gymnaiset

[Anonym]

jag klarar inte av att gå till skolan pga av bdd:n.. det börjar kännas hopplöst att förklara för lärarna att "man varit förskyld"..

nu har jag blivit bestulen på min väska med smink och annat.. hur ska ja kunna gå utanför dörren?

vet någon om man kan gå ut gymnasiet utan att göra de muntliga uppgifterna..? är det något som står i målen att man måste kunna prata inför tiotal människor? om det är så kan jag lika gärna hoppa av nu.. klarar knappt av att visa fula mig inför nån..

[Malins mamma]

Du ska inte behöva förklara för lärarna att du "varit förkyld".
Du lider ju tydligen av BDD, en riktig och allvarlig sjukdom som du inte kan hjälpa att du har. Det är inget du ska behöva skämmas över eller förklara bort.
 
Men jag förstår att det inte är så lätt om du inte har fått nån diagnos eller om ingen förstår hur du har det.
Vet dina föräldrar om detta med BDDn, har du pratat med nån kurator eller BUP?

Jag vet inte hur det är med gymnasiet och de muntliga uppgifterna, men jag tycker att man borde kunna få dispens för det. Det finns ju andra som troligen har svårt att prata inför en grupp, tex de som är väldigt blyga eller har social fobi.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Jag försökte att prata med en lärare, men hon vifta bort det och sa att alla tycker det är jobbigt.. Så nu pratar jag inte med nån om det, det blir lättare att skylla på förkylning eller liknande.

Jag står på väntelista för att komma till BUP, men de sa att det kunde ta några månader innan jag ens kunde få komma dit.. Så det känns ganska hopplöst..

Jag tycker att man borde kunna lösa det på något sätt så det inte blir så att de med bdd och social fobi inte ska kunna få utbildning.. Det är tillrcäkligt jobbigt att bara vistas i skolan bland folk och det känns som att jag måste lägga ner tiden på att göra så att jag överhuvudtaget går till skolan..

/CEC

[Anonym]

Det är skrämmande att det inte skall gå att prata med lärareKanske har du fler lärare än den som du pratat med och försöka prata med någon annan? Eller kanske ännu bättre, prata med skolsyster/skolkuratorn och be han/hon ta kontakt med den aktuelle läraren.

Tycker att du skall försöka stå på dig, men jag förstår att det är jättejobbigt när man mår dåligt Och jag tycker att det borde finnas andra sätt att lösa det muntliga på. Visst det är till för att ge träning, men bara för du inte klarar/vill prata inför folk nu, så finns det massor av tid sen när du känner dig bättre förhoppningsvis, att ta igen det muntliga. Det finns många år att träna på, så jag tycker inte att du skall behöva det nu.

[Anonym]

Jag ska försöka prata med skolkuratorn imorron.. Hoppas man kan få förtroende för henne.. Sen vet jag iofs inte vad jag ska säga?

Jag har ingen jag kan prata med.. de flesta är bara arga på mig för att jag inte går att nå.. Jag skulle vilja ändra på det, men det funkar ju inte.. Jag är en sån människa som måste ha allt under kontroll, och det har man ju inte om man inte ens kan bestämma vilka val man gör..

Jobbigt att alltid vara så sur och besviken på sig själv :/

/CEC

[Anonym]

jag var anonym som skrev 13 Feb 2006 18:50:47

Bra att du skall prata med skolkuratorn, du behöver inte alls känna dig besviken på dig själv, det är jättebra gjort av dig att ha tagit det beslutet.
Tror att det kommer kännas lite bättre för dig om du kan prata med någon om hur du känner dig och får hjälp i skolan och stöttning.

Försök att förklara för henne så gott det går (förhoppningsvis har hon hört talas om BDD) och att det verkligen är en plåga för dig att vara i skolan och din oro för muntliga framträdanden.

Hoppas att det går bra nu.

[Anonym]

Jag vågade inte gå dit.. känns som att jag bara kommer ljuga om problemen ändå.. Det är vad jag brukar göra.. liksom förstora upp annat som egentligen är obetydligt men lättare att hantera..

Jag tittade på kort på mig där jag var två år yngre.. och det är hemska bilder.. Det är iofs bra att jag kan titta på bilderna och tycka att jag ser bättre ut än där.. fast det varar ju bara tills jag tittar mig i spegeln igen..

Lider du av bdd?

/CEC

[Anonym]

CEC


Har du pratat med skolkuratorn förut? Är han/hon lätt att prata med så blir det ju mycket lättare att öppna sig och prata. Men det är väl ändå värt ett försök skulle jag tycka, det gör väl inte så mycket om man kommer in på andra saker först, kanske kan du "boka" fler tider med han/hon. Tycker att du inte behöver känna dig besviken för att du inte vågade, ta det någon annan dag.  

Jag vet inte om jag lider av BDD, jag har haft jobbiga tankar om mitt utseende när jag var yngre än vad jag är nu, men tror att det har förbättrats något på senare år.

[Anonym]

Nej, jag har inte pratat med någon.. jag ska försöka prata med henne iaf..

Idag har jag inte kommit iväg till skolan.. :/ Jag var inte där i måndags heller.. och igår gick jag hem efter en lektion.. Det blir bara värre och värre..

Gjorde du något speciellt för att få bort tankarna eller försvann det lite med åren?

/CEC

[Malins mamma]

CEC, synd att du har så jobbigt att komma iväg och vara i skolan. Närvaron är väl det viktigaste för både betyg och studiemedel....

Jag förstår att det kan vara svårt att berätta om BDDn, speciellt om kuratorn inte känner till sjukdomen. För att hon ska förstå är det viktigt att du berättar som det är. (Såklart kan du ta upp andra "mindre" problem först så att ni får igång en diskussion.)
 
Du kan ju börja med att tala om vilken tid du går upp på morgonen och hur jobbigt det känns när du vet att du måste göra dig iordning X antal timmar/minuter innan du kan gå iväg och att du ibland inte ens klarar av att komma iväg till skolan pga att utseendet inte blev bra.
Tala om att du är rädd för vad andra tycker om ditt ditt utseende, att du jämt måste kolla i spegeln hur du ser ut.
Tala om att du känner dig ful och att du inte klarar att stå framför klassen och bli granskad av alla.
Tala om att du tänker på ditt utseende nästan hela tiden.
Tala om att du oftast är ensam för att du inte orkar med kompisar eller att kompisar inte orkar vänta på att du ska bli klar.
Tala om att du ständigt jämför dig med andra och känner dig ännu fulare.
Tala om hur ledsen du är och hur hopplös framtiden verkar.

Detta var lite exempel bara, välj ut det som stämmer in på dig.

Om hon inte känner till BDD så kommer hon troligen att säga nåt i stil med att, det är inget fel på ditt utseende, det är vanligt i din ålder att man har komplex för det ena eller andra men det kommer att gå över. Tänk inte så mycket på utseendet, så viktigt är det inte.
Isåfall ska du säga att du inte vill ha såna tankar men att du har dem ändå. Skriv ut nån artikel om BDD och ta med (kolla under länkar här på forumet) och säg att du har likadana symptom som beskrivs där. Begär att få komma först på en bedömning för att få en diagnos och sen till en KBT-terapeut, om BDD blir konstaterat.

Utifall att hon känner till BDD så borde hon känna igen det på det du berättar och isåfall borde hon veta vilka åtgärder som behövs.

Var inte rädd för att berätta hur du har det, kuratorn är anställd för att hjälpa eleverna och det är hennes skyldighet att se till så du får hjälp.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

CEC

Jag vet idag att anledningen till de jobbiga tankarna var att jag blev mobbad på högstadiet. Jag har sedan dess tyckt att jag är fulare än alla andra. Jag tycker att de tankar jag har haft påminner om "BDD tankar". Jag kunde ta mig till skolan, men gick väldigt ofta och gömde mig. Dessa är inte borta idag och jag känner en stor osäkerhet inför mitt utseende och jämför mig ofta med andra.

Jag vet inte om jag har gjort något speciellt, men jag har försökt att ifrågasätta tankarna och "utmanat" dem. Det hjälper också att ha människor runt omkring sig som inte är så utseendefixerade. Jag tror att det är "naturligt" att det kan försvinna lite med åren av sig själv i och med bättre självförtroende och så, men det är nog väldigt olika.

Tyckte att det var ett bra inlägg här ovan, så försök att ta med dig de "tankarna" till kuratorn.

[Anonym]

Ja, det var ett bra inlägg.. Har läst och funderat på vad jag ska säga.. Jag hoppas att jag överhuvudtaget kommer iväg dit.. för att om jag misslyckas blir allt bara värre..
Vem är det som kan ställa diagnos?

Anonym, jag tror det är som du säger, att det "försvinner" lite med åren.. men samtidigt tror jag det är så för att man kämpar.. Fast jag vet inte hur jag ska göra det bättre för varje gång jag försöker, så misslyckas jag och det har gjort allt ännu värre hela tiden.. Då jag har försökt, har jag tex bestämt mig för att gå till skolan utan så mycket smink, låtit min bästa vän se mig "utan smink" (alltså då bara naturligt sminkad), gått runt hemma bland familjen då jag känt mig asful.. Allt sånt gör att ja kan må så dåligt att jag ligger hemma och hatar mig själv i flera dar.. Så det känns inte som att det försvinner, utan tvärt om..

Jag vet inte heller vad som är grunden till varför jag är såhär.. Det skulle vara skönt om man kunde säga att "Ja, det beror på det här, nu gör vi något åt det".. Jag antar att jag inte kan hjälpa mig själv, och det är väl kanske första steget...
Malins mamma, du som har pratat med många med BDD, brukar det finnas någon anledning? Troligtvis är det ju så, eftersom det säkert inte är ärftligt till hundra procent...

/CEC

[Anonym]

CEC
Jag tror inte att kuratorn kan ställa en diagnos, men det vore ett första steg att komma vidare. Många här säger ju tydligen att det inte hjälper att sitta och prata om problemet, men jag är lite kluven där, för jag tycker att det borde kännas skönt att berätta för någon iallafall. Sen är det väl kognitiv beteendeterapi som skulle vara det bästa, men det finns få som är utbildade inom KBT. Det är väl psykiatrin som kan ställa en diagnos.

KBT handlar ju bland annat om att utsätta sig för det "farliga", t ex att uthärda att vara osminkad och att uthärda den ångest som följer. Det är nog jättesvårt att klara detta på egen hand om man har stora problem. Tycker ändå att du verkar vara lite på rätt väg där, när du försöker vara osminkad. Det är alltid bättre att söka hjälp i tid, att vänta och se om det blir bättre med åren om man har stora problem är väl inget att rekommendera. Det kan dock vara en liten tröst att det antagligen blir lite bättre med åren, men man skall inte gå runt och lida för det. Men jag tror att det blir så ändå för många eftersom psykvården inte är den bästa, beroende på var i landet du bor. Det är inte lätt att få rätt hjälp idag, men man skall absolut stå på sig och söka hjälp ändå.

[Malins mamma]

Anonym, det finns säkert många BDD-drabbade med en svår eller jobbig barndoms/ungdomstid som behöver få prata om det som hänt och den "vanliga" samtalsterapin är säkert bra på många sätt men som behandlingsmetod för BDD har den visat sig inte fungera.

Alltså, om målet är att man ska bli frisk från BDDn är det KBT som gäller (därför att man måste ändra sitt tänkande och sitt beteende), men om man känner att man vill prata med nån så kan man naturligtvis göra det i samtalsterapi.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Malins mamma

Jag menade bara att man måste börja någonstans för att komma vidare, och i det här fallet kanske det var det bästa att börja att prata med kuratorn, tillgängligheten är väl ganska viktig.

Jo jag här helt på det klara med att KBT gäller för att bli frisk.