HJÄLP!! Kompetent psykolog i stockholm?

Usch, det låter urjobbigt... Har du kollat upp om det finns nån möjlighet för dig att få fortsätta hos samma psykolog, fast på dennes nya arbetsplats..? Vem vet, det kanske går (läkare och vårdcentraler går ju att välja över "områdesgränserna" idag)?

Min psykolog har blivit mig mycket kär (som människa) och jag undrar hur jag ska orka med sommaruppehållet (vilket naturligtvis inte går att jämföra med din situation). Hon är inte BDD-kunnig men utmärkt och mångbottnad för övrigt när det gäller t ex bemötande, lyhördhet och återkoppling.

För mig är det skrämmande att fästa mig vid individer då behovet efter just den människan (eller djuret) kan bli olidligt starkt. Jag har också väldigt lätt för att sörja någon långt innan separationen är ett faktum och kan bli enormt orolig om den jag bryr mig om blir sjuk eller skadad på något sätt. Däremot har jag varit duktig på att gömma undan styrkan i mina känslor då rädslan för att bli -i större eller mindre skala- ignorerad, bortstött eller hånad många gånger fått mig att vända "katastrof_upplevelserna/fantasierna" inåt, vilket manifesterat sig i falsk stolthet och tillbakadragande från den/det jag behöver. Det avskyvärda lidande som man därmed utsätter sig själv för är inte på något sätt värt det som den falska stoltheten "vinner".

Fick jag möjligheten att leva om mitt liv skulle jag faktiskt välja att vara mer gränslös, dryg och krävande! Skulle jag få höra från en kompis att min partner varit otrogen så får jag inte, under chock- och vredesmod, skicka iväg ett svartsjuk sms och förvänta mig ett tryggingivande svar eller dyl (min erfarenhet är iof total ignorans, dvs jag får ingen motreaktion och heller inga svar på obegripliga och smärtsamma frågor; ngt värre än det finns inte!). Vad jag skulle göra istället för att sårad dra mig tillbaka och låta kärleken gå förlorad -trots att den inte försvinner ur min själ, min blivelse och mina celler förrän (oftast) flera år senare- är direkt konfrontation, åt h-vete med all tänkbar stolthet, jag har rätt att kräva svar, ifrågasätta ansikte mot ansikte, gråta, skrika, slå sönder saker, vad som helst! Men jag har istället dragit mig undan som ett halvdött djur och tagit mig igenom alla svåra känslor/faser själv med ångestattacker, hysteri, sönderslitet inre och blödande mage. Det har skapat ett trasigt och panikskadat liv med stor brist på tillit.

Min önskan är att andra inte gör samma misstag som jag flera ggr har gjort! Det är inte på något sätt värt det !!! När jag ser tillbaka på mitt liv får jag svårt att andas!, jag hatar verkligen de år som har gått/alla upplevelser jag varit med om. Jag är så ledsen över att min stolthet givit mig så mycket, och långvarigt, lidande!

Nu kom jag osökt in på kärleksförhållanden men viktiga personer i ens liv kan ju även vara någon man lär känna genom t ex jobbet eller som i ditt (och även mitt) fall, Envis, ens terapeut.

Jag har svårt med den professionella distansen samtidigt som jag ska våga lämna ut mig (i terapin), det är närmast omöjligt för mig att separera dessa två komponenter från varandra! Jag sörjer redan den dag hon försvinner ur mitt liv (om jag nu överlever mig själv så länge, tror inte det) och kan inte låta bli att känna mig ledsen i förtid. Jag är skörare än nånsin men otroligt tacksam för den trygghet jag får uppleva i mötet med henne.

Det är fruktansvärt smärtsamt att älska och förlora, men det är min röda (ständigt återkommande) tråd i livet.