Hopplöst

[ocdbddkillen32]

Nu är det riktigt skit igen. Hade en böld för ett tag sedan som hudläkaren fryste ner och nu har det blivit ett mörkt märke(som stör mig så in i...) nästan precis efter att ett annat märke hade bleknat bort, men denna gav också ett ärr i en form av grop. Nu sitter man här igen och BARA tänker på utseendet. Och denna vår...varmt och äckligt och svettigt som bara gör mig nervös att det skall komma nya finnar etc. Jag som älskade vår o sommar förr...Det är så tröttsamt, jag tappar min personlighet totalt. Jag äter medicin och går i terapi men nu är det precis som att det kunde kvittat. Att man aldrig kan få slippa DETTA elände minsann, när man ändå har så dåligt självförtroende för övrigt också. Men har huden vart ok, då har jag levt upp, det är i princip som att allt går åt pipan när det har blivit såhär. Man känner sig så ensam med detta också(vet att jag inte är det), andra människor hittar på det ena och det andra, vad de skall göra till sommaren bla bla, medans man själv bara önskar att man kan få slippa hud/finn-grillret. Hur länge orkar man egentligen, man är samtidigt så medveten att man pajar för sig själv och det gör inte det hela bättre. Tröstäter gör jag med(någon som känner igen sig?), känns som det enda roliga man har.

[Anonym]

Förstår dig fullkomligt sen får Malins mamma och alla andra säga vad dom vill. Dom fattar inte, har man inga besvär själv är det så lätt att råda och säga si o så..men näe dom begriper fan i mej INTE.

[Anonym]

Tycker att många här (i synnerhet Malins mamma) lägger ner väldigt mycket tid och arbete på att försöka hjälpa andra och gör det mycket bra dessutom. Och jag tycker att de förstår...Det är nog inte riktigt sant att de som skriver här skulle vara fria från besvär. Alla har säkert något och med god empatisk förmåga kommer man långt.

[Anonym]

De som skriver och hjälper andra menade jag...

[Anonym]

Jag förstår dig precis, ocdbddkillen32. Och jag känner igen mig väldigt väldigt mycket... Det känns som att allt bara rasar när huden ser hemsk ut. Det är liksom som om allt bra och bara allt allt allt är totalt menlöst. Jag känner också igen mig i tröstätandet. Efteråt får jag dock ångest, eftersom jag är rädd att bli tjock. Tröståt en massa ikväll och nu mår jag bara sämre. Det gick inte att spy upp heller (jag vet att det är korkat att göra det, men jag kan/orkar inte låta bli). Jag undrar också hur länge man ska orka med det här. Men försök att tänka på de stunder som har varit bra, för det måste ju finnas några? Tänk på de tillfällen som faktiskt känts helt okej, då du mått bättre, varit glad, kännt lite mer livslust. Det gör en mer motiverad än man tror. Det gäller bara att tvinga sig själv att tänka positivt. Det är vägen ut ur eländet och ångesten.

[vinterglas]

ocdbddkillen32

Jag har det som du. Allt raserar när huden är kass. tröstäter gör jag också. mest hela tiden. avskyr mig sälv för det. men har inte disciplin nog att sluta.
helst skulle jag sluta äta helt. älskar den kicken. ett år sedan nu jag lyckades bli kvitt tankarna. men sen har de kommit tillbaks nu senaste månaderna. :/

men jag är så odisciplinerad så jag klarar knappt hela veckor. fy fan för mig.

________________

Fan vad jag hatar min kompisar också. De solar och klär av sig nästan nakna nu i denna sommarhetta, bland allmänheten!  själv sitter jag där med jeans, t-shirt och oftast en tjocktröja även om jag svettas ihjäl.
mest är jag väl avundsjuk men garg.

[Malins mamma]

Dom fattar inte, har man inga besvär själv är det så lätt att råda och säga si o så..men näe dom begriper fan i mej INTE.

Ja, det är nog så, jag vet inte hur det känns att ha BDD för jag har aldrig haft det. Men jag tror att jag ändå har fått en liten inblick i hur svårt det kan vara efter alla inlägg jag har läst här och på BDDcentral, troligen en lite större inblick än vad helt oinsatta personer har iaf.
 
Min mening med de inlägg jag skriver här är inte att "förstå" och "tycka synd" om er, dels för att det inte hjälper er att bli friska och dels för att det bara är ni andra som är drabbade som verkligen kan förstå.

Det jag vill är att visa på en utväg ur detta. Jag förstår inte hur det känns att ha BDD men jag har lärt mig ganska mycket om hur sjukdomen fungerar.
Att lida av BDD innebär att man har en förvrängd/felaktig uppfattning om sitt eget utseende och dess betydelse och en förvrängd/felaktig uppfattning om omvärlden (som leder till att man mår jättedåligt osv). Om man inte hade det så skulle man inte ha BDD.

För att bli frisk så måste man alltså på något sätt komma underfund med att ens uppfattningar är felaktiga. Då kunde tex jag eller någon annan tala om för er att ni har fel, det är inte så som ni tror. Men hur många av er skulle tro på det ...?? INGEN, antar jag.

Därför att ni VET hur det är, ni VET hur ni känner, ni VET vad andra tycker, ni VET hur jobbigt ni har det, ni VET att allt skulle bli bra om ni hade ett annat utseende, ni VET att hon ljög/sa så för att vara snäll/inte menade vad hon sa, ni VET att den fula spegelbilden/fotot är riktig, ni VET att han gjorde det eller det pga ert utseende, ja det finns hur många saker som helst som ni VET.

Hur ska man då kunna få er att tro på att det inte är så?
Ja, det går inte ... det går inte för någon annan att övertyga er om att er uppfattning är fel.
 
Det finns bara ett sätt och det är att ni själva tar reda på det.
Det är bara det att det finns ett STORT hinder i vägen. Nämligen paniken och ångesten, den hindrar er från att våga pröva och testa de uppfattningar ni har. Och det är här som KBT borde komma in i bilden. Att testa en liten grej i taget och att ha alternativa tankar i beredskap när det händer nåt och inte genast ta till tanken att "det berodde på mitt utseende".

Det är lätt för mig att "råda och säga si och så" just för att jag inte har BDD själv. Därför kan jag se problemet utifrån. Hade också jag sett problemet inifrån så hade jag troligen också varit fast i uppfattningen att det är utseendet som är problemet och att det måste åtgärdas för att man ska må bra och kunna leva normalt.
Jag har också fördelen med att veta hur det är att ha uppfattningar som INTE leder till att man mår dåligt och vilken sorts tankar "icke-bddare" har.
Jag är även väldigt medveten om att det som är lätt för mig att säga är desto svårare för er att göra.

Jag har skrivit det förut och jag vill upprepa att jag skulle bli väldigt glad om ni talar om ifall det är något av det jag skriver här som ni tycker är fel eller som ni inte håller med om. Jag tror att vi alla (speciellt jag) kan lära oss mer om BDD genom att diskutera med varandra. Så var inte rädda för att säga emot mig.  

Mvh Malins mamma