Hej igen,
och tack för svaren på mitt inlägg i går! Jag blir bekymrad om det verkat som om jag förringar problemens (BDD bl a) omfattning, det är verkligen inte min mening. Jag har inte ju denna sjukdom själv, och behöver er hjälp för att förstå.
Jag är en ?vanlig? människa som också haft, och har, problem, dock inte så svåra som BDD. Lite anorektisk är jag, men jobbar med det. Jag har ingen speciell utbildning i psykologi men har alltid varit intresserad av psykologi, filosofi och religion, och funderat mycket på hur jag själv och andra människor fungerar. Har gått i terapi i flera omgångar, hos läkare, socionomer och psykologer, och min erfarenhet är att terapeuten som medmänniska är det mest avgörande för hur mycket jag ska våga öppna mig och berätta om mina innersta känslor.
Mitt mål och min bild av hur jag skulle vilja vara, är en person som inte medvetet tänker på hur jag ser ut, eller verkar, eller låter, eller uppfattas, utan som kan låta känslor och tankar flöda fritt, utan att tänka på om det är lämpligt eller OK eller bra eller inte ? helt enkelt ?vara mig själv?. Jag menar inte att inte självkritik också finns med i bilden, men i grund och botten vill jag komma till en punkt där jag verkligen accepterar att jag är den jag är och inget annat. Jag är än så länge bara i början på vägen dit, och kanske inte kommer att nå målet under denna livstid, men bilden hjälper mig att orka gå vidare.
När jag ?studerar? mina medmänniskor finner jag att de flesta går omkring och undrar och tror en massa om sig själva och om andra. Och att vi skapar vår självbild mycket utifrån hur vi tror att ANDRA tror att vi är. Men vi pratar sällan om det, tyvärr, och lär oss ingenting i skolan om hur det egentligen är att vara männsika. Detta är min erfarenhet, men någon av er har kanske upplevt något annat?
Även om en människa är en fysisk varelse av ?kött och blod?, genetiskt programmerad med kemiska substanser, signaler och elektriska laddningar, så finns det också något i denna varelse som kan tänka att det är så. (Jag tänker, alltså finns jag.) Ett medvetande. Om detta medvetande matas med positiv energi transporteras den till hela kroppen och påverkar systemets olika delar på ett positivt sätt, och.tvärtom med negativ energi. Negativ energi alstras till exempel av att bli betraktad som ?sjuk?, av att tänka att ?jag är sjuk?, av att identifiera mig med sjukdomen och därigenom ?bli? sjukdomen.
Detta fungerar på andra hållet också: Om jag medvetet kan konstatera att OK, jag har en sjukdom, men jag har också en möjlighet att bli frisk, så kan jag ägna min (dyrbara) energi för att bli frisk. Om jag medvetet tänker framåt mot en positiv förändring, hur liten den än må vara, alstrar det positiva bilder, associationer och känslor. Och ingenting kan i alla fall bli sämre!
Jag tror att det första steget mot att gå den positiva, friska vägen är att VILJA bli frisk. Bara att komma dit är svårt ? kanske det svåraste av allt? ? och kräver en hel del ?arbete?. Det andra steget kräver oftast olika sorters behandling, medicin, terapi, självterapi, fysisk träning av något slag, nya matvanor, kanske nya vanor över huvud taget. Man kanske kan likna processen vid en svår vandring, som vi behöver både bra guidning och bra utrustning för att klara, men själva måste ta vartenda steg på vägen, både uppför och nerför.
Visst är det orättvist att en del människor tycks glida fram genom livet som på en snitslad bana, men rättvisa finns väl bara i att vi alla fått var sitt liv. Som jag skrev från början: jämför dig bara med dig själv. Gör din egen måttstock för glädje, sorg, lycka, rädsla, framgång, besvikelse . . . och jämför dig bara med dina egna mått.
Till sist: Man ÄR inte sin sjukdom, man HAR den.
Anima
