Ni tyckker säkert att jag är jättekonstig nu..

För det s.k. idealet är väl att man ska vara smal och alla som vill någonting annat upplevs antagligen som konstiga. Men det är så, att jag läste precis i tråden "avundsjuk på snygga, smala tjejer". Och problemet är att jag är inte avundsjuk på smala tjejer. Jag är avundsjuk på alla som är mulliga och tjocka.
Jag skulle kunna dö för lite former och hull. Bokstavligt talat. Man läser hela tiden att killar vill ha tjejer som det finns nåt att ta i och tjejer med lite hull, att de föredrar mulliga tjejer framför smala. De vill inte ha "några pinnar" utan en kramgo tjej som ser ut som en
riktig kvinna.
Alltså är inte jag någon kvinna, då jag ser ut som jag gör. Ibland har jag tänkt att det måste ha blivit något fel vid födseln, för seriöst look at me: jag ser ut som en man. Det har varit det jobbigaste för mig under alla dessa år. Att jag känt att jag ser mer ut som en kille i puberteten eller så. Jag tänker mig alltid som en person med manlig kroppsbyggnad och manliga drag. Att folk säger att jag är mer lik pappa än mamma gör inte saken bättre, för jag förstår ju att de egentligen menar att jag är mer lik en man än en kvinna. Och jag vet ju också att det måste vara så, för om jag var kvinnlig och snygg skulle jag få komplimanger av killar och ha väldigt lätt för att skaffa pojkvän. Eller hur?
På mig finns inget mjukt och trevligt att ta i (förutom min mage som är fruktansvärt fet och totalt oproportionerlig när man ser till min i övrigt väldigt magra kropp, jag skulle önska lite mer balans). Jag har blivit mobbad som yngre och en av de saker som jag blev mobbad för var min smala kropp och det bekräftar ju bara än en gång hur fult det är att vara så här smal. Jag blev även som sexåring tvingad att gå och väga mig hos dietist en gång i veckan för att komma upp i normalvikt. Av vuxna personer har jag fått frågor som om jag har anorexia och ifall min mamma verkligen ger mig någon mat. Än idag kan jämnåriga personer säga att jag inte har nån rumpa.
Man ser de undre revbenen på mig, jag har ont när jag sitter ner för att häcken är så benig och platt, jag har knappt några höfter och mina handleder är lika smala som de är på de svältande barnen i Afrika. Eftersom jag är så äckligt mager ser man också knäna mycket tydligare och det ser verkligen groteskt ut. Jag känner hur jag äcklar folk. De tittar på mig och tror att jag är anorektiker. De känner hur motbjudande det är med ett vandrande skelett. De tycker förmodligen att jag borde äta upp mig lite.
Mina vänner och min familj säger att jag inte alls är så mager som jag påstår, utan att jag snarare är hälsosamt smal men jag vet att de säger det för att vara snälla med mig. Förresten, vem kan komma på ett uttryck som
hälsosamt smal?! Man hör tydligt att det är någonting som sägs till någon med komplex för sin kropp eller vikt.
Ibland har jag bara velat ta min mammas pillerburk och äta upp hela så att jag slipper det här. För jag orkar verkligen, verkligen inte leva så här ful och alla snygga personer i media och alla snygga, mulliga personer i min omgivning gör bara saken värre. Ingenting jag gör kan få mig att gå upp i vikt, jag har provat allt. Jag styrketränade ett tag och jag fick lite större lår av det men det är svårt att bygga muskler som tjej och numera vill jag ju inte ens gå ut, så ingen bättring där.
Det jobbiga är att jag vet att jag inte enbart drabbar mig själv med min fulhet utan andra lider också av den, jag tycker synd om mina kompisar som måste umgås med en så här ful tjej och jag tycker synd om killen jag dejtat lite för han måste skämmas när han går ut på stan med mig. Jag skäms tom. hemma inför min egen familj. Jag tycker synd om mina föräldrar som fått en så här ful dotter, de hade förtjänat bättre.
Det känns som om folk inte alls förstår mitt problem, de tycker snarare att jag är löjlig som har komplex för att jag är smal. Men jag mår verkligen jättedåligt av det och en kommentar jag fick på jobbet i somras (från en VÄLDIGT VUXEN person) gjorde inte saken bättre. Hon sa att jag ser ut som ett benrangel och det knäckte mig totalt. Jag önskar att jag kunnat ha svar på tal eller bara be henne dra åt helvete men istället sprang jag till min bästa vän på jobbet och grinade, sen gick jag hem och grinade hela dagen och hade ångest och tryckte i mig överdrivna mängder mat och godis. Och sen sjukskrev jag mig en vecka.
Jag undrar om jag är helt ensam om det här problemet eller finns det någon annan här på forumet som känner likadant?