Akut till sjukhuset osminkad...

[Trasig]

Hej ikoz!

Javisst är det en hemsk sjukdom det här. Tråkigt att höra att du försökte ta självmord. Jag vet hur det känns att ha självmordstankar (har det varje dag nästan), men jag har aldrig gjort ett självmordsförsök - är för feg! Hur mår du nu då? Har du fått någon hjälp?

[ikoz]

Hej trasig. Tråkigt att höra att du har självmordstankar.

Det är faktist helt okej idag. Jag varken jobbar eller pluggar, och slippar därför nästan all mänsklig kontakt. Ensamheten knäcker mig, men det var ändå länge sedan jag mådde så här bra. Det är så skönt att kunna lägga sig och vakna utan att få ångest/panik, vilket jag fick nästan varje dag när jag studerade/arbetade.
 Jag bokade tid hos en psykolog för några veckor sedan. Det satt 5 andra patienter i vänterummet, och jag fick panik och sprang där ifrån. Jag har inte bokat en ny tid och jag kommer heller inte att göra det.

Måste berätta att idag träffade jag en gammal kompis (har inte träffat honom på 2 år) vid en bensimmack (det är just dom här situationerna jag vill undvika nu när jag är tillbaka i "hemmastaden"). Han såg mig inte, men jag valde att gå fram och hälsa vilket jag ångrar just nu. Han var en av dom som fick mig att må dåligt när jag gick på gymnasiet.
Hur går det med jobbet? HAR du tjänat massa pengar nu, frågade han. Jag öppnade även bagageluckan för att lägga tillbaka en skruvmejsel och då sa han: Jaha, nu ska han visa mig vad han har gjort med bagageutrymmet (jag har alltid varit bilstereointresserad). Jag blir så trött på folk som tror sig veta vem jag är. Jag är inte den dryga, materiella, egoistiska killen dom tror att jag är.
Jag föstår inte varför jag hälsade över huvud taget. Just sånna här möten kan jag må dåligt av i flera veckor. På vägen hem slog jag sönder instrumentpanelen och nackstödet. Nu vet han att jag är tillbaka i stan och han kommer säkert att meddela sina vänner/väninnor. Jag vill inte att folk ska ringa till mig, och försöka få med mig till krogen.
Jag roas inte av det, och har aldrig gjort det. Det ger mig bara ångest och jag blir bara äcklad av att se alla människor som roar sig.
Det var just därför jag kastade mobilen i marken och lämnade "hemmastaden", för att slippa allt det här.

[hjalpmig]

Usch.. har också haft dom tankarna med jämna mellanrum..  Innan jag hittade den här sidan.. Tänkte på att ta mitt liv varje dag eftersom jag var så ful, men tänkte på vad jag skulle skriva, av vilken anledning..?  Att jag inte ville leva längre för att jag var så ful! Alla skulle tro att jag var knäpp..  Visste inget om sjukdomen innan jag läste om den Känns som det räddade mig när jag läste om den här sidan i Cosmopolitan..
Nu vill jag bara ha hjälp, vart vänder man sig? BUP?
Skulle gääärna vilja slippa blanda in mamma eller pappa, måste man det?
Åh, skönt att kunna prata med er.. Känns jobbigt att gå runt med detta utan att ingen vet inte ens min bästa kompis.“. Dom skulle inte förstå utan bara försöka övertyga mig om att det inte var så.

Och haha usch vad jag gjorde bort mig igår!!!
Var i centrum halvt osminkad när jag såg mitt ex, så började jag nästan springa därifrån. Så kom han så sa jag typ "Men neeeej du får inte se mig såhär då kommer du aldrig kunna prata med mig igen, och höll händerna för ansiktet.. haha han måste trott att jag var galen när jag stog där med händerna för ansiktet och bara pratade om hur ful jag var att han inte fick se mig... :/
Kramar

[Trasig]

Hej Ikoz!

Jag vet precis hur du känner när du träffar gamla kompisar. Jag kommer ursrungligen i från en liten kommun där det bor 5000 invånare (Flyttade till Ludvika när jag var 16 och här bor det 25 000), så Ludvika känns som rena rama storstaden! När jag några gånger om året är hemma och träffar mina föräldrar, så är jag livrädd att träffa gamla vänner. Jag vågar inte åka och handla med min mamma, eftersom jag kan träffa någon som jag känner. I min hemstad är man aldrig anonym... Där är jag alltid den fula, töntiga lilla tjejen, som aldrig fick några killar.

Nu har jag varit bosatt i Ludvika i 4 år och nu börjar tyvärr alla här veta vem jag är. Så nu vågar jag knappt gå utanför dörren här heller. Vill bara fly i från den här staden och flytta till Uppsala, Västerås eller Stockholm- där man får vara anonym. Min sociala fobi är värre där jag känner folk, till skillnad om jag är i Sthlm- där kan jag i princip gå ut utan att känna panik ångest! Är det så för dig också?

Tråkigt att du inte kom i väg till psykologen. Jag tror att det skulle vara bra för dig att prata med någon. Äter du någon medicin då?

[ikoz]

.

[ikoz]

.

[Trasig]

Hejsan! Ikoz!

Jag hatar också när man träffar på gamla vänner, bekanta m.m. De ställer ju alltid frågor om vad man gör och hur framtiden ser ut. Man blir och känna sig så jäkla misslyckad, eftersom man typ inte har kommit någonstans i livet... Alla mina gamla klasskompisar i gymnasiet har börjat pluggat eller jobbar utomlands - allt det där som jag vill göra! En annan går halvt sjukskriven och jobbar 50 % på ett jobb som jag hatar. Var 100% sjukskriven förut, men mår lite bättre nu och försöker att jobba lite.

Har inte hört talas om din medicin (är inte så insatt). Men det låter ju helmysko att du blev så aggressiv av den- tur att du slutade med den! Jag har ätit cipralex förut, men jag blev ännu deppigare och fick jättestora blåmärken, så jag slutade efter 1  månad. Sedan började jag äta en medicin som heter fluanxol och den är egentligen till för behandling av schizofreni, men i låga doser fungerar den bra på människor med Bdd. Den tar bort en del av vanföreställningarna och gör en mer lugn och harmonisk. Jag blev och må bättre med den här medicinen. Kan gå ut nu (var isolerad hela sommaren) och handla, fika, träna och leva ett ganska normalt liv. Min panikångest har försvunnit till en viss del också. Visst mår jag fortfarande fruktansvärt dåligt över mitt utseende och jag har fortfarande social fobi, ångest samt känner mig deprimerad vissa dagar - men det är i alla fall mycket bättre nu än i sommras.  Du kanske ska prova någon annan medicin? Vem vet du kanske också hittar en som passar dig och få dig att må bättre? Jag vet att det är drygt att prova på nya mediciner, men det kanske är värt ett försök?

Hm, det där med taxichaufför lät som en bra ide“. Det är nog ett bra jobb att ha när man lider av Bdd och social fobi. Hur Långt tid har du kvar innan du är färdigutbildad?

Sköt om dig// Zia

[ikoz]

.

[ikoz]

.

[Anonym]

*** Meddelandet från 194.16.15.130 raderat ***

/Henrik

[Anonym]

*** Meddelandet från 194.16.15.130 raderat ***

/Henrik

[Jamie]

Har en sak med sjukhus att berätta som hände över nyårsafton.
Det hela började med att jag fyllde år den 30 December (ja min födelsedag är då), och det va ingen rolig dag, dels ingen som nästan grattade mig eller så, dels för att pappa och resten av familjen (utom mammas sida) var och hjälpte till i en lokal för att fira nyår och min låssas syster som fyllde 18år ettpar dagar innan.
Men iaf, min födelsedag var rakkt åt helvete dålig rättare sagt.
Nu till Nyårsafton då allt körde ihop sig.
Vi skulle osm sagt fira både nyår och sandras födelsedag i ett, med cirka 70 personer i en rätt så stor lokal, jag va skakis redan då jag vaknade på morgonen med tanken att jag måste dit. väl där så får jag först andnöd och svimmar flera gånger innan jag kommer in dit, med en massa personer som redan kollar på mig. Får PANIK!
"Ingen får se mig kollappsa eller gråta!" var min enda tanke, men tvingas tillslut in i värmen för att ja inte skulle frysa ihjäl, var trotts allt minusgrader ute.
Efter ett tag där inne så ramlar jag bara av stolen och slutar andas, efter det så fördes jag till sjukhuset enligt vad jag hört och vaknar upp där men får sedan komma hem igen under kvällen.

Varför jag kollapsat var för panikångesten över alla personer som måste se hur ful jag var/är... gillade inte tanken från början för ajg har kolapsat på samma sätt förut och kommer troligen göra det igen.
Saker som att träffa andra med samma/liknande problem tror jag inte kommer va samma sak som att träffa runt 60-70 personer som man inte känner som tror att man är "normal" men att kolapsa redan innan man kommer in så det blir folksamling runt mig så var det kört på en gång.

säger bara en sak, låt inte andra tvinga er till saker ni inte vill, kan gå som för mig då.