"jag var ful!"

[sophie]

mått relativt bra dom senaste veckorna, känt liksom att jag kanske duger som jag är trots att jag är ful så finns det människor som konstigt nog tycker om mig ändå. så i helgen med mitt nya självsäkra jag gav jag mej ut på en fest och som vanligt så tas det ju massa kort. och idag när jag fick se korten så krossades hela den värld jag byggt upp i bitar: jag var ful! och inte bara ful, grotesk och hemsk och tjock för den delen. mitt ansikte såg helt vanbildat ut. jag såg ut som en kossa på två ben och var bara gula tänder. alla andra tjejer på korten var jättesöta och så jag. svanarna och den fula ankungen.

så nu är jag tillbaks på ruta ett och har dessutom bestämt mej för att använda alla mina sparpengar för att bleka tänderna.

varför blir det alltid så här? så fort man börjar må bättre så kommer något stort och hårt som en knytnäve och slår en rakt i ansiktet tills man ligger på marken och krälar och kämpar än en gång för att komma upp. det måste finnas någon mening med det här.

[Arktis]

Synd att forumet är så inaktivt. Blir liksom ett inlägg varannan dag här typ, så jag bryter trenden.

Jag känner absolut igen mig i det där med foton. Det är något jag inte kan förstå. Jag kan inte förstå hur man kan se ut som en helt annan människa på foton än den människan man ser i spegeln.
Det är helt osannolikt egentligen. Den allra värsta sorten av foton är de som tas med mobilkameror, men i dem blir de flesta människor rätt dåliga. Jag anser dock att jag inte ens på något sätt liknar den killen jag ser i spegeln på kort. Enbart tre kort är jag mig själv lik den i spegeln.

Om jag bara såg ut så på kort som jag ser ut i spegeln när jag är nöjd. Jag försöker alltså utgå från att jag ser ut så som jag ser ut i spegeln i verkligheten. Misstaget jag gjorde förut var att utgå från korten.

Jag kanske alltid underskattat Bdd:s komplexicitet. Jag kan nämligen inte begripa hur man kan uppfatta saker så galet som man tydligen gör då man har Bdd.
Det är mer avancerat än jag trodde. Precis som att höra röster eller se saker andra inte ser. För en själv är det så verkligt och man förmår sig inte att tänka att man skulle ha fel, för då vore man galen (känns det som).

Ibland mår man väldigt bra, man är snygg i spegeln och känner sig självsäker osv. tills man råkar få syn på ett foto på en själv. Då raserar hela min värld i alla fall..

[Insatiable]

Det där känner jag igen. Man tycker att man ser okej ut, men så har kameran varit framme och när man tittar på bilderna blir man alldeles förfärad och kan inte fatta att man lurade sig själv så. I samma ögonblick bestämmer man sig för att aldrig mer gå ut igen. Varför blir det så här? Kan kameran verkligen luras så mycket, eller har man lurat sig själv? Eller är det bara så att man har en sämre dag när man ser bilderna? Jag fattar ingenting. Mitt ansikte är det värsta. Om ansiktet inte var så hemskt med en stor näsa och skev käklinje och en massa finnar & utslag skulle det inte vara så hemskt. Men när ansiktet ser förskräckligt ut går det inte att dölja. Speciellt inte på foto. Då fångar ju kameran det som faktiskt existerar? När man inte blir fotograferad kan man försöka att röra sig mycket, promenera snabbt och inte "fastna" i samma ansiktsuttryck & position etc. Jag tänker på det hela tiden när jag interagerar med folk, att inte stå på samma sätt hela tiden, för då blir det ungefär som ett foto och då märker de hur ful jag faktiskt är. 

JAG HATAR MINA TÄNDER! För den delen. Mina tänder är verkligen väldigt missfärgade & gula och så säger alla att man ska le på kort. Jag ser knäpp ut när jag ler, och ler jag med öppen mun syns dessutom mina gula tänder. Ibland kan jag knappt ens prata pga. detta. Har du nån aning om vad det kostar att bleka tänderna?

[Arkna]

Jeg känner også igjen meg. Jeg unngår så godt det er mulig at andre tar bilder av meg. Er så frusterenede, om jeg har en dag da jeg känner meg bra og törr å väre litt avslappet blandt mennesker, så ser jeg bilder at jeg så helt grym ut. Da blir jeg skamfull for at jeg har opptrett så selvsikker. Blir enda stivere neste gang jeg er ute blandt folk.

Jeg synes nesten alle av mitt kön er vakkre. Og nesten alle ser likedan ut... Store öyne, liten nese og en velformet munn, tjokkt hår og ströken hud... Mens jeg sitter der med en stor nese, innsukte öyne, kjempeporer i huden og en pistrete hår...

Jeg köpte tannblekning av tannlegen med avtöpning av mine tenner. Kostet ca 3800 i norge da. Måtte selvklart överdrive og hadde blekningen på for lenge. Hadde så vondt i tennene at #%()/&!! Nu kan jeg ikke ta blekning på i hele tatt. Får så vondt i tennene. Tenker på sånn lysbehandling nu.

[Sam]

Jag känner verkligen igen mig i det ni skriver. Fast för mig handlar det inte om kort, dels så undviker jag att vara med på kort och sen syns det som jag bddar över sällan på kort - i alla fall inte när andra tar korten. Om jag ler och ser glad så syns det inte.
Min ångest finns i det faktum att jag kan känna mig snygg och fräsch ibland och att jag duger som jag är, men om jag då får syn på mig själv i en spegel där ljuset faller så att jag vet att jag kommer se ut som skit, ja då blir det skit. Därför tittar jag mig inte i speglar där jag vet att jag skulle se ful ut. Jag känner mig extremt obekväm om jag måste sitta i ett sånt ljus, jag vill bara därifrån.
Jag känner mig aldrig snygg på riktigt, för även om jag är nöjd med hur jag ser ut på vissa bilder och i vissa ljus, så vet jag samtidigt hur ful och grov jag ser ut i andra och tankarna på detta finns alltid med.

Det där med att skämmas för att man känt sig självsäker och att man duger, japp, så har jag också känt.
Egentligen är ju det helt sjukt. För det första finns det ju egentligen inget att skämmas över och sen att känna att man duger bara om man känner sig snygg, vars kommer de tankarna ifrån? Som att det skulle vara så att ens egenvärde hänger på hur nöjd man är mitt sitt utseende. Men det är just så det känns, som att hela ens personlighet och rätt att existera hänger på att ens yttre duger. Det är så jävla knäppt, men det är precis så jag känner.

[Malin]

Men känns det inte bra att folk tyckte om er och ni hade roligt, även om ni uppfattar att ni såg hemska ut? Är inte det bevis för att allt inte står och faller med utseendet?

Foton kan bli lite hursomhelst. Om ni ser en bild på en kompis som blivit tokig (alltså bilden, inte kompisen ), tänker ni då att kompisen ser ut som på bilden hädanefter eller glömmer ni den och uppfattar er kompis som ni alltid har gjort?

Foton ger ofta inte en representativ bild av hur ni ser ut hela tiden. Människor är inte kameror, de har ingen osmickrande blixt i pannan och ögon som öppnas en bråkdels sekund för att skapa sig en bild av hur ni ser ut. Think about it

Mvh
Malin Sundqvist

[Worm]

Kan upplysa om att de flesta tycker precis som ni när det gäller kort. Att de tycker de ser fula ut eller helt enkelt inte känner igen sig själva. Detta beror på flera anledningar, dels att du på ett foto ser dig själv rättvänd, till skillnad från spegeln där du ser dig själv just spegelvänd. Det beror också på att det är enda gången du är helt still. Exempelvis tycker de flesta att de ser mycket bättre ut på film än på kort, det beror på detta. Slutligen gör blixten att du lyses upp på ett sätt som annars inte är normalt, skuggorna faller konstigt etc.

Poängen med hela inlägget är att ni inte bör lägga någon vikt vid hur ni ser ut på foton eftersom de inte är en korrekt återspegling av hur ni uppfattas i verkligheten, samma sak gäller spegeln fast i mindre omfattning. Många modeller ser ju inte alltid bra ut i verkligheten men är väldigt fotogeniska. 90% av populationen är inte särskilt fotogenisk...

[BlackEyes]

Ju mer jag har tänkt på det här med foton desto mer förvirrad har jag blivit genom åren, men jag har nu börjat tänka lite mer annorlunda och lite på det sätt som Worm beskriver. Det här var även något min terapeut sa till mig, att hur en bild ser ut beror på så mycket olika faktorer; ljus, blixt, om man är inomhus eller utomhus osv. Och att man tycker att alla andra på fotona ser "normala" ut och som de gör i verkligheten, beror på att man alltid är mer kritisk mot sig själv än andra. Sedan finns det en sak man verkligen borde göra, och som jag har svårt med, och det är att sluta se DETALJERNA i bilden, t.ex hur tänderna ser ut eller om man har en finne, och i stället se HELHETEN. Att le på foton är bra, då kommer inte osäkerheten fram mer och man ser automatiskt mer avslappnad ut.
Men foton har varit en grym ångestkälla för mig, och jag förstår alla som känner så.

[Insatiable]

ÅH! Jag blir galen. Ikväll var jag på fika hos en kompis och hon tog en bild på mig, och jag ser helt HEMSK UT! Eller, egentligen ser jag rätt normal ut, problemet är att jag har en jättestor fåra över en halvan av mitt ansikte som tar upp hela utseendet och så drar jag upp läppen jättekonstigt när jag ler som att jag ser ut som en jävla hamster. Jag blir så trött på att jag aldrig kan se ut som en normal människa och inte ett monster eller en katastrof. Det är alltid nåt som förstör. Det är så frustrerande att om det inte varit för fåran och överläppen hade jag sett okej ut. Inte skitsnygg eller nåt, men som en helt vanlig ung kvinna på fika hos en kompis. Man hade inte förfasats över fåran som tar upp halva mitt ansikte eller hamstermunnen. Nu kommer alla att tänka på det när de ser bilden. Det värsta är att en annan som blev fotograferad sade att hon alltid ser jättehemsk ut på bilder, och då sade min kompis att "men det är ju så här vi ser er dagligdags" och jag ville bara kräkas! Kan det verkligen vara så att som man blir på bild, ser man ut i verkligheten? Hur förklarar det i sådana fall att man kan se helt annorlunda ut i spegeln mot vad man gör på foto? Eller är det så att speglarna ljuger? Eller att man försöker försköna verkligheten när man speglar sig, men så fångar kameran hur man verkligen ser ut? Eller fångar kameran ens verkliga utseende, men i en lite omsickrande situation- jag menar, jag ser väl ändå inte ut som en hamster kring munnen för jämnan??? ÅH! Det är ju en av mina största fasor: hur jag ser ut när jag ler. Varför log jag på bilden? Jag vet ju att jag ser förskräcklig ut då! Som en småkåt blandning av transvestit & monster!

Jag vill bara skrika högt när jag ser den bilden pga. av all frustration och besvikelse (liksom: här vågade jag vara med på bild för första gången på evigheters evigheter och så ser jag ändå inte bra ut, för NÅT är så klart alltid ivägen!). Och för att även om hon som sitter bredvid mig på bilden ser jättetrött ut, kommer hon inte i närheten av mig- jag menar, alla kan se trötta ut och det är inget hemskt över den typen av utseende. Klart att man kan reagera på att "oj, vad trött du ser ut! hur mår du?" men det är ingenting som får en att tänka att personen är ful. Man kanske bara tänker att bilden inte var särskilt smickrande. Men jag ser SJUK ut på alla bilder och live eftersom min hy är så risig, jag är glåmig och sen får jag en massa fåror i ansiktet! Dessa fåror gör mig dessutom rädd för framtiden. Hur djupa ska de inte vara när jag är 40? 

Varför kan jag inte bli bra på EN enda bild?? Så att folk kan lägga in dem i sina fotoalbum utan att alla som bläddrar i det tänker: "usch, vilken ful tjej". Så att jag själv kan visa ett fotoalbum för folk och ha en avslappnad inställning till det. Så att jag inte behöver skämmas, äcklas och må illa! VARFÖR? 

[nackskott]

Jag förstår och håller helt klart med er om det ångestfyllda i foton, men jag är rätt splittrad här. Även om foton kan framhäva defekterna enormt, så tycker jag också att foton kan göra mig otroligt mycket snyggare än vad jag egentligen är, till den grad att det verkligen inte ens ser ut som jag. Ofta kan fulheten bli mer bländande på foto än i spegeln, särskilt om det handlar om den "osminkade sanningen", men jag brukar också bli så pass försnyggad att folk utbrister " Va? Är det här DU? vad söt du VAR" som om det på något sätt skulle vara en komplimang. Då handlar det om bilder som är tagna i precis rätt vinkel och i rätt ljus. Och blixt och ljus kan reducera min extremt dåliga hy totalt, dämpa rodnad och göra huden mer klar. Håret glänser mer, och med rätt smink kan ögonen också se en aning mer livfulla ut. Men det är ju liksom stillbilder, oftast tagna i rätt ögonblick när jag är kraftigt nysminkad.
I verkligheten så rör jag ju mig liksom och syns från alla hemska vinklar, i alla hemska ljus, och sminket försvinner bort. Dessutom så syns de stora ärren och hyns ojämnhet mycket,mycket bättre i speglar och under lampbelysning.
Och jag avskyr de bra fotona, särskilt när jag väljer att använda de nånstans på internet eller visar de för nån, för det är ju inte annat en enda stor bluff. Och jag hatar tanken på att någon ser dom och tror att det där är jag. Jag hade ju lika gärna kunna lägga in en bild på någon helt annan.

[Insatiable]

Jag förstår och håller helt klart med er om det ångestfyllda i foton, men jag är rätt splittrad här. Även om foton kan framhäva defekterna enormt, så tycker jag också att foton kan göra mig otroligt mycket snyggare än vad jag egentligen är, till den grad att det verkligen inte ens ser ut som jag. Ofta kan fulheten bli mer bländande på foto än i spegeln, särskilt om det handlar om den "osminkade sanningen", men jag brukar också bli så pass försnyggad att folk utbrister " Va? Är det här DU? vad söt du VAR" som om det på något sätt skulle vara en komplimang.

Detta känner jag igen. Det är väldigt dubbelt för min del. Jag hatar i alla situationer att vara med på bild, men anledningarna kan variera. Det fåtal gånger jag blivit nöjd med bilder av mig själv, har folk precis som du beskriver utbrustit: "Är det verkligen du? Det ser inte ut som du!" eller "Vad söt du var", som om jag inte är söt annars. Då känner jag att kameran ljuger för mig och förskönar mitt utseende och blir riktigt paranoid över hur jag ser ut dagligdags, om folk tycker att jag inte ser ut som jag på en bild som de dessutom anser mig ha blivit söt på. De måste med andra ord tycka att jag är väldigt ful annars? Det känns ju som om jag lurar min omgivning.

Den här bilden jag pratade om i mitt senaste inlägg i denna tråd har jag hur som helst redigerat. Jag trollade bort rynkorna, fårorna och den konstiga grimasen i PS. Mycket riktigt blev jag då bra på bilden. Saken är bara den att det känns som en enorm lögn och jag vågar inte visa den för någon annan, därför att då skulle de tycka att jag var olik mig. De kanske tom. skulle förstå att jag redigerat den. Och då skulle de skratta åt mig. Att lägga ut den på ett forum vore otänkbart. Tänk om jag någon gång träffar någon av de som ser bilden av mig, och så tänker de att jag lurat dem och att jag var mycket fulare in real life?

Det gör mig besviken att jag bara kan bli fin på redigerade bilder och det är inte utan äckelkänslor jag tittar på denna bild som jag- efter lite redigering- är nöjd med. Det känns helt enkelt för sorgligt att det är så få bilder det handlar om och att det dessutom ska krävas redigering för att jag ska kunna se på dem. Och ändå har jag svårt att titta på dem även då, bara för att jag känner mig som en lögnerska!

Kom i alla fall fram till att två plastikoperationer + ett antal ansiktsbehandlingar skulle göra att jag kunde se normal ut på fler bilder, kanske utan redigering tom.! Jag insåg att när jag opererat mig, då kommer jag att se normal ut. Jag skulle med kirurgins konst kunna se ut som på bilden även till vardags. Så jag blev än mer besluten om att detta är vad jag ska göra. Har ju pengar till den ena operationen, det är bara det att jag aldrig tycks finna tiden till att genomföra den, samt att jag vill göra den under min semester eftersom jag inte skulle ha samvete att låta min chef betala sjuklön för detta.

[Nokia]

Men en kompis sa faktiskt till mig att jag såg helt anorlunda ut på kort.
Men när jag tar kort på andra med den kameran så ser dom inte konstiga ut... Vad beror det på? Avslöjar kameran den bittra sanningen om mitt utseende? Ljus, smink, rörelser i verkligeheten kanske maskerar allt?


Jag blir så osäker av det här att jag istället börjar tänka att jag kanske är ÄNNU fulare än vad jag tror?

Jag börjar faktiskt tvivla på om jag har bdd, för andra verkar ju också kunna se mina "inbillade" fel.

[CyanideCupcake]

Men en kompis sa faktiskt till mig att jag såg helt anorlunda ut på kort.
Men när jag tar kort på andra med den kameran så ser dom inte konstiga ut... Vad beror det på? Avslöjar kameran den bittra sanningen om mitt utseende? Ljus, smink, rörelser i verkligeheten kanske maskerar allt?


Jag blir så osäker av det här att jag istället börjar tänka att jag kanske är ÄNNU fulare än vad jag tror?

Jag börjar faktiskt tvivla på om jag har bdd, för andra verkar ju också kunna se mina "inbillade" fel.

Jag har samma problem; folk har till exempel tecknat av min näsa (många år sen) och gjorde den EXAKT så som jag själv anser att dens er ut. Så vad ska man tro?

[Nokia]

Och det som är ännu konstigare är att på dom få korten jag blir nöjd med så blir alla andra konstiga (enligt dom själva för jag tycker inte det).