Kan jag ha Bdd?

[Vinge]

Undrar om jag har Bdd. Känner igen mig i mycket i de ni skriver men skulle man kunna få någon slags diagnos?  Jag tänker ofta att jag ska byta stil på något sätt. Eftersom jag inte kan göra något åt min hy och min ansiktsform så tänker jag ofta på att byta stil, klädstil alltså. För att se om jag blir snyggare, får mer självförtroende och inte ser så tafatt ut.
 Jag brukar också titta på t.e.x en lycktstolpe som är len och slät och tänker att jag vill ha lika slät hud som den. Dessa tankar kommer upp i mitt huvud varje dag. De tar upp mycket av min tid att tänka på mitt utseende och jag har en massa ritualer jag måste göra, sedan skinpickar jag med.
 Jag jämnför mig också väldigt mkt med andra människor och känner mig helt isolerad, vill också leva ett vanligt tonårsliv och träffa andra människor. Men de vill nog inte träffa mig pga mitt utseende. :/
Sedan när jag tittar i spegeln hittar jag alltid en massa fel på mig själv, håret,näsan,kläder,ögon. Ja det är olika varje dag.
fast det kanske ska vara så i tonåren?

Är detta bara dåligt självförtoende eller kan det vara så att jag har Bdd?

Tacksam för svar.

[Malins mamma]

Hej Pennan!

Det är förstås utbildade psykiatriker med kunskap om BDD som ska ställa diagnos, och det ska inte ske över nätet.
Men om du vill veta vad jag tror med ledning av det du beskrivit i dina inlägg här så tycker jag att det mesta tyder det på att du lider av BDD. Dina uppfattningar och tankar om utseendets betydelse och ditt beteende är typiskt för BDD-drabbade. 

Att ha komplex för sitt utseende är normalt i tonåren, men om du tänker på ditt utseende flera timmar varje dag och om din sociala tillvaro med kompisar, skolan och fritidsintressen påverkas mycket så kan det vara BDD.

/Malins mamma 

[CyanideCupcake]

Hej Pennan!

Det är förstås utbildade psykiatriker med kunskap om BDD som ska ställa diagnos, och det ska inte ske över nätet.
Men om du vill veta vad jag tror med ledning av det du beskrivit i dina inlägg här så tycker jag att det mesta tyder det på att du lider av BDD. Dina uppfattningar och tankar om utseendets betydelse och ditt beteende är typiskt för BDD-drabbade. 

Att ha komplex för sitt utseende är normalt i tonåren, men om du tänker på ditt utseende flera timmar varje dag och om din sociala tillvaro med kompisar, skolan och fritidsintressen påverkas mycket så kan det vara BDD.

/Malins mamma 

Jag funderar mycket över dte här, och...är det verkligen så enkelt? Är det inte mer som krävs än att tänka överdrivet mycket (idsmässigt sett) på sitt utseende och inte känna att man vill umgås med andra som krävs för att dte ska vara BDD? Tänker då även på Dr. Phil-avsnittet och Cheyenne som vi har pratat om tidigare. Med tanke på att det beräknas vara en procent av befolkningen som har BDD så känns dte ju som att jo, det kan vara så enkelt. Men ändå...Kan det inte vara "vanligt" tvång? Inte i just det här fallet men i andra? Jag menar inte på något sätt att förringa andra människors upplevelser -eller göra Pennan osäker- men jag funderar bara allmänt. För övrigt...välkommen hit Pennan.

[Vinge]

Tack för svaren!
mjo, jag har svårt att träffa nya människor pga av detta, då jag tror att de inte vill ha med mig att göra pga mitt utseende. Men som sagt känner jag igen mig i de ni andra skriver och hur ni känner.
Det är bra att det finns ett ställe där man kan prata ut med andra människor.

[Malins mamma]

Jag funderar mycket över dte här, och...är det verkligen så enkelt? Är det inte mer som krävs än att tänka överdrivet mycket (idsmässigt sett) på sitt utseende och inte känna att man vill umgås med andra som krävs för att dte ska vara BDD?

Det kan ju tyckas vara en enkel definition på BDD, men det finns förstås mycket, mycket mer man kunde tillägga, tex att man ser sig själv som ful, att man jämför sig med andra, att man vill göra eller söker information om plastikoperation, att man har ett komplicerat förhållande till speglar, att man tycker sig uppfatta att folk reagerar på ens utseende på ett negativt sätt, att man undviker (andras) kameror, att man tar jättemånga foton på sig själv, att man hela tiden är medveten om i vilket ljus eller vilken vinkel man visar sig för andra, att man drar förhastade slutsatser utan bevis om vad andra tycker och tänker om ens utseende, att man försöker att dölja eller kamouflera sin "defekt", att man får panik- och ångestattacker, att man "inte står ut längre" med det utseende man har osv.
 
Men allt det jag räknade upp ingår i detta att man tänker på sitt utseende en stor del av dagen och att det påverkar ens sociala liv. Att man inte tar upp alla beteenden och uppfattningar beror kanske på att BDD:n kan yttra sig på så olika sätt hos olika personer. Det är kanske inte alla som vill eller som kan tänka sig att göra en skönhetsoperation, det finns de som aldrig jämför sig med andra utan bara med sig själva som de såg ut när de var yngre, de finns de som aldrig fotar sig själva, det finns de som inte ser sig själva som fula utan som "inte tillräckligt vackra" osv.

För att definiera sjukdomen BDD så tittar man alltså på symptomen, på hur man beter sig och tänker. Men det är lite konstigt att orsaken aldrig(?) nämns, för man beter sig ju inte såhär utan orsak. Och orsaken är att man (i de allra flesta fall) har fått uppfattningen att utseendet är viktigt pga en eller flera händelser i sitt liv. Man har dragit slutsatsen att bra eller dåliga saker har hänt, eller inte hänt, pga ens utseende och förutsätter att det är så det faktiskt är. Man tror att nyckeln till att kunna leva ett "normalt" liv är ett normalt/bra/perfekt utseende. Eller hur?

/Malins mamma

[CyanideCupcake]

För att definiera sjukdomen BDD så tittar man alltså på symptomen, på hur man beter sig och tänker. Men det är lite konstigt att orsaken aldrig(?) nämns, för man beter sig ju inte såhär utan orsak. Och orsaken är att man (i de allra flesta fall) har fått uppfattningen att utseendet är viktigt pga en eller flera händelser i sitt liv. Man har dragit slutsatsen att bra eller dåliga saker har hänt, eller inte hänt, pga ens utseende och förutsätter att det är så det faktiskt är. Man tror att nyckeln till att kunna leva ett "normalt" liv är ett normalt/bra/perfekt utseende. Eller hur?

/Malins mamma

Såg på Oprah för några år sedan; det handlade om några medelålders kvinnor som aldrig visat sig osminkade, inte ens för sina män som de varit gifta med i 25 år. En av dem var tvungen att sminka sig innan hon kom iväg till BB, till exempel. Detta skulle alltså räcka för att det ska klassas som BDD? De undvek inte folk och hade inga problem med att vistas i studion, till exempel. De fick i uppgift att vara osminkade en vecka och det är klart att de tyckte det var jobbigt, men...de fick "makeovers" i slutet och ingen av dem verkade må så dåligt att de var begränsade i sina liv, vilket gör mig förvirrad.

[Malins mamma]

Nu förstår jag inte riktigt hur du menar? Var det sagt att de här medelålderskvinnorna led av BDD?
 
Av det du beskriver; att de inte visat sig osminkade för sina män (det beror förstås på hur noga de har varit med det), att hon sminkade sig innan hon åkte till BB (det är nog inte så ovanligt, jag har också varit sminkad när jag åkt till BB), de undvek inte folk och hade inga problem att vistas i studion och de var inte begränsade i sina liv, om detta är hela sanningen så verkar det inte vara BDD.

Men frågan är om det är hela sanningen? Om vi tittar här på forumet så finns det BDD-drabbade som jobbar, går i skolan, har partner, träffar andra människor, är ute på krogen, festivaler, resor, eller som har medverkat i TV-program och i tidningsartiklar. Skulle det betyda att de inte lider av BDD? Nej, man kan inte bara gå efter det som syns utåt.
 
Den förberedelse man har genomgått innan, kanske timmar och dagar med ångest och panik, det obehag man känner under tiden och de tankar man har efteråt, det är sånt som inte syns. Man ser inte heller all den tid som personerna INTE har kunnat visa sig för andra.
En annan sak att beakta är att BDD sällan är konstant, de flesta har bättre och sämre perioder. 

Vet inte om jag har besvarat din fråga nu, fråga igen om jag missförstod vad du menade.

[kardborre]

Jag har bara pratat i termer av bdd med min terapeut, ingen annan. Men jag börjar allt starkare känna att jag vill vända mig till någon som är specifikt inriktad på bdd för jag mår skit varje ggn jag drar upp det här. Först skammen över hur jag ser ut och sen skammen över att jag VERKAR så egocentrerad att jag inbillar mig att andra skulle bry sig det minsta om hur jag ser ut (men jag hävdar att det inte handlar om utseendefixering i den form man till vardags menar). Malin, vem har satt din diagnos? Ngn i Sthlm?

Ang ovanstående diskussion; jag går inte heller ut osminkad, och jag visar mig inte på t ex badstränder, gym eller badhus (sen tonåren).
Min mage har under detta år ökat massor i volym (jag har blivit gravid-look-a-like) och det har av ngn anledning varit min största skräck genom åren. Kanske för att mamma under min uppväxt var konstitutionellt smal med en stor kulmage, vilket jag alltid sett som oattraktivt. Och när jag skriver detta blir jag rädd att någon med kulmage ska läsa detta och må sämre... Men jag tänker inte på andra så som jag tänker om och bedömer mig själv.

Att jag har tankar kring min mammas utseende och beteenden tror jag hänger mkt samman med att hon ofta agerade märkligt när jag växte upp. Från ca sju års ålder blev jag exempelvis påtvingad hennes sexliv då hon "straffade"/gav igen (om jag varit "dum") genom att ligga med sin partner med öppen dörr. Tror inte hon tände extra på vetskapen att jag kunde se och höra dem, men vem faan vet?  (För mig var det ett helvete). Jag äcklades av sättet hon åt på liksom när hon tog av sig sina högklackade plast-inneskor och slängde upp sina fötter i soffan som luktade svett från friktionen mellan hud och plast (med ofta oklippta tånaglar).
Tror att mkt av mitt obehag är kopplat till de infantila beteenden som hon använde sig av för att såra (som att säga; "fy faan vad ful du är egentligen" när jag satt osminkad, mitt emot henne vid frukostbordet). Och dessa upplevelser blir som sammanvävt med hennes uppenbarelse, tyvärr. Jag vill inte likna henne, så att säga...
Men nu, i takt med min viktuppgång, liknar jag mamma alltmer utseendemässigt när jag ser mig i spegeln (hon är idag tjock). Det blir en ny dimension på smärtan.

[Malins mamma]

Kardborre,

Men jag börjar allt starkare känna att jag vill vända mig till någon som är specifikt inriktad på bdd för jag mår skit varje ggn jag drar upp det här. Först skammen över hur jag ser ut och sen skammen över att jag VERKAR så egocentrerad att jag inbillar mig att andra skulle bry sig det minsta om hur jag ser ut (men jag hävdar att det inte handlar om utseendefixering i den form man till vardags menar).

Jag tycker absolut du ska försöka hitta nån som har kunskap om BDD och har KBT-kompetens. Eftersom du bor i Sthlms-trakten (har jag för mig?) så har du de bästa möjligheter att hitta nån som är kunnig.
Jag håller med, att tro att andra bryr sig så mycket om hur man (du) ser ut är verkligen inte pga  utseendefixering utan en följd av den uppfattning man som BDDare har om sitt utseende och dess betydelse. Att skämmas över sitt utseende är också mycket vanligt när man lider av BDD.

Jag är ingen psykolog så det jag skriver nu får du ta som mina funderingar bara:

Om du lider av BDD (vilket jag tycker det verkar som) så borde du på något sätt ha fått uppfattningen att utseendet är viktigt, att det spelar roll hur man ser ut.

I ditt fall så representerar "kulmage" din mamma och som du skriver så har du troligen kopplat samman hennes utseende (magen) med hennes agerande (som verkligen inte var okej på något sätt ..huh). Att hon dessutom sa sånt som att du är ful gör ju inte saken bättre.
Det är fullt förståeligt att du inte vill likna din mamma och att du mår dåligt över att du börjar få likadan mage som hon hade, eftersom hon var som hon var.

Men, om vi tänker oss att du hade haft en mamma som behandlade dig med respekt, var snäll och gosig, uppmuntrade dig och uppskattade dig för den du var och hade en stor mjuk och gullig mage som du kunde vila ditt huvud mot när ni satt i soffan och såg på TV. Då tror jag inte att du hade haft nån skräck för att få en kulmage?

Jag är övertygad om att du inser intellektuellt att din mammas agerande inte hade nåt att göra med hennes kulmage, att det inte var pga magen hon betedde sig som hon gjorde. Men på nåt sätt så kopplar du kanske ändå samman hennes utseende med hennes beteende? Och isåfall skulle det vara på det sättet du har fått uppfattningen att utseendet är viktigt, (vilket leder till BDD).

Som sagt, mina funderingar bara, men som du skriver så verkar ditt mående ha en hel del att göra med din mamma....

Mvh Malins mamma 

[kardborre]

Kardborre,

Jag tycker absolut du ska försöka hitta nån som har kunskap om BDD och har KBT-kompetens. Eftersom du bor i Sthlms-trakten (har jag för mig?) så har du de bästa möjligheter att hitta nån som är kunnig.
Jag håller med, att tro att andra bryr sig så mycket om hur man (du) ser ut är verkligen inte pga  utseendefixering utan en följd av den uppfattning man som BDDare har om sitt utseende och dess betydelse. Att skämmas över sitt utseende är också mycket vanligt när man lider av BDD.

Ja, jag bor i Sthlm. Men vem mer än Andréewitch går att kontakta? Min bild av honom går liksom inte ihop med bdd och att lämna ut sig.., tyv.

Om du lider av BDD (vilket jag tycker det verkar som) så borde du på något sätt ha fått uppfattningen att utseendet är viktigt, att det spelar roll hur man ser ut.

I ditt fall så representerar "kulmage" din mamma och som du skriver så har du troligen kopplat samman hennes utseende (magen) med hennes agerande (som verkligen inte var okej på något sätt ..huh). Att hon dessutom sa sånt som att du är ful gör ju inte saken bättre.
Det är fullt förståeligt att du inte vill likna din mamma och att du mår dåligt över att du börjar få likadan mage som hon hade, eftersom hon var som hon var.

Men, om vi tänker oss att du hade haft en mamma som behandlade dig med respekt, var snäll och gosig, uppmuntrade dig och uppskattade dig för den du var och hade en stor mjuk och gullig mage som du kunde vila ditt huvud mot när ni satt i soffan och såg på TV. Då tror jag inte att du hade haft nån skräck för att få en kulmage?

Jag är övertygad om att du inser intellektuellt att din mammas agerande inte hade nåt att göra med hennes kulmage, att det inte var pga magen hon betedde sig som hon gjorde. Men på nåt sätt så kopplar du kanske ändå samman hennes utseende med hennes beteende? Och isåfall skulle det vara på det sättet du har fått uppfattningen att utseendet är viktigt, (vilket leder till BDD). 

Tack för dina tankar, Malins mamma! Ja, det kanske är så "enkelt"... Men jag undrar även varför jag är så fjättrad vid tanken på absolut perfekta bröst? Den smärtan har varit enorm genom åren och påverkat/begränsat mitt liv mkt kraftigt! Både min mamma och äldre syster är välsignade med vackra bröst. Och till skillnad från mig har min syster varit mkt stolt över sin kropp (smal och samtidigt kurvig). Hon traskade för det mesta runt i enbart trosor när hon hade flyttat hemifrån då jag kom på besök/bodde hos henne på skolloven (från 9-års ålder och uppåt). Som barn "visste" jag att också jag skulle få en vacker kropp när jag blev äldre, men så blev det inte... De generna kom helt att gå till syrran.

Men jag undrar varför det blev ett så stort problem för mig? Jag vet ju kvinnor och tjejer vars bröst påminner om mina men som inte verkar det minsta obekväma i allmänna omklädnings- eller duschrum (det fascinerar). Och borde jag då inte vara glad över att mina bröst inte är lika välformade som mammas, om jag nu utvecklat bdd mkt tack vare hennes omogna beteenden samt oförmåga till empati under uppväxten?

Å andra sidan fungerade min syster som en extra mamma för mig. Hon gav mig både närhet och kärlek (vilket mamma knappast var kapabel till). Jag såg upp till henne och kanske utvecklade jag därför nån uppfattning om att en platt, vältränad mage (syrrans) och vackra former (syrrans) symboliserade renhet och äkthet, det optimala?

Samtidigt växte jag upp med en bror som alltid haft mkt bestämda åsikter om hur en tjej/kvinna bör eller inte bör agera. Han kommenterade kvinnor på TV utifrån deras utseenden, och menade t ex att modellerna i klädestidningar såsom Ellos inte såg ut som modeller. Jag tror att hans utseende- och beteendefixering kring tjejer/kvinnor påverkat mig mer än jag tidigare insett... Men var fick han alla åsikter ifrån? Jag upplever inte att pappa har dessa tendenser.

[kardborre]

Men, om vi tänker oss att du hade haft en mamma som behandlade dig med respekt, var snäll och gosig, uppmuntrade dig och uppskattade dig för den du var och hade en stor mjuk och gullig mage som du kunde vila ditt huvud mot när ni satt i soffan och såg på TV. Då tror jag inte att du hade haft nån skräck för att få en kulmage?

Sådan var min syster... Och hennes mage har ALLTID varit platt... Hm...

[Malin]

kardborre, jag tog med information om bdd till min psykolog här i karlstad som inte kände till bdd, varpå han kollade upp det och satte diagnosen (det var i princip ingen som kände till bdd på den tiden så jag hade inget bättre val).

Nu några år senare har jag fått en ordentlig utredning på ångestprogrammet. Jag var där i flera timmar och under tiden träffade jag 3-4 olika personer i olika "moment" av utredeningen, en av dem var Sergej. Jag vet inte om han alltid är med under utredningarna, eller om han kanske såg till att vara med när jag var där eftersom vi träffats tidigare. Men det är flera stycken man träffar iaf och du kanske kan be att få träffa andra om du inte tror att personkemin skulle funka med sergej. Om du får någon behandlare du kontinuerligt kommer gå till kommer det antagligen vara någon av dom andra (som var väldigt trevliga och kunniga!).


Jag blir alldeles förstummad när jag läser om din mamma :X Jag förstår att det är svårt att få bort spåren det sätter innerst inne, men jag hoppas att du iaf intellektuellt inser att det där handlade om hennes egna issues och inte dig.

Jag har hört flera andra bddare som gjort samma koppling mellan en förälder som gjort dem illa och sin utseendemässiga likhet till dem, så det kanske ligger något i det.

Mvh
Malin

[CyanideCupcake]

Jag har hört flera andra bddare som gjort samma koppling mellan en förälder som gjort dem illa och sin utseendemässiga likhet till dem, så det kanske ligger något i det.

Michael Jackson, till exempel: inte så kul att ha sin pappas näsa (och därmed också se honom i spegeln) om han behandlat en så illa. Så det kan säkert ligga mycket i det. Tror han nämnde det nån gång, ska se om jag hittar det.


Edit: Hittade ett citat från Janice Dickinson:

"I grew up in an abusive home and was told on a daily basis by my father that I would never amount to anything and that I looked like a boy. One of the main reasons I had a lot of plastic surgery was because of the voice of my father. I've had my boobs and eyes done, my forehead lifted, and my stomach done. I'm addicted to cosmetic surgery. But plastic surgery hasn't stifled the voice from my father."

...och ett från Michael Jackson:

I had pimples so badly and it used to make me so shy. I used not to look at myself. I'd hide my face in the dark, I wouldn't want to look in the mirror and my father teased me and I just hated it and I cried everyday.

(måste säga att jag är en aning oroad över pappa Jacksons uttalande: "I never beat him. I whipped him with a switch and a belt. I never beat him. You beat someone with a stick." Lovely.  Det är fan inte konstigt att han blivit som han blivit.)

[kardborre]

Det kan ju tyckas vara en enkel definition på BDD, men det finns förstås mycket, mycket mer man kunde tillägga, tex att man ser sig själv som ful, att man jämför sig med andra, att man vill göra eller söker information om plastikoperation, att man har ett komplicerat förhållande till speglar, att man tycker sig uppfatta att folk reagerar på ens utseende på ett negativt sätt, att man undviker (andras) kameror, att man tar jättemånga foton på sig själv, att man hela tiden är medveten om i vilket ljus eller vilken vinkel man visar sig för andra, att man drar förhastade slutsatser utan bevis om vad andra tycker och tänker om ens utseende, att man försöker att dölja eller kamouflera sin "defekt", att man får panik- och ångestattacker, att man "inte står ut längre" med det utseende man har osv.

Mkt stämmer in på mig

Läste även på den andra BDD-sajten: "Ett stort problem uppstår också då omgivningen mycket riktigt kan ha svårt att förstå den drabbades tankar och bagatellisera dem eller helt förneka dem och vifta bort dem som fantasier. Det kan då leda till att man känner sig missförstådd eller t.o.m. lurad av sina nära, då "de förmodligen bara säger så för att trösta mig". Logik biter inte på BDDtankarna."

Har bara klarat av att nämna dessa problem för terapeuten men hon kan inte se allvaret i detta, och jag håller tillbaka pga skam.