Vilka berättar man för?

[angel]

Att man talar om för vänner är nog självklart. Men det gick inte så bra, "alla känner så mer eller mindre" , "håll inte på att leta efter sjukdomar" blev svaret.  
Vad gör man?

Vågar man tala om för nyare bekanta hur det ligger till?

Hur gör ni?

Kram Angel.

[Dysman]

Jag tror att det är så att alla mer eller mindre kan känna igen sig i symtomen hos de så kallade ångestsjukdomarna. Skillnaden är dock väldigt stor då "normala" människor inte blir besatta, får tvångsbeteende, stark ångest o.s.v. Vi som är drabbade av ångestsjukdom har en tendens att övertolka och reagerar kring saker som normalt inte är något stort problem för att kunna leva ett fungerande liv.

Jag har berättat för några få som jag litar på. Det är en risk man får ta att andra inte kan riktigt förstå de problem man har. Jag har visat dom till www.bddcentral.com och där har de kunnat läsa och få någorlunda bra inblick kring BDD.

[angel]

Jag är tacksam att du svarar mig.

bbd central är en svår sida. är det rätt adress? var söker jag?

[Dysman]

Sorry jag hade skrivit in fel adress, det ska vara www.bddcentral.com

[Malins mamma]

Hej angel och Dysman!

Jag är ledsen att jag inte har haft tid att välkomna er förut, men ni är iaf hjärtligt välkomna hit till forumet!!  

Jag tycker att BDD:n är svår att förklara för andra därför att sjukdomen bygger på ett helt normalt tänkande och beteende. Skillnaden är bara att hos BDD-drabbade blir allting VÄLDIGT MYCKET överdrivet. (Det skulle nog vara lättare att förklara om BDD var en konstig och onormal grej.)

Om jag ska berätta för någon om BDD så vill jag gärna berätta så utförligt som möjligt ... och det kan ta en bra stund ... annars är risken stor att det man säger om sjukdomen tolkas som fåfänga eller överdriven utseendefixering, vilket är så långt ifrån sanningen man kan komma. Så Angel, berätta för dem som har tid att lyssna och är intresserade, de kan nog förstå.

Dysman, jag är glad att du läser och rekommenderar andra att läsa på BDDCentral, där finns så mycket nyttigt att läsa speciellt Dr C:s svar under "Treatment"-sektionen.

Hälsn. Malins mamma

[Rebeccas mamma]

När Rebecca har velat förklara för t.e.x. lärare vad bdd är har hon visat dom artiklar om bl.a. Malin och berättat - detta är även min situation. Dessa artiklar har varit till stor hjälp för henne, ibland kan det vara jobbigt att själv förklara utförligt.

[franz]

Det viktigaste är att du överhuvudtaget berättar för någon du litar på och som du vill ska veta. Att bära sjukdomen inombords för sig själv är fel väg att gå om man inte planerar söka hjälp för den, det finns i princip inga andra möjligheter än förvärra situationen annars. En förstående och kunnig person är bra, men du bör framför allt försöka få tag i en terapeut du litar på, och som förstår dig och tar dig på allvar. Det kan vara svårt, men man måste se sitt tillstånd för vad det är: en sjukdom, och sjukdomar måste behandlas för att bli bättre, oavsett om det är en infektion eller bdd. Gemensamt är för all behandling att den oftast kan kännas obekväm och direkt skadlig i början, men det är så det är som med allt i livet, svårast i början. Ett sådant här forum kan vara guld värt, jag personligen tycker det är en fantastisk idé, och vill ge all heder och applåder till Malins Mamma som ger en stor hjälp till många människor.

All kommunikation som känns pålitlig och säker för dig kan hjälpa dig, och ju mer du kan få ge utlopp för det du känner och tänker i form av annat än depression och negativa sinnesbilder desto bättre. Lycka till.


/franz

[Anonym]

Man skall "se upp" med vem man pratar med för det kan misstolkas av folk som malins mamma sa. Så här skrev jag etc tidigare i Tetralysal-inlägget: (lite redigerat här)

"Annars är det ju som vi alla vet här ett "litet" problem "därute" och att man framstår som "högfärdig" och "bekymmerslös" som har dessa problem. Det är skillnad att vara utseendefixerad och bli en jävla diva som går runt och vet om att han/hon ev är snygg och må bra än att lida för sitt utseende som VI utseendefixerade gör när vi kanske är just det och vill inget hellre än att stå med båda fötterna på jorden.

[Malins mamma]

Hej Franz och hjärtligt välkommen hit du också.  

Du verkar ha bra insikt i BDD-problematiken, får jag fråga om du själv har, eller har haft BDD, om du är anhörig eller kanske terapeut?
Tack för dina värmande ord iaf. Jag vet faktiskt inte om jag har kunnat hjälpa nån alls, men jag vet att jag försöker så gott jag kan. Det är svårt eftersom de drabbade kan vara i så olika stadier av sjukdomsinsikt och ha olika mycket kunskap om BDD och vad som hjälper eller inte.
Dessutom kan det vara svårt att orka ta itu med sånt man vet att man borde göra pga den depression som många har (pga BDD:n).

 Det är ju så att det hjälper inte att veta vad man ska göra för att bli frisk, man måste göra det också.

Franz, jag hoppas att du fortsätter att delta i diskussionerna här, ju fler som skriver desto bättre är det.

Mvh Malins mamma

[franz]

Hej Malins mamma,

tyvärr har jag inte kunnat gå in här varje dag för att delta mer aktivt i diskussionerna, något jag önskar jag kunde men med jobb, studier osv så blir det inte mycket tid över.

Jag har OCD och BDD, och är ganska väl införstådd med båda sjukdomarna, i synnerhet den förstnämnda som jag dragits med mer eller mindre sen 11-årsåldern, och från vad jag läst så har både du och Malin inte bara värdefull kunskap, men även en mycket bra inställning till hur sjukdomen bör uppfattas och behandlas.

Jag har haft väldigt mycket trassel med sjukdomarna, och BDD:n kom relativt sent, men har dom senaste månaderna i mitt liv (sedan jag fick den diagnostiserad)  förbytts från att ha totalt stängt ner den sociala delen av mitt liv till att ligga mer som en latent sjukdom utan särskilt stor inverkan. Jag tycker heller inte om att se mig själv i spegeln, (nåja, ibland kanske, fåfänga är man inte helt utan) men jag har mer eller mindre förstått (notera, inte fått vetskap om) att det jag ser inte existerar, något som varit enormt svårt att tackla. Om du inte kan lita på det du ser, vad kan man då lita på? jag är fortfarande skeptisk inför det, men har lärt mig att kontrollera det så pass att jag umgås med folk, går ut på krogen och t o m frågar flickorna efter deras mobilnummer.

Jag vill fortsätta stressa det faktum att ni som mår dåligt av BDD absolut bör göra en ansträngning att få tag i professionell hjälp hos någon som förstår er och tar er på allvar. Själv har jag en terapeut som klarar av att ge ett bra stöd, men framför allt är det skönt att kunna gå en timme i veckan och bara vräka ur sig allt som är jobbigt, och dissikera de frågor som håller en vaken under nätterna. Alla människor bör (och utför väl kanske mer eller mindre det i någon sorts utrsträckning) hålla sig med det underhåll av själen.

Och glöm aldrig att sjukdomen inte är hela du.

[Anonym]

Och glöm aldrig att sjukdomen inte är hela du.

Men ibland känns det som att det är på väg att bli så. Som att sjukdomen tar över allt mer och att jag långsamt tynar bort, att jag försvinner mer och mer och ersätts av sjukdomen. Nästan som om BDD vore min identitet. Och det känns alldeles hemskt.

[franz]

och just därför låter du bli att utföra de ritualer och tvång som ingår i din BDD. försök låta bli att spegla dig mer än ett minimum, låt andra saker och ting uppta dina tankar och din tid.
själv, i somras, då jag inte ens var medveten om att jag hade BDD, så fick jag under semestern ett ganska stort avbrott från ångesten. jag besökte släktingar som bodde utomlands, och tog upp en gammal hobby, fotografering. (ironi?) fjärilar, byggnader, träd och ruiner, inget undslapp min kameralins. jag läste, spelade schack och målade. bilderna jag tog visade på vilken sanslöst talangfull fotograf världen går miste om i att jag aldrig publicerar mina bilder, mina kyligt beräknade drag i schack visade på prov på hur oslagbar min logiska förmåga är, mina målningar vittnade om min fingertoppskänsla för färger. okej att jag överdriver lite, men jag hittade fler sätt än en spegel att definiera mig. pröva, försök, och kom ihåg att du alltid har vetskapen som ett glödande klot längst in i din mage, att det bara är en sjukdom och att du ser normal ut.

[Anonym]

Hej. Ska man som anhörig/ utomstående avbryta en tvångshandling, eller låta den fortgå samt hjälpa till i själva handlingen? Hjälper eller stjälper?

[Malins mamma]

Hej!

Man ska inte hjälpa till eller delta i själva handlingen eftersom det förstärker den drabbades uppfattning om att handlingen är "rätt" och viktig.
Jag är lite tveksam till om man ska avbryta en tvångshandling bara rakt av. Jag tror att det kan öka ångesten ganska mycket.
 
Ni som har BDD är nog bättre lämpade att svara på denhär frågan så jag överlämnar det till någon av er. Hur skulle det kännas och hur skulle ni reagera om någon avbröt er mitt i tex speglingen, sminkningen, "skin-pickningen" eller dyl?

/ Malins mamma

[SpegelSpegel]

Hmm...när jag var yngre och kunde stå och sminka mig i evigheter innan skolan blev mina föräldrar alltid irriterade och skuldbelade mitt beteende, skällde på mig och och sa åt mig att skärpa mig och "sluta kladda", fick mig att känna mig självupptagen, fjollig och fåfäng när jag egentligen bara var helt skräckslagen och sminkade mig i ren självbevarelsedrift. De vet dock inte om att jag har bdd. Men jag känner ju själv skuld för mitt tvångsbeteende, jag vet ju att folk tycker att jag är självupptagen och fånig så ifall någon skulle lägga sig i ritualerna och säga åt mig att sluta upp med dem skulle jag nog bara känna...först panik för att jag inte får göra det jag behöver göra för att känna att jag har kontroll, sedan skam, vilket jag ju redan känner då jag ju vet att det anses fult och konstigt att vara så besatt av sitt yttre, ytterligare skuldbeläggande och konstigförklarande av mitt beteende behövs inte, jag vet att det är sjukt. Det vore som att säga åt en förkyld människa att sluta upp med att snora och nysa för att det inte är friskt istället för att försöka hjälpa henne att bli fri från förkylningen. Ritualerna är ju ett sjukdomssymptom, inte roten till BDDn.

MVH Malin