Jag använder min förra "skriva av mig" tråd.. känner att jag behöver skriva av mig igen

Jag är så trött och less på allt, främst mig själv, jag har ingen motivation alls. Det finns inget skäl till att jag ska gå upp på mornarna. Jag får ingenting gjort, inte ens de viktigaste sakerna. Min nya ansökan om aktivitetsersättning till försäkringskassan skulle ha varit inlämnad innan den 21 februari, jag har hittills bara lyckats fylla i EN fråga och är ljusår ifrån att skicka in.
Sen har jag ett antal intervjufrågor att besvara till tidskriften Beteendeterapeuten som jag har skjutit upp i ett par månader. Vad fan är det för fel på mig?? Det här om något är viktigt. Här har jag möjlighet att informera en massa psykologer om bdd och jag får det inte gjort! Jag känner mig så jävla värdelös

För att inte tala om alla foruminlägg och mail jag inte har besvarat. En del får svar, andra inte

Jag hoppas verkligen ingen tar illa upp, det är inget personligt. Om man får svar eller inte beror helt och hållet på hur jag själv mår när uppgiften presenteras för mig, om jag känner att jag på något sätt kan orka just då.
Det här skäms jag verkligen mycket över.. vet inte om jag borde skriva det egentligen, kanske raderar det senare. Men jag orkar inte ens sköta min hygien på en normal nivå. Idag duschade jag och tvättade håret, något jag inte gjort på en vecka. Jag vet, skitäckligt verkligen

Men det är på den nivån det är, jag har ingen ork alls, till och med det viktigaste blir lidande.
Och när jag någon gång träffar annat folk, som min förra psykolog, tar jag i allt jag kan för att vara tillfixad, trevlig och glad. Folk märker inte hur jag mår och lever egentligen, eftersom jag gör mitt yttersta för att presentera mig själv på ett bra sätt. Alltid. Det är det mitt sjuka sinne säger är viktigast. Med tanke på hur min förra psykolog hanterade mitt fall kan jag nu i efterhand förstå att han inte kan ha förstått att jag mådde så dåligt som jag faktiskt gjorde, och det är mitt eget fel. Jag gick dit en gång i veckan (nästan, lyckades inte alltid) och gav en relativt "välmående" bild. Hans exponeringsförslag var anpassade efter personen han uppfattade att jag var när jag var där, och när jag inte klarade det antog han att det berodde på att jag inte var tillräckligt motiverad. Jag förstår faktiskt att han fick den uppfattningen, jag var inte tillräckligt öppen med hur jag mådde, men han verkade också missa att det var en del av min sjukdomsbild å andra sidan.
Min sambo har engagerat sig i kontakten med vården på sistone, jag själv orkar inte längre. Enligt vårdgarantin skulle jag fått komma till behandling för länge sen (remiss skrevs för 13 månader sen). När jag har frågat om vårdgarantin har de gett svävande svar eller felaktig information (vet inte om de har ljugit avsiktligt eller inte har vetat bättre). Min sambo ordnade så att patientnämnden skickade ett brev om att jag åberopade vårdgarantin, det är en rekommendation som dom inte är tvingade att följa bara för det, men patientnämnden sa att de brukar skärpa till sig när de vet att de har ögonen på dom. De tyckte att jag egentligen borde anmäla dom, men jag vill verkligen inte göra mig ännu mer impopulär på psykiatriska kliniken i karlstad. Hursomhelst.. de hörde inte av sig ändå, och när min sambo kontaktade dom gav dom honom fel information om att jag inte hade rätt till vård igen, när han konfronterade dom med att han visste att det inte stämde sa dom att dom skulle ta upp det med överordnande och återkomma om några dagar. Vi väntar besked nu. Förut var jag peppad och hoppfull om att behandling skulle funka, nu är det sämre, allt krångel och motstånd har brutit ner mig och gjort mig osäker. Är jag obehandlingsbar? Jag kanske inte är värd att lägga resurser på..? Tänk om det inte funkar, då skulle jag
verkligen få dåligt samvete med tanke på hur svårt det var att få behandlingen. Då har resurser lagts på mig som skulle kunna lagts på någon annan, i onödan. Jag vill inte satsa på något jag inte vet kommer ha god effekt, och mitt hopp minskar ju mer motstånd jag möter.
För deras del kan jag säkert få ruttna bort i den här lägenheten. Men jag kan inte leva så här, det är inget värdigt liv. Förut när jag mått så här har jag funderat över hur jag ska gå tillväga för att ta livet av mig själv på bästa möjliga sätt för att förhindra smärta och lidande både för mig själv vid tillfället och min familj/anhöriga efteråt, det är verkligen ingen lätt uppgift kan jag säga, det finns inget bra sätt hur man än gör. Sedan mer än ett år tillbaka har jag inte sett det som ett alternativ, eftersom jag har haft ökad kontakt med familjen. Det är inte lika lätt att inbilla sig att familjen inte skulle må så dåligt över det när man har mycket kontakt med dom.
Nu är jag fast här, ingen av vägarna verkar möjliga. Vet inte vad jag ska ta mig till, önskar jag kunde sova bort livet

Behövde verkligen skriva av mig.. hoppas jag inte drar ner er andra. Och om min lillasyster läser det här vill jag definitivt inte att hon ska oroa sig. Det är väldigt viktigt för mig att hon mår bra, hon är en motiverande faktor för mig, hon har hjälpt mig på sätt som hon säkert inte ens förstår själv. Och storasyster som har hjälpt mig så mycket, ibland har jag dåligt samvete för att jag inte gett lika mycket tebax. Det beror absolut inte på att jag inte bryr mig, men eftersom jag alltid sett upp till henne som ett ideal och en väldigt kapabel människa, någon som alltid vet hur man ska göra, känns det lite bakvänt att jag skulle kunna vara ett stöd för henne. Pappa, (utifall att du skulle ha glömt att hälsa pappa att jag blev glad över att han besökte forumet mamma, så påminner jag dig igen) vi har haft våra oenigheter genom åren, något som inte är så ovanligt speciellt mellan tonårstjejer och deras fäder, men du ska veta att jag märkt att du bryr dig, speciellt den senaste tiden. Det betyder mycket för mig.
Mamma, du har alltid ställt upp och ägnat dig åt att hjälpa andra. Alltid snäll. Det som skulle göra mig glad är om du tänkte mer på dig själv, unnade dig saker, för det är du verkligen värd. Du är en viktig person.
Jag älskar hela min familj oavsett om man tidvis har haft meningsskiljaktigheter eller dylikt. Det är sånt som händer, i de flesta familjer. Det viktigaste är att man är beredd att lösa problemen.
Okej, det här var inte meningen att bli så långt (och jag ska väl erkänna att jag druckit lite efter att kompisen som skulle göra mig sällskap ut ikväll ångrade sig), men jag menar vad jag har sagt.
Mvh
Malin Sundqvist