Första tecknen

[Delirium]

Den här frågan är väl mest riktad till er som har haft BDD en tid... Hur började allting för er? Kom den inbillade fulheten smygande eller kom det plötsligt?

Jag har alltid haft problem med mitt utseende, men det senaste året har jag verkligen börjat avsky mig själv. Jag står i ungefär en timme framför spegeln och sminkar mig (jag vet att det är lite i jämförelse med många andra) enda anledningen till att jag slutar, är att jag vet att det inte blir bättre och att jag måste iväg till skolan. När jag väl är i skolan, eller någon annanstans, så känns det som om alla stirrar på mig, och jag är hemskt misstänksam. Om jag har någon skratta, så tror jag med en gång att det är mig de pratar om.

Jag har dålig hy, och äter nu roaccutan mot den. Jag vet inte om jag vill fortsätta dock, eftersom många vänner till mig är oroliga för mig, och min hy har egentligen bara blivit sämre. Det ska tydligen vara en utrensning, men om det inte blir bättre snart så vet jag inte vad jag gör.

Oj, detta blev lite av en avskriving.

Men tillbaka till första frågan... Händer BDD plötsligt eller kommer det smygande? Förmodligen är det olika för alla, men intressant att höra ändå.

Kram /Anna

[Jojje]

Händer BDD plötsligt eller kommer det smygande?

Det byggs upp mer och mer, till slut blir vardagliga saker ett problem och sen går allt åt helvete, om man inte gör nått åt det.

Vad som än händer så tänk på att det finns ingen som tycker som du om dig själv.

[Synthesized]

Hur började allting för er? Kom den inbillade fulheten smygande eller kom det plötsligt?

Precis som Jojje säger så trappas det upp. För min del har det även gått i "vågor", då det ibland varit förjävligt en tid och sedan blivit bättre. Fram och tillbaka. Men hela mitt liv igenom sett så har det blivit mer och mer; från att ha tyckt att jag ser konstig ut till att se ett vanställt monster i spegeln, och i samma veva har problem med att kunna hantera vardagen medföljt.

[Insatiable]

Det verkar trappas upp. Jag har alltid ogillat mitt utseende, eller delar av det, jag kunde stå framför spegeln när jag var 5-6 år gammal och förbanna min näsa. Jag önskade ofta att jag såg ut som någon annan. jag var även väldigt bestämd med vad jag skulle ha på mig, mamma ville gärna välja mina kläder, men jag vägrade gå till skolan i vissa eftersom jag kände mig så ful då. En ful frisyr hon brukade göra på mig kom jag dock inte undan och jag minns hur jag tyckte att den förstörde hela mitt utseende. När jag fick glasögon i trean var det en katastrof för mig.

Men ja, det har kommit smygande. Jag tänkte ju verkligen inte lika mycket på mitt utseende som barn, mot vad jag gjort i de yngre tonåren eller gör idag. På högstadiet trappades det nog upp ytterligare, då kunde jag stå och göra mig fin för ett disco en hel kväll, men blev inte nöjd och kände mig fulast i världen, varför jag ringde mina vänner och sa att jag blivit sjuk i magsjuka eller migrän och inte kunde gå dit. Jag var heller aldrig med på gympan eftersom jag skämdes så för min kropp och det var i denna ålder jag började fundera på plastikkirurgi. Skolkade ofta för att jag kände mig ful.

Men jag=ful som en världssanning, så har jag inte känt det förrän på gymnasiet. Det var också då som jag började få problem att leva ett normalt liv, och de här problemen har bara blivit värre de senaste året. I perioder går jag inte ens utanför huset.

Så om du känner att du är på väg in i nåt som inte är hälsosamt, sök hjälp redan nu, innan det blivit allt för jobbigt att hantera.

[PrincessJo]

Kan inte svara på din "egentliga" fråga, men vet med all säkerhet att medicinen du äter blir alltid värre. Som du sa, en utrensing. Hela processen tar uppåt ett halvår beroende på hur svåra problem du har. Men tro mig, det blir bättre så stå ut. *s*