Finns det hjälp?

[Anonym]

Läskigt att vara i cyberrymden, där någon faktiskt kan läsa vad man skriver. Någon bli medveten om ens existens. Nu vet möjligtvis mina föräldrar om att jag existerar och företagen som skickar mig mina räkningar, oh ja, mina lärare på skolan också förresten.
Jag levde ihop med en grabb som inte bekräftade mig ett skit, när jag behövde det som mest, dejtade han en tjejkompis, trots att vi bodde ihop. Det knäckte mitt självförtroende totalt.
Just nu har jag suttit inne i min lägenhet i fem dagar, har typ inget käk men jag är för stolt för att ringa mina päron och fråga om de kan handla hem käk till mig. Min mamma  tjatar hela tiden om min vikt, att jag är för smal, men jag lägger hellre ner mina pengar på antirynkkrämer än mat. Just nu har jag inte ens någon aptit så det spelar ingen roll om jag har mat eller inte.
Stöter de sista vännerna och familjemedlemmar ifrån mig. Orkar inte med att tänka på hur mycket jag sviker alla med att vara en så jävla loser. Jag är inte cool, har fula kläder, är ful (ser typ ut som Uncle Fester i Familjen Addams) och bryr mig för mycket om vad folk tycker om mig så jag inte orkar umgås med dem. Får typ panik för att jag är så skraj att säga fel saker, nördiga saker. Är jag i ett socialt sammanhang känner jag mig som Stig Helmer typ.
Har sökt hjälp men min terapeut sa till mig att det är inte mycket man kan göra åt "lite taskigt självförtroende", det går inte att medicinera bort eller går att hjälpa med terapi. Ja, men tack så mycket, var ligger närmsta bro?
Vet inte vad som hänt med mig den senaste tiden, men jag är helt kall, känns som jag håller på att tappa verkligheten, sympatin, kan bara tänka på hur jag ser ut, eller hur tråkig och ointressant jag är. Hur meningslös min existens är. För hade det vare någon mening med min exsistens hade väl någon var it här och brytt sig, då hade jag väl fått hjälp?
Förlåt att jag skrev detta deprimerande brev och förlåt till alla som läser det. Förlåt att jag tog upp eran tid. Men jag har ingen att prata med och jag vill inte göra min mamma ledsen mer, hon har fått stå ut med alldeles för mycket.

[Anonym]

Jag känner igen mig precis! och fan vad det gör ont att bli sviken på det där sättet.. Inte nog med att man känner sig fulast i världen, man får någon slags bekräftelse på det också.. unge fär "jag är så ful att kan går till min tjejkompis, jag är värdelös".

MEN, jag har insett att det är HAN som är värdelös. Vad hade han för rätt att såra dig så?! oavsätt hur du ser ut eller om det bara inte funkar mellan er så är det respektlöst att göra så. det finns väl 100000 tjejer på den här jorden han kunde träffat? och din tjejkompis? Vilken dålig stil! Byt kompisar! Problemet ligger inte i hur du ser ut, utan hur du ser dig själv. Hur ful du är må känna dig, glöm ALDRIG bort din självrespekt!

Det är lätt med den här problematiken ta saker som dom här på fel sätt.. man tror att man måste bli "vackare" för att duga.. Mn vill så gärna visa sig vackare än någonsin för att han ska se vad han gick miste om. Men tro mig, det gör han snart iaf. Han kommer ångra sig senare.

[Anonym]

och dåligt självförtroende/självkänsla går visst att göra något åt! kanske inte med någon "mirakel-medicin" men med träning kan vem som helst komma dit...

[Anonym]

Tack för inlägget och tack för att du såg mig.

Vad hände med dig...hur tog du dig ur det?

Jag kan inte sluta tänka på det. Det hände i vintras och min BDD har blivit mycket svårare att tampas med sen dess...Det är sällan jag släpper in folk i på livet. Och han är en av de få som sett mig osminkad och tydligen var jag så ful osminkad att han drog.
Jag gör ALDIG om det. Vet inte ens om jag vill gå ut mer...

[Anonym]

Jag tror mer så här, att du blev så pass osäker utan smink att det istället blev ett problem, och inte att du var ful. Men det kanske du är medveten om någon stans innerst inne även om BDD tankarna lätt tar över.

Vi var egentligen inte tillsammans, men ajg gillade den där killen jättemycket och det visste både han och min tjejkompis. Jag gissar att ahn fick intrycket av mig som inte intresserad elelr något så idioten beslöt sig för att ragga på min tjejkompis.. och hon gjorde det tillbaka! jag blev jättearg så klart men han sket i det.. han fortsatte bara.. så han har antagligen aldrig brytt sig om mig iöverhuvudtaget.. gör ganska ont att tänka på ibland..

men ju mer tiden går desto mer inser jag att han bara var ett respektlöst svin. Det spelar ingen roll om är ful eller inte man går inte till någons kompis sådär.

Det gör jätteont, säkert ännu värre för dig. Men du måste försöka se ditt eget värde. Du är för bra för honom helt enkelt. En riktig man ska ha respekt för dig. Försök och tänk på allt dåligt med honom, och allt positivt utan honom, sluta tänk att det berodde på hur du såg ut, för dte hade absolut ingte med saken att göra kan jag säga nu utan att ens ha sett dig. utan ett dåligt självförtoende/självkänsla kan´förstöra mer än vad man tror. Bygg upp det, och du ger den bästa "hämnden" till honom någon dag(om du vill såklart)

[Anonym]

Tänk också hur dåligt svinet får dig att må just nu.. Är han verkligen värd all den här tiden du ger åt att tänka på honom? Iof är det svårt att sluta tönka på något man har börjat tänka på, men tänk noga och realistiskt på allt. Skriv ner allt dålgt med honom på ett pappaer, och allt bra du kan komm apå om dig själv på ett annat.. försök sen att hitta så många anledningar du bara kan till att han inte är värd dig. För det är jag MER än övertygad om att han inte är

[Anonym]

Jag känner att all min självrespekt flög iväg med honom. Skulle ta tillbaks han om han ville och jag skäms för det. När jag tog tillbaks han i vintras lämnade en av mina tjejkompisar mig för att hon tappade respekten för mig....som tog tillbaka svinet.
Men min självförtoende har sakta brytits ner, och jag har liksom inget att bygga på nu. Tror att allt är mitt fel. Växthuseffekten är mitt fel...allt.

[Anonym]

Precis hur jag misstänkte att du tänkte.. Men det är inte hopplöst. Det går att få bra självfötroende/självkänsla och med det kommer självrespekten. Har du någon bra psykolog att prata med? Om han/hon inte förstår tycker jag faktaiskt att du bör se över om du inte ska ha någon annan.
Sen kan jag tipsa dig om boken "självkänsla nu!" den tror jag är jätte bra för dig, och man får svar på en hel del om både sitt och andras beteende.

Jag tror att du kommer klara det här

[studsbollen 87]

Ett första steg mot bättre självförtroende: Sluta ursäkta dig själv och säg inte FÖRLÅT!

( Om du verkligen inte har gjort ngt grymt taskigt.

Det är ingen som vill höra dig be om ursäkt för att du föddes osv.
Inget illa ment!

Kram

[Anonym]

Ska vara tyst i fortsättningen då på frökens begäran. Ugh!
Jag ursäktar mig inte ett dugg till dig. Jag ursäktar mig till med dem  som kan känna empati...

[Anonym]

Jag håller inte riktigt med studsbollen87, det är inte bara att "sluta". Förstår däremot vad du syftar på.
Men jag tror inte Anonym menar det exakt så, utan det är ett sätt att beskriva en känsla. Hon säger ju själv att självförtoendet är lågt, och då blir det oftast så att man inte vågar ta plats, t.o.m här på på ett forum på nätet är man rädd att störa någon, även om man vet innerstinne att det är löjligt för det är ju meningen att man ska skriva.
För det andra så är väl just det är forumet till för att skriva just sånt här? Hur vet du om "ingen vill höra"? Jag lyssnar gärna på vad hon har att säga för jag vill gärna ge tips och råd till henne.

[Anonym]

Tack anonym. Du satte huvudet på spiken!
Det är inte alltid lätt att beskiva en känsla, det är första gången jag satt ord på hur jag känner det. Första gången jag vågat. Det låter ganska barnsligt och banalt, men jag antar att jag hade behov av det, så jag kan gå vidare med mitt "vuxna" liv. Sen att folk svarade gjorde min existens synbar. Det var jätteläskigt och jag tycker det fortfarande är läskigt. Tänk om någon kan räkna ut att det är jag...Men samtidigt tror jag att jag behövde bekräftelse på min existens, vilket folk gjorde genom att svara. Tack
Ibland vet jag inte ens om jag finns...för att jag gör allt för att inte finnas liksom.
Det hjälpte att få ur sig det just då och tycker man det är så förfärligt behöver man inte läsa...men jag säger ändå tack till dom som bemödar sig med att svara, för det har hjälpt.

[Anonym]

Snälla någon! Ni har ju fått allt om bakfoten. Jag skrev Inget illa ment efteråt, så ni skulle fatta att jag inte var anklagande eller arg utan försökte ge tips och råd. Precis som er andra.

Jag vet bara att man måste lära sig våga ta plats. Det är DET jag menar när jag säger att du ska sluta ursäkta dig. Inte att du ska ursäkta dig åter igen " på frökens begäran" som du själv skrev.

Sedan tycker jag nog att det är ganska så omoget att attackera andras råd om det är råd som man inte gillar, genom att angripa personen i fråga och anklaga den för att vara empatilös. KUL! Om du är en sådan surkart kan du lika gärna fortsätta ha ett tragiskt, dystert och eländigt liv. Om inte - lycka till i framtiden!

Hej då alla!

/ Studsbollen

[Anonym]

Det är ingen som vill höra dig be om ursäkt för att du föddes osv.

Det kan vara det där som uppfattades som empatilöst gissar jag, men jag inser ju också att det inte var menat på ett elakt sätt, mer som konstruktiv kritik.

[laktoos]

Hej!

Jag går direkt på rubriken till ditt inlägg, "finns det hjälp"?

Ja! Det finns hjälp att få. Att bli frisk från BDD går genom KBT-terapi. Jag har själv börjat med det på privat väg och varit där sammanlagt 4 timmar. Notan på de besöken är 2400 kronor, men det är det värt. Fick tag på behandlingen på privat väg, kosta vad det kosta vill.

En sak med BDD är att man har dålig, eller, som i mitt fall, närmast obefintlig självkänsla. Självförtroende har jag gott om, jag är bra på en massa saker, och på så sätt har jag lyckats väga upp mina brister i självkänslan i 20 år. Men nån gång tar det stopp. Självkänsla och mycket annat får man genom KBT.