Jag har tidigare nämnt att jag lider av en sorts egocentrerad jämförelse-mani.
Detta innebär kort sagt att jag jämför mitt nuvarande utseende med utseendet jag hade för ungefär åtta år sen.
Låter det bekant?
I alla fall, det här verkar bli värre och värre.
Ibland får jag några sorts falska förhoppningar att jag är på bättringsvägen, i och med att jag då och då börjar må bättre och bättre; men sen sjunker jag ned i mörkret igen, och då blir det ännu värre än tidigare.
Jag tycker egentligen inte att jag är särskilt ful; däremot oroar jag mig jämt och ständigt för att jag rent objektivt sett har blivit fulare.
Jag vet varken ut eller in, jag har frågat folk på Internet men det har inte hjälpt, trots att ungefär 70% tycker att jag verkar snyggare.
Det är det där övriga 30% som bekymrar mig - tänk om den siffran egentligen är mycket större?
Jag tycker att vissa gamla bilder på mig själv från 1998/1999 är väldigt snygga, förmodligen för att jag hade snyggare frisyr och gladare utstrålning på den tiden.
JAg kan se snygg ut på de nyare fotografierna också, men likväl är jag mycket mer skptisk när jag bedömer dem.
Den här ovissheten är fruktnsvärt jobbig, och den hindrar mig faktiskt från att umgås med folk - jag har jämt en obehaglig känsla av att folk ser mig som fulare, och att de önskar att jag såg ut som förr.

Finns det något sätt att tackla det här problemet?
Jag har märkt att jag bara kan må bra när jag är hyfsat säker på att jag för tillfället är snyggare än förr.