt att få ihop en tydlig bild av mig själv som person" (i och med att jag alltid varit väldigt "duktig" och snäll och sällan arg utåt) och att hon trodde att det var därför jag ser flera olika ansikten. Känns som typiskt psykologbabbel. Kände när jag förklarade att hon inte riktigt förstod var jag menade, nästan som att hon trodde att jag såg flera olika personer också och inte bara ansikten. Jag vet att det är svårt för utomstående att förstå det där (och för mig att förklara det för dem) men det kändes inte som att hon visste vad BDD var, nej. (Och då kan jag ju tycka lite spontant att jag, om jag hade varit psykolog och får en patient som nämner en åkomma jag aldrig hört om, skulle tycka att det var alldeles utmärkt att han/hon har med sig ett mail från en specialist inom detta område som jag kan kontakta för att få veta mer och kanske ev. efter det kunna göra en bedömning för att se om jag håller med denne eller inte. Men icke.)

[kardborre]

Om det är som Dr. C. säger (vilket man ändå får utgå ifrån är fallet) kan jag altstå bli ännu värre  eftersom jag inte bara har tvång i form av BDD utan även i hypokondri och rena tvångstankar...och det vet jag inte om jag klarar. Blir det värre än såhär vågar jag inte ens tänka på hur fan jag ska undvika att gå under, det här slukar mig tillräckligt som det är.

Hur kändes det att gå till tidigare kurator och samtala? Blev du sämre av det eller kunde du uppleva att det blev nåt sorts stöd? Jag kan bara tala ur egen erfarenhet, jag "mår bra" av den psykodynamiska terapi vi bedriver men samtidigt jobbar vi inte med mina utseende-problem annat än att jag t ex kan berätta: "igår tog det mig 5 tim att ta mig utanför dörren, stod inte ut med det jag såg i spegeln" och hon frågar om känslan bakom. Eftersom det fortfarande känns svårt att prata om sådant (utseende) skrapar vi mest på ytan, jag tror heller inte att min terapeut tänker att jag lider av bdd men det ska jag inte säga med säkerhet? Vi vrider och vänder dock på sådant som hänger ihop med låg självkänsla, reaktions- och beteendemönster etc vilket är ganska lärorikt.

Jag blev också väldigt förbryllad över att hon inte ens tog emot mailet, hon kunde ju i alla fall ha gjort det och sedan läst det efteråt, eller efter gårdagens bedömningssamtal som ändå var det andra och sista. Men hon nämnde det inte ens vilket får mig att känna att det nog inte är BDD jag har. Jag vet inte, är väldigt förvirrad just nu...Gjorde ju som Sergej hade nämnt; skrev ut hans mail och tog med det men hon gjrode inte ens en ansats till att räcka ut handen och ta emot pappret så jag la det bara på bordet mellan oss och i slutet av samtalet sa hon att vi "skulle avvakta" och att jag kunde ta tillbaka det så länge.

Tror att min terapeut skulle agerat lika vid ett första möte. Om jag vid träff två återigen skulle be henne läsa brevet hade hon förmodligen sagt; läs det för mig (vilket ger henne en möjlighet att se mina känsloreaktioner medan jag läser (sorg?, tårar?, obehag?, skam?, kroppsspråk?, motorisk oro?, spänd röst?, lågmäldhet?, vrede?, suckar? etc)). Endel väljer att inte läsa ngt om en ny patient i tidigare journaler före första (/andra) mötet för att undvika att påverkas av kollegors (subjektiva) bedömningar och slutsatser. Du skulle kunna fråga den här psykologen (om ni ska ses igen) hur hon ser på sådana saker? Är det så att hon endast ska bedöma om du behöver terapi eller ej (vilket alltid görs) kan hennes (hans?) agerande handlat om det, då det egentligen är ngn annan du kommer att träffa i terapi och bygga upp en terapeutisk allians med? Men ovsett vad så är det mkt tråkigt att ni inte kunde förstå varandra i det här. Hon skulle ha varit tydligare med varför hon valde bort brevet! Vore jag du skulle jag ringa henne och fråga (för din egen skull/dina känslor)...

Sköterskan jag träffar var tredje dag kanske kan höra sig för...men jag känner att jag inte orkar. Jag orkar inte tjata, orkar inte slängas fram och tillbaka mellan läkare och sköterskor och psykologer som en jävla vante.

Det är s k i t att inte psykiatrin funkar som den ska, oacceptabelt

[CyanideCupcake]

Hur kändes det att gå till tidigare kurator och samtala? Blev du sämre av det eller kunde du uppleva att det blev nåt sorts stöd? Jag kan bara tala ur egen erfarenhet, jag "mår bra" av den psykodynamiska terapi vi bedriver men samtidigt jobbar vi inte med mina utseende-problem annat än att jag t ex kan berätta: "igår tog det mig 5 tim att ta mig utanför dörren, stod inte ut med det jag såg i spegeln" och hon frågar om känslan bakom.

Jag hade inte de här problemen då, de har kommit med full kraft det senaste året. Vi pratade om att jag inte gillade mitt utseende då och då, men inte mer än så eftersom det som sagt inte var i närheten lika illa då.

Ang. psykologen så var det här enbart bedömningssamtal, ja, och det är någon annan jag ska gå hos sen så jag ska inteträffe henne mer. Men jag kan ju tyckla att om hon nu är psykolog borde hon kunna avgöra vilken form av terapi som just jag behöver, och hon verkar ju ha gjort bedömningen att jag inte behöver KBT eftersom det "inte blir terapi med övningar och sådant" utan vanlig samtalsterapi. Så jag vet inte vad jag ska tro. Känns inte som att vanlig samtalterapi kan ge mig så mycket vad gäller just det här...min kurator som jag hade förut var helt underbar och hjälpte mig så otroligt mycket, men det var med jobbiga barn-och-tonårsminnen, depression och ångest. Vi pratade rätt mycket om min hypokondri men uppenbarligen hjälpte det inte för att bota mig eftersom det kommit tillbaka med full kraft. Det hjälpte till att lätta på ångesten för stunden, självklart, men jag tror inte att det botade eller löste någonting som så i längden. När det gäller min (förmodade) BDD känner jag inte alls att vanlig samtalsterapi kommer ge mig något...tvärtom; om jag har en dag då jag ser mig själv som grotesk är det sista jag vill att sitta mitt emot en annan människa och PRATA om det. Det ger ju dem möjlighet att se mig och att värdera om det jag säger angående mitt utseende är sant eller inte. ("Har hon verkligen en oproportionerligt stor näsa?" "Ser hennes ansikte ut så som hon säger?") Aldrig att jag försätter mig i den situationen frivilligt. Psykologen nämnde ju att det skulle bli "samtalskontakt ungefär som du haft med din kurator innan" och min kurator jobbade väldigt mycket med "hur känner du då?" och när jag har en attack är det sista jag vill att FOKUSERA på hur fruktansvärt allt känns, för då drunknar jag i tanken på hur jävla fångad jag känner mig och hur jävla fast jag är med mitt ansikte.

[kardborre]

Jag hade inte de här problemen då, de har kommit med full kraft det senaste året. Vi pratade om att jag inte gillade mitt utseende då och då, men inte mer än så eftersom det som sagt inte var i närheten lika illa då.

Ang. psykologen så var det här enbart bedömningssamtal, ja, och det är någon annan jag ska gå hos sen så jag ska inteträffe henne mer. Men jag kan ju tyckla att om hon nu är psykolog borde hon kunna avgöra vilken form av terapi som just jag behöver, och hon verkar ju ha gjort bedömningen att jag inte behöver KBT eftersom det "inte blir terapi med övningar och sådant" utan vanlig samtalsterapi. Så jag vet inte vad jag ska tro. Känns inte som att vanlig samtalterapi kan ge mig så mycket vad gäller just det här...min kurator som jag hade förut var helt underbar och hjälpte mig så otroligt mycket, men det var med jobbiga barn-och-tonårsminnen, depression och ångest. Vi pratade rätt mycket om min hypokondri men uppenbarligen hjälpte det inte för att bota mig eftersom det kommit tillbaka med full kraft. Det hjälpte till att lätta på ångesten för stunden, självklart, men jag tror inte att det botade eller löste någonting som så i längden. När det gäller min (förmodade) BDD känner jag inte alls att vanlig samtalsterapi kommer ge mig något...tvärtom; om jag har en dag då jag ser mig själv som grotesk är det sista jag vill att sitta mitt emot en annan människa och PRATA om det. Det ger ju dem möjlighet att se mig och att värdera om det jag säger angående mitt utseende är sant eller inte. ("Har hon verkligen en oproportionerligt stor näsa?" "Ser hennes ansikte ut så som hon säger?") Aldrig att jag försätter mig i den situationen frivilligt. Psykologen nämnde ju att det skulle bli "samtalskontakt ungefär som du haft med din kurator innan" och min kurator jobbade väldigt mycket med "hur känner du då?" och när jag har en attack är det sista jag vill att FOKUSERA på hur fruktansvärt allt känns, för då drunknar jag i tanken på hur jävla fångad jag känner mig och hur jävla fast jag är med mitt ansikte.

Ok, det verkar som du har bra koll på vad du vill (/behöver) och vad du inte vill (/behöver) vilket är ngt gott som jag tycker hon borde ha tagit fasta på. Och du har h e l t rätt i att KBT-frågan hanterades mkt dåligt...

Det känns som en klyscha att säga "stå på dig".., men tyvärr ter det sig så att det är de krävande, ´jobbiga´ patienterna som får "som de vill".

[Malins mamma]

Jag tror säkert att det finns många människor som har haft nytta av psykodynamisk terapi, annars skulle den väl inte ha fortlevat så länge. Att få prata av sig och diskutera sina problem med någon som lyssnar har säkert sitt värde det också men kruxet är att det inte funkar som nåt botemedel mot BDDn.

Jag är inte så insatt i det här (rätta mig gärna om jag har missförstått något) men Dr C förklarar det ungefär så här:

Problemet när man lider av BDD och andra tvångsmässiga sjukdomar är att man reagerar på normala påträngande tankar på ett "dysfunktionellt" sätt, vilket innebär att man tror att tankarna är viktiga. Det är den här uppfattningen som vidmakthåller BDD.
 
I den psykoanalytiska modellen börjar man med att utgå ifrån att såna tankar/känslor är viktiga och att de uppkommer av en orsak.
När man försöker  komma underfund med varför man har såna påträngande tankar resulterar det i att man tror att de är viktiga vilket leder till ännu mer problem för den som lider av BDD.

Kort sagt så har jag förstått det så att psykodynamisk terapi blir en förstärkning av det som är orsakar att man som BDDare mår så dåligt. Man utgår från att tanken/känslan har ett "sanningsvärde" och att man måste ta reda på bakgrunden till den känslan. (Helt tvärtemot KBT).

och min kurator jobbade väldigt mycket med "hur känner du då?" och när jag har en attack är det sista jag vill att FOKUSERA på hur fruktansvärt allt känns, för då drunknar jag i tanken på hur jävla fångad jag känner mig och hur jävla fast jag är med mitt ansikte.

Jag tror du beskriver det väldigt bra här hur fokuseringen på känslorna påverkar BDDare. Inte att rekommendera alltså.

Din sköterska verkar ju vara väldigt bra, kanske hon kan leta fram lite information eller att hon på annat sätt kan hjälpa dig?

---

för då hade hon vetat att utseendet i sig inte är det viktiga i sammanhanget utan fixeringen vid det, hur du tänker kring det, och hur det påverkar din vardag. Hur pass inbillat det du ser i spegeln är, har egentligen ingen betydelse (förutom för dig själv då).

Nokia, väldigt bra förklarat!

[CyanideCupcake]

Jag ska höra emd sköterskan, var där idag men orkade inte prata. Ska dit på fredag igen och tänkte ta upp det då. Har för övrigt vädigt, väldigt mycket dödsångest och hypokondri just nu....vet inte hur mycket mer av det här jag orkar. 

[kardborre]

om jag har en dag då jag ser mig själv som grotesk är det sista jag vill att sitta mitt emot en annan människa och PRATA om det. Det ger ju dem möjlighet att se mig och att värdera om det jag säger angående mitt utseende är sant eller inte. ("Har hon verkligen en oproportionerligt stor näsa?" "Ser hennes ansikte ut så som hon säger?") Aldrig att jag försätter mig i den situationen frivilligt.

Ja, här satte du verkligen ord på hur det känns (för mig med). (Det är absolut en orsak till varför jag har så svårt att prata om det.)

[Malins mamma]

Har för övrigt vädigt, väldigt mycket dödsångest och hypokondri just nu....

Jag är ledsen att du har det så. Men som Dr C skriver så har vi alla "otrevliga" tankar ibland, vi är rädda för att ha nån farlig sjukdom eller för att dö. Själva tankarna är alltså inget ovanligt men det är när man reagerar på tankarna som det blir ett problem. Tex om man tror att det ligger nån sanning i tankarna, om man försöker tränga undan tankarna eller om man blir upprörd över dom så får dom fäste i hjärnan och då blir det bara värre och värre. Försök att bara uppmärksamma tankarna, låt dom finnas där men reagera inte på dom så kommer de så småningom att upphöra.

Det ger ju dem möjlighet att se mig och att värdera om det jag säger angående mitt utseende är sant eller inte. ("Har hon verkligen en oproportionerligt stor näsa?" "Ser hennes ansikte ut så som hon säger?") Aldrig att jag försätter mig i den situationen frivilligt.

K Phillips (hon som skrev The Broken Mirror) hade många patienter som krävde att det skulle vara halvmörkt/dunkelt ljus i terapirummet för att de skulle komma dit. Jag tycker att det är en rimlig begäran iaf i början av en behandling, så säg gärna ifrån om det är stark lysrörsbelysning i rummet eller bara för ljust.

[CyanideCupcake]

Jag är ledsen att du har det så. Men som Dr C skriver så har vi alla "otrevliga" tankar ibland, vi är rädda för att ha nån farlig sjukdom eller för att dö. Själva tankarna är alltså inget ovanligt men det är när man reagerar på tankarna som det blir ett problem. Tex om man tror att det ligger nån sanning i tankarna, om man försöker tränga undan tankarna eller om man blir upprörd över dom så får dom fäste i hjärnan och då blir det bara värre och värre. Försök att bara uppmärksamma tankarna, låt dom finnas där men reagera inte på dom så kommer de så småningom att upphöra.

Men de slutar inte. Tankarna försvinner inte. Såhär rä läget just nu: för typ ett och ett halvt år sen säkte jag till vårdcentralen för att det kändes som att jag hade nåt som "satt fast" i halsen. De tittade ner i den men såg inget och jag åkte hem och täntke att det var nog bara ångest, det kan ju yttra sig lite hursomehelst ibland. Blev bättre i nerverna sen och avfärdade det därför som hypokondri när besvären inte upphörde (vissa dagar är bättre än andra vad gäller just den här känslan i halsen) men det har fortfarande inte försvunnit (trots perioder på flera månader då jag varit ångestfri) och nu är jag livrädd att det faktiskt ska vara något. Har även fått en "tjock" känsla bak i slemhinann i haslen (sen ca ett halvår tillbaka) och är livrädd att det ska vara cancer. I halsen känns det som om...åh, vet inet hur jag ska förklara...det gör itne ont på något sätt men känns...som en klump och som om jag är "trött" i halsen precis runt stämbanden, typ som när amn sjungit för mycket. Vissa dagar känenr jag nästan ingenting, andra dagar är det värre och jobbigare att prata. Jag är fullständigt LIVRÄDD för att det ska vara cancer och jkan inte sluta tänka på det. Jag kan ju så här i efterhand se att det AVR inget alal de gånegr jag var säker på att jag ahde hjärnhinneinflammation/hjärntumör/cancer/propp etc. men...tänk om just den här grejen visar sig faktsikt vara något allvarligt och så har jag avfärdat det som hypokondri i ett och ett halvt år?? Vet inte vad ända in i helvete jag ska göra.