Så är man inne i en djup period igen

[vinterglas]

Anonym

Får en veta så berättar den för den andra, det är så det funkar i den här familjen.
Men jag ska nog ta upp det med mamma någon gång när ett tillfälle ges. Vill bara få ur mig det.

Jo absolut, skulle gärna gå till en psykolog.
Har någon gång tänk gå till vår skolkurator, inte för att han vet elelr kan något om BDD eller så. Men bara för att kasta ur mig lite tankar.
Men har alltid känt mig så dum, vet inte hur jag ska bete mig så det har slutat med att jag inte pratat med honom.

Men det vore skönt ifall mina föräldrar visste, men samtidigt hatar jag det där när båda vet, och de pratar om mig när jag inte är närvarande, och de börjar dalta med miig som om jag vore en glasdocka.

[Anonym]

jojoplaneten

Tycker att du har alldeles rätt i att det inte spelar någon roll om kuratorn etc vet något om BDD, iaf inte i ett inledande skede. En kurator skall kunna "ta" alla problem som man kommer med (det är deras jobb och det de får betalt för)! Tycker inte att du skall behöva känna dig dum (en kurator borde ha fått höra alla möjliga "konstiga" problem som folk har). Inte för att jag tycker att BDD är det minsta konstigt, tycker att du redan verkar ha gjort en hel del själv redan och känner till mycket om dina problem och det är jättebra.

Tycker personligen inte att du skall känna någon press på dig att berätta för dina föräldrar, låt det bli när det blir. Men det kommer nog kännas mycket skönare för dig när de vet.

[vinterglas]

Anonym

Nej, jag är inte rädd för att han ska tycka jag eller BDD är konstigt. Utan jag är mer rädd för typ HUR jag ska bete mig. Liksom "Hej, jag heter johanna, jag har BDD och nu vill jag prata ut" eller hur går det till?

Jag är lite skum, hakar alltid upp mig på sånna skumam grejer, men jag kan ha sjuk ångest för sånt, :S aja.

Jo, jag brukar ägna mig åt att analysera mig själv. Och i och med att jag skriver dagbok varje dag, och ma går tillbaks och läser så upptäcker man en del om sig själv och annat. Innan jag visste att BDD ens fanns... Man ser rätt tydliga linjer.

Nä, et blir nog bra (:

[Anonym]

jojoplaneten

Ok förstod inte riktigt hur du menade. Tror det löser sig mycket av sig självt när du väl sitter hos kuratorn. Du behöver inte nämna att du tror att du har BDD först. Min egen erfarenhet av att gå till kuratorn är att man pratar rätt så allmänt först och sedan går in på själva "problemet".  Oftast går man väl till kuratorn fler än en gång och pratar och det kan ta tid innan man får ur sig det man verkligen vill säga, men då får det ta den tiden och det är inget konstigt med det .

[vinterglas]

Anonym

Okej (: jag  vet inte, jag har inte erfarenhet av sånt. Men jag brukar vara rättt självständig och framåt när det jag hamnar i situationer där det krävs.
Även om jag anser mig själv som grymt mesig. (:

[Anonym]

jojoplaneten


Man behöver inte känna sig självständig och framåt för att gå till en kurator (själv är jag allt annat än det). Kuratorn finns ju där för att hjälpa till och det är helt OK att känna sig svag och "mesig" (tror absolut inte att du är det i och för sig, kom ihåg att man kan känna sig på ett sätt men att det inte är så i verkligheten) när man går dit. Om det känns lättare kan man alltid försöka få med en kompis man litar på som stöd.

men för all del gör det inte till ett "problem" att gå till kuratorn. det är inget krav att gå dit med detsamma, det kanske behöver mogna fram lite först.

[vinterglas]

Anonym

Jo, jag får låta det ligga och mogna till sig lite, för bara tanken på att gå till kuratorn, att bara gå dit gör mig nervös och ger mig ångest.

inte själva grejen att prata

[Anonym]

Jag funkar också så, att mitt humör och mitt sätt att leva förändras var efter hur min hud mår.

Samma här. Ser jag okej ut i ansiktet kan jag vara hur glad och social som helst. Ser jag förjävlig ut funkar ingenting, jag vill bara bort, dö. :|

[vinterglas]

Ja, det är skitkasst :/

Men ibland när det är kasst lyckas jag gömma bort hur jag ser ut. Fast då blir det värre när jag ser mig i spgelen sen, då drar jag undan mig helt.

Fast dö vill jag aldrig, även om jag ibland kanske säger det.