Återfall hela tiden...

[Peter_20]

Jag har tidigare nämnt att jag lider av en sorts egocentrerad jämförelse-mani.
Detta innebär kort sagt att jag jämför mitt nuvarande utseende med utseendet jag hade för ungefär åtta år sen.
Låter det bekant?
I alla fall, det här verkar bli värre och värre.
Ibland får jag några sorts falska förhoppningar att jag är på bättringsvägen, i och med att jag då och då börjar må bättre och bättre; men sen sjunker jag ned i mörkret igen, och då blir det ännu värre än tidigare.
Jag tycker egentligen inte att jag är särskilt ful; däremot oroar jag mig jämt och ständigt för att jag rent objektivt sett har blivit fulare.
Jag vet varken ut eller in, jag har frågat folk på Internet men det har inte hjälpt, trots att ungefär 70% tycker att jag verkar snyggare.
Det är det där övriga 30% som bekymrar mig - tänk om den siffran egentligen är mycket större?
Jag tycker att vissa gamla bilder på mig själv från 1998/1999 är väldigt snygga, förmodligen för att jag hade snyggare frisyr och gladare utstrålning på den tiden.
JAg kan se snygg ut på de nyare fotografierna också, men likväl är jag mycket mer skptisk när jag bedömer dem.

Den här ovissheten är fruktnsvärt jobbig, och den hindrar mig faktiskt från att umgås med folk - jag har jämt en obehaglig känsla av att folk ser mig som fulare, och att de önskar att jag såg ut som förr.

Finns det något sätt att tackla det här problemet?
Jag har märkt att jag bara kan må bra när jag är hyfsat säker på att jag för tillfället är snyggare än förr.

[Malins mamma]

Peter, allt det du gör för att försöka må bättre, som att fråga folk om ditt utseende, jämföra fotografier, ta kort på dig själv i olika positioner, fundera över vad folk tänker om ditt utseende, osv, det är det som får dig att sjunka ner i mörkret.
Du skriver att de enda gångerna du mår bra är när du för en stund är säker på att du är snyggare nu än förr. Därför har du dragit slutsatsen att om du hela tiden var säker på att du är snyggare nu så skulle du må bra, eller hur?

Problemet är bara att det funkar inte så.

Varje gång du försöker undvika ångesten genom det du gör (jämföra foton osv) så blir din BDD värre = du mår sämre. Det luriga ... och farliga ... med detta är att ibland så funkar det faktiskt, du mår bättre, men bara för en liten stund. Några minuter, timmar, dagar??? Sen är du tvungen att få bekräftelse på nytt för att undvika ångesten. Det här är ett "säkerhetsbeteende" och så länge man har kvar sitt säkerhetsbeteende så har man kvar sitt problem (BDD:n).

Dr C skrev så här:
"Att försöka undvika ångest gör att BDD:n blir värre. Att utsätta sig för ångest leder till att problemet blir mindre.
Det bästa sättet för att komma över rädsla är att utsätta sig för den."

Finns det något sätt att tackla det här problemet?

Till att börja med så ska du försöka låta bli att jämföra, ta kort osv
Troligen kommer du att känna ångest om du låter bli men då är det bra att veta att:
 
1. Ångesten är inte farlig i sig. (Yrsel, illamående, hjärtklappning, svettning osv är "normala" reaktioner som kan förekomma vad andra tillfällen än ångest också).

2. Ångesten kommer att avta efter en stund. Det är viktigt att man är kvar i situationen tills ångesten har gått ner annars har övningen motsatt verkan. Därför ska man alltid börja med det lättaste först och sen öka på svårigheten gradvis.

Att göra de här övningarna kan vara svårt att göra själv, därför skulle det vara bra att ha en KBT-terapeut som kan vägleda en, men du kan ju försöka så gott det går med att minska ner på dina säkerhetsbeteenden.

Mvh Malins mamma

[Peter_20]

Jag får försöka med det där.

Det jobbiga är ju bara att jag aldrig med säkerhet kommer att "veta" att jag är snyggare nu än förr - tankarna kommer hela tiden att gå ungefär "tänk om jag faktiskt var snyggare förr?"; men jag antar att det är just den ångesten som kommer att avta.

[Anonym]

jag har frågat folk på Internet men det har inte hjälpt

Tycker det verkar vanskligt att fråga "vem som helst" på internet. Är det inte bättre att fråga folk man litar på och känner isåfall, men helst undvika det helt. Om du lyckas minska ner på oron och dessa frågor och försöker acceptera att inte veta istället. Tror det kommer att kännas som en oviktig fråga (även om jag förstår att det känns jätteviktigt och att det känns som en fråga man måste ha svar på just nu) att faktiskt veta om du lyckas släppa detta.  

/ME

[Peter_20]

Tycker det verkar vanskligt att fråga "vem som helst" på internet.

Förvisso, likväl tar jag deras svar på fullt allvar.

Tror det kommer att kännas som en oviktig fråga (även om jag förstår att det känns jätteviktigt och att det känns som en fråga man måste ha svar på just nu) att faktiskt veta om du lyckas släppa detta.

Det känns verkligen som någonting som jag alltid kommer att tänka på.
Jag tror att min personlighet spelar in också; jag tycker det känns som om jag hade en "bättre" personlighet för åtta år sen.

[Malins mamma]

Det jobbiga är ju bara att jag aldrig med säkerhet kommer att "veta" att jag är snyggare nu än förr

Det har du helt rätt i. Du kommer aldrig att med säkerhet kunna "veta". Det beror på att det är en omöjlig fråga att få svar på.
För det första så är snygg en åsikt, inte ett faktum. (= "Snygg" är ett adjektiv, inte ett substantiv). Man kan säga tex "Det här är en tavla", det är ett faktum. Men man kan inte fastslå att "Den här tavlan är snygg", därför att det är en bedömningsfråga, en åsikt.

För det andra så har folk olika åsikter om vad som är snyggt eller inte. Om man lyssnar på ett gäng tjejer (eller killar) som tittar i en skolkatalog så blir det väldigt tydligt. En tycker att xxx är snyggast, en annan att yyy är snyggast och den tredje gillar qqq:s utseende bäst.

Så om du har som mål att med säkerhet kunna veta att du är snyggare nu än förr, då sätter du dig i en omöjlig sits. Du kan fråga folk vad de tycker och du kan jämföra fotona men du kan aldrig få nåt 100% säkert svar. Det enda du kan få är åsikter och de kan variera beroende på vem du frågar och hur du själv ser på ditt utseende för dagen.

Den BDD du har, att jämföra sig med sig själv, är ju inte så vanlig men det du har gemensamt med andra BDD:are är just att du inte står ut med osäkerheten över att inte veta hur du ser ut. Det är det som du måste chansa på att göra. Att leva ditt liv utan att "veta" om du är snyggare nu än förr. Hur skulle det kännas?

Som det är nu så "vet" du ju inte iaf. Vore det inte bäst då att acceptera att det inte går att få något säkert svar.

Tänk på att du (förmodligen) studerar och granskar fotografierna varje dag men andra kommer troligen inte ens  ihåg hur du såg ut när du var barn, och okända människor har ju aldrig sett dig förut.

Vad skulle hända om du la undan alla foton och satte upp ett nytt mål: "Eftersom mina tankar på om jag var snyggare förr får mig att må så dåligt så ska jag inrikta mig på att bli fri från BDD:n istället."

Mvh Malins mamma

[Peter_20]

Tänk på att du (förmodligen) studerar och granskar fotografierna varje dag men andra kommer troligen inte ens ihåg hur du såg ut när du var barn, och okända människor har ju aldrig sett dig förut.

Det här tog jag upp med min psykolog igår.
Det hela handlar om känslan av att mitt gamla jag KANSKE skulle föredras av folk.
Vi kan ju tänka oss att alla verkligen vet hur jag såg ut både förr och nu, vem skulle de tycka var snyggast?

Jag vet att främlingar inte vet hur jag såg ut förr, men vad skulle de tycka om de verkligen fick reda på det?

...ni fattar.