Lågt självförtroende eller BDD?

[Anonym]

En liten fråga bara: vart går gränsen mellan BDD och vanligt lågt själförtroende? Det känns som att gränsen är väldigt tunn och när jag läser om många som säger sig ha BDD så låter det bara som gammalt hederligt lågt självförtroende som de flesta har någongång i sitt liv..

Själv är jag oerhört spegelfixerad, det brukade jag inte vara. Det har kommit det senaste halvåret, jag tycker verkligen jag är så extremt ful att jag har svårt att se folk i ögonen och extremt svårt för dagsljus (speciellt det där grådaskiga när det snöar eller så) för då syns mina brister tusen gånger mer.
Jag har mer eller mindre socialfobi som gör att jag inte gärna träffar nytt folk pga. rädsla för vad de ska tycka om mig och mina brister. Hela tiden är mina brister i fokus, ständigt.
Jag kan till exempel inte lämna spegeln förrän jag hittat en "pose" där jag ser bra ut och då kan jag gå därifrån nöjd men oftast tar det flera minuter och några tårar hinner falla i ren frustration för att man ser så jäkla mongo ut.

Men såhär är det inte alltid, bara 90% av tiden. Det är självklart för mycket. Vissa dagar kan jag känna mig riktigt jäkla bombhetsnygg men det är oftast på kvällen när ljuset är dovare, såklart..

Och som jag läst så verkar folk ha något som utlöste era BDD, men något sånt har jag inte haft.. det har mer eller mindre krypit sig på.
Jag får snarare tvärtom, komplimanger ganska ofta. Från föräldrar, pojkvänner och vänner.. Jag VET att jag inte har något större fel på mig, men på något sätt så känner jag mig bara så extremt ful när jag ser mig i spegeln att jag inte kan hålla mig till verkligenheten (dvs. att jag egentligen inte är så ful). Jag har ju självklart småbrister som alla andra och det är helt naturligt men jag förstorar dom deluxe och tror att det är det enda folk bryr sig om. Jag tycker jag är pinsamt ful helt enkelt.

Jag har också en besatthet av att fotografera mig själv de gånger jag tycker jag ser bra ut, som ett slags bevis att jag faktiskt ser bra ut om jag blir bra på bild.. men nästa dag är man ändå ful.

Det är väldigt jobbigt, för jag kan inte ens sitta och läsa en bok ensam hemma i min säng utan att det börjar krypa i kroppen och jag blir frustrerad om håret faller konstigt på sidan och man inbillar sig att: "om någon såg mig nu skulle de säkert tycka jag var skitful" så då ändrar man ställning och allt möjligt och kanske ställer sig framför spegeln 10min och försöker bli nöjd.. så går det runt och runt.. inte en lugn stund.

Är det bara lågt självförtroende eller vad är det frågan om?
Jag blir bara så avundsjuk på tjejer som har en fin ljusbrun färg i hyn som ser så flawless ut.. jag har negativa saker att säga om det mesta när det gäller mitt utseende.. vad ska jag göra?
Jag känner ju att det inte funkar längre, jag blir tokig!

[sole]

Nej, detta är ju ruggigt. Jag har precis samma beteende som du. Min bakgrundshistoria. Min aproblem började efter att jag hade haft vattenkoppar. Jag fick vattenkoppor över hela kroppen - jag såg vekrligen grotesk ut! Min syster brukade kalla mig för scarface, fast jag inte hade ett ärr i ansiktet. Hon sa att jag skulle få en massa ärr efterkopporna. Hon hade fel men sedan dess har jag blibit sjukligt fixerad vid min hud just. Jag tvättade mig med lactacyd 10 ggr på raken på kvällarna och när jag hade finnar så förde jag en slag dagbok över vart de satt i ansiktet. Jag började att måla mig för att täcka min hud, fast den inte såg otäck ut alls. När jag gick utanför dörren kändes allt så kallt och jag kände mig utlämnad - folks blickar jändes ondsinta, precis som om de dömde mig efter mitt utseende. Detta var på dagen. På kvällarna var jag som en annan person. Jag var ute och festade och betedde mig som om jag var en drottning. Men om jag träffade någon som jag pratat med kvällen innan på stan på dagen då var jag som en annan person, osäker, med flackande blick och orolig - jag ville bara fly.

Hur gammal är du? Jag är 34 och jag känner att jag fortfarande har problem med det här. Inte så mycket att jag inte klarar mig "utåt sett" jag har ett toppenbra välbetalt jobb som redaktör och en man som älskar mitt utseende och min personlighet (men jag undrar vad jag vore utan honom) och nyligen fick vi en son.

Men jag undviker situationer där jag syns för mycket specielllt i dagsljus *(fråga mig inte varför) och jag känner att min personlighet fortfarande är dold på grund av min BDD (eller fobi, fixa idé, dåliga självförtroende eller vad ni vill kalla det - det kanske är samma sak!) Jag sminkar mig en timme varje dag och visar mig aldrig utan smink för min partner (fast jag vet att han ser mig när jag sover) Jag tittar mig i spegeln och tittar i den tills jag ser bra ut eller hittar en "pose" som du utryckte det sen kan jag gå till jobbet. Precis som om jag skulle se ut så hela dagen för det! Jag har slutat att fotografera mig så mycket men jag får en otrolig känsla av glädje när någon tar en bild och jag ser bra ut på den. Jag har väl några hundra foton från mina tidigare år - på bara mig!!!

Jag vet att det låter vansinnigt men det är mitt liv i varje fall.
/E. från Stockhom[/b]

[Lilla My]

Jag tror att det är viktigt att skilja på dåligt självförtroende och dålig självbild. Min diagnos är dysmorfobi, fokus akne och akneärr. Jag har relativt gott självförtroende, det finns många saker som jag tycker att jag är bra på. Däremot har jag extremt låg självkänsla, jag tror att min man och mina barn skäms över mitt utseende, läs min hy. Jag tror aldrig på komplimanger som berör mitt utseende. Jag känner mig aldrig riktigt fräsch och har svårt att tro att någon kan älska mig, tycka om mig för den jag är. Alltså du kan ha gott självförtroende, dålig självkänsla. Med god självkänsla följer dock gott självförtroende.
Själv undviker jag foton. Jag ser till att själv vara fotograf. Älskar att fotografera andra människor i närbild. Vårt fotoalbum saknar dock bilder av mig. Det värsta jag kan tänka mig är att bli filmad av TV...

[Anonym]

jag kom just hit - eftersom det stod om bdd i metro i dag. jag ville bara kolla.
det verkar inte finnas något forum o presentera sig på, så jag skriver bara på senaste.
jag har varit i terapi i mer än ett år. det tog ca ett år att få 'slutlig behandling'.
jag vet inte om det hjälper: jag är fortfarande den fulaste o äckligaste av alla. på något sätt är just jag utvald att vara det: det spelar ingen roll om någon visar en karikatyr på världens fulaste, alla tycker ändå att jag är fulast: för stort huvud, för små ögon, äcklig näsa, fräknar, låg panna, välj själv! (all-time-worst från min lista)
som om det inte räckte med mitt frånstötande ansikte så är jag för lång, för stor o för fet- hela jag är bara alldeles fel sammansatt. ibland tror jag att jag är beviset för att gud finns: ingen kan bli så här vidrig enbart genom slumpen-
ja...
jag hatar mig, vore jag mindre feg skulle jag definitivt ta livet av mig
vad är det för mening med att gå igenom livet o vara hatad av alla fr att man är ful?
jag låter ingen ta kort av mig, jag är obeskrivligt ful pga små ögon
jag försöker att inte lämna lägenheten, när jag gör det vill jag helst vara gömd i min frisyr - som döljer ansiktet.
folk stirrar o viskar om mig, skrattar o tänker tyst "stackars fula sate"
inga killar tittar någonsin åt mig - inga kommer någonsin göra det, så jag kommer att vara ensam resten av mitt liv-
bara för att mitt ansikte är en tragedi...

[Anonym]

sole: Jag är 18 år.. så det är därför jag undrar om det kanske bara är lågt självförtroende pga. min låga ålder då man brukar vara osäker på sig själv?

[Anonym]

Haha!
Bästa anonym, du är fantastisk, du fick mig att skratta högt i dag(händer ej ofta).Kan verkligen relatera till det du skriver,typ vore jag mindre feg osv. Jag är heller aldrig med på kort och har också en känsla av att folk glor...life sucks and then you die..

[Anonym]

Men jag står inte ut med "life sucks and then you die".
Vad är det för mening?
Hur kommer det sig att man på något sätt alltid befinner sig halvvägs?
Man kan inte riktigt vända samhället ryggen, men samtidigt så tillåts man inte existera fullt ut i det?

det är ok att du skrattar åt mitt helvete eftersom du är där också, men hur kommer det sig att när man verkligen är ärlig o säger precis vad man känner angående något så börjar folk att skratta o säger att man är så tokigt cynisk eller målar allting i svart eller är ondskefull?
PS: Varför kan ingen respektera att man inte vill se sig själv på kort? Jag vet vad jag får se. Det värsta är när folk har taigt en "bra bild" på en och så får man se sig själv...big as life and twice as ugly
CA

[Rosanna]

Fastnade för det här med att vara med på bild - vilket helvete det är! Jag hatar när man umgås med någon eller några av sina vänner, och har det rätt trevligt (dvs att man glömmer sitt utseende för en stund), och så hoppar någon lustigkurre fram med kameran i högsta hugg och vårlar "SÄG CHEEZE" och grimaserar upp värsta flinet med hela ansiktet. Hjärnan börjar arbeta på högvarv; "hur ska jag lösa detta?!", efter en nanosekunds genomgång av möjliga avledningstekniker, ser man förskräckt hur något blixtrar till i rummet. Man står still en stund och undrar vad isom hände, tillslut inser man att kamerasadisten har tagit en BILD! En bild på MIG! Och det är ingen polaroid bild heller, nej det är en bild som tar flera VECKOR på sig att bli framkallad! Och alla som jobbar med att framkalla bilder kommer att se den! Och värre ändå; tänk om fotografjäveln RAMAR IN den, och SÄTTER UPP DEN PÅ VÄGGEN för allmänhetens beskådan! Enda vettiga vore ju att bara slappna av och låta det vara, men nej, istället rusar man fram, stjäl kameran och rusar ut i natten till filmmusiken från "Rocky". Yeah right. Nej, man inser sitt nederlag, ursäktar sig med att man har ont i magen/huvudet/halsen/alternativt har drabbats av blindtarmsinflamation och går hem, deppar ihop och ber till Gud att man aldrig behöver se sig själv på den där helvetesbilden.

[Anonym]

Jag håller helt med dig rosanna, fast jag försöker nog mer (och "något" mer desperat) än andra att smita undan. När jag ser att någon börjar ta fram kameran går jag på toa eller hittar på att jag måste göra ngt. (få lite frisk luft?)
de som känner mig bättre har väl börjat sluta gå på det. så...jag flyr. jag menar inte bildligt - utan bokstavligen. så det finns bilder på suddig person som vänder sig hastigt, sudd kastar sig bakom soffa, sudd m filt över sig, sudd m händer för ansiktet. många tröttnade på att ha mig på bild då.
det värsta för mig var en vän som skulle 'bevisa' att jag visst kunde se bra ut m rätt smink o etc... hon tog säkert 20 bilder: inte EN var acceptabel. hon valde ut den 'bästa' bilden: jag såg ut som ett monster...på riktigt.
PS! Om någon tar en bild på mig så begär jag att få alla kopior + negativ, det fick några fler att inte ta bilder.(för mkt jobb)
CA

[Anonym]

Jag förstår inte att folk inte kan acceptera att vissa människor inte vill vara med på kort! Jag blir så trött på att man alltid ska fotograferas i alla lägen och situationer, t ex skolkataloger, studenten, högtider, fester etc.  Men det är ganska "underligt" att något så litet som ett foto kan skapa sådan ångest, man inte ens önskar sin värste fiende.