"Skriva av sig"-tråd

[Antipod]

Det är mååånga kirurger som opererar personer under 18 - och ett år är inte särskilt stor skillnad.

Men om ett år inte är särskilt stor skillnad, då borde du väl kunna vänta, inte sant?
Jag kan inte annat än att upprepa det godessceline tidigare sagt:

"Om du vore redo skulle du inte skriva om det på ett BDD-forum, vore du redo skulle du inte tro att hela ditt liv skulle förändras och vore du redo skulle du inte ha något emot att vänta ett år till om det innebar att du fick en tillräckligt proffsig kirurg."

Förresten, tror du själv att det finns en möjlighet att du har BDD?

[disaa]

Men om ett år inte är särskilt stor skillnad, då borde du väl kunna vänta, inte sant?
Jag kan inte annat än att upprepa det godessceline tidigare sagt:

"Om du vore redo skulle du inte skriva om det på ett BDD-forum, vore du redo skulle du inte tro att hela ditt liv skulle förändras och vore du redo skulle du inte ha något emot att vänta ett år till om det innebar att du fick en tillräckligt proffsig kirurg."

Förresten, tror du själv att det finns en möjlighet att du har BDD?

Jo, det skulle jag väl kunna, det beror på, i nuläget känner jag att jag skulle kunna stå ut några månader t.o.m, bara jag VET att jag KOMMER att operera mig och att jag kommer få låna pengar. Då kan jag överleva för att jag känner mig säker på att det kommer att ske, och jag vet ungefärligt datum osv. Nu känns det mest bara jobbigt eftersom jag inte vet. Men skulle det vara så att min mamma säger att jag FÅR operera mig när jag fyllt 18 - skulle jag kunna vänta, om jag inte får fler "utbrott" då dvs. Men det skulle definitivt bli lättare då, om jag verkligen var säker på att det kommer hända alltså.


Ehm. Nja, jag vet inte. Det varierar typ hela tiden. Det har blivit mycket bättre på senaste tiden, iallafall vad gäller sociala situationer och så. Men jag tycker ju fortfarande att jag inte ser normal ut - därav varför jag vill operera mig.

[CyanideCupcake]

Min hy är tillbaka till att vara så illa som den var innan antibiotikabehandlingen, den är svullen och röd och jag vill bara gråta. Jag vill inte till jobbet i morgon. Mina chefer märkte (såklart) att den blivit bättre så varför skulle de inte också märka att den blivit sämre igen. Helvete, jag orkar inte mer. Mitt ansikte är en jävla soptipp.

[kardborre]

Tror det är först nu jag börjar acceptera att jag är sjukskriven (varit det sen sommaren -07)..? Har hela tiden känt mig extremt stressad inombords, trots svår apati som gjort mig mer än smärtsamt passiv. Nu kan jag inte lura mig själv längre eller identifiera mig med tjejen som 'jobbade året runt'. Ja, jag mådde dåligt men jag hade samtidigt behövliga skyddsmekanismer (och säkerhetsbeteenden) som hjälpte mig att fungera så pass att jag kunde 'lura' omgivningen att jag var ok (fick det att gå runt). Men eftersom jag aldrig sökte hjälp för mitt mående (förrän många år hade gått) förlorade jag förmågan att reagera på medicin mot depression (oavsett preparat eller kombination). Hade då sedan länge utvecklat dystymi (kronisk depr) och får utöver det ofta och återkommande djupa(re) depressioner, som ibland övergår i melankoli.

Och med det vill jag ha sagt; Snälla ni tjejer och killar på detta forum som kanske 'bara' mått dåligt (eller utvecklat BDD, egentl depression) i nåt år, försök få hjälp! Kämpa inte med att "stå över" dessa tillstånd genom att vara "hjältemodiga" alternativt vara för rädda för att söka psykiatrikontakt! När man går för länge med, som i mitt fall, dystymi och recidiverande depressioner, förändras hjärnan över tid! Man blir ett 'obotligt fall', någon som psykiatrikerna helst inte vill 'ta i' sedan de testat sina inlärda, farmakologiska kunskaper på en. Jag är ett bra exempel på hur man inte ska göra!

Jag kan bara hoppas att någon tar till sig mina ord... Många här är unga och har stor möjlighet att uppnå viss eller full remission. Och det är i så fall guld värd. Tänk på det...

[Antipod]

Bra skrivet, Kardborre! Ju längre tiden går, desto värre blir det. Det har jag ju märkt själv, och jag har ändå "bara" varit medveten om sjukdomen i 2½ år och "bara" aktivt försökt få hjälp med den i ett år. Däremot har jag dragits med utvecklad BDD i åtta år, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av mitt liv. Tiden verkar inte läka den här typen av sår. Istället för att ha acceperat min fulhet och lärt mig leva med den, har besattheten vuxit sig starkare och djupare in.

Jag hoppas att det en dag kan bli bättre för din del, att du trots allt inte är ett "obotligt fall".

[Tvivel]

Gah... en jobbig sak hände nyss. Manliga och kvinnliga modeller vill tydligen ha min pojkvän/mitt livs kärlek och ska göra allt för att få honom :S fy fan. Jag vet att vår kärlek är större men hur känner man sig då som bddsjuk...

[CyanideCupcake]

Hittade precis det här om Rosacea på nätet:

http://www.youtube.com/watch?v=Y6YcgE7bpWY


....och jag sitter här och gråter. Vadå "fria perioder"?? Jag kommer alltså aldrig bli av med den här skiten mer än tillfälligt??? Jag kan ju inte gå på antobiotika resten av mitt liv för att hålla det borta men samtidigt vägrar jag acceptera att behöva se ut såhär emellanåt för alltid; det gör jag fan inte. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, orkar inte mer!!

[Phobic]

Jag ägnade två timmar åt att försöka dölja min acne eftersom jag och mamma skulle övningsköra och sedan var meningen att jag skulle åka till min pojkvän. Men resultatet av sminkningen är katastrofalt, det är som om concealer, foundation och puder inte lyckats täcka det röda i ansiktet över huvud taget. Mitt ansikte ser nu värre ut än innan jag började sminka mig. Som bonus ser eyelinern och mascaran för jävlig ut. Nu blir det varken övningskörning eller besök hos pojkvännen. Jag hatar mig själv och orkar inte leva så här.

[CyanideCupcake]

Jag är förvirrad...Malins mamma, jag det att du skrev en gång att det enda sättet för någon med BDD att se hur de ser ut "på riktigt" är när de inte vet att det är sig själva de ser; till exempel den där hundradelen av en sekund då man går förbi en spegel innan man inser att det är sin egen spegelbild man ser. Det där har hänt mig vid ett flertal tillfällen, men då har jag reagerat på fulheten av det jag sett i alla fall; och nästan hunnit tänka "oj..." om det jag sett -bara för att sedan inse att det är mig själv jag reagerat på! Det har även hänt när jag suttit nära TV:n eller datorn att jag reagerat på att personen jag ser varit så ful -bara för att sekunden efter inse att det är mitt eget ansikte jag ser. Ibland har jag nästan till och med hinnit tänka "tur att jag inte ser ut så". Men..det gör jag ju uppenbarligen. Jag vet inte vad jag ska göra. 

[Antipod]

Jag är förvirrad...Malins mamma, jag det att du skrev en gång att det enda sättet för någon med BDD att se hur de ser ut "på riktigt" är när de inte vet att det är sig själva de ser; till exempel den där hundradelen av en sekund då man går förbi en spegel innan man inser att det är sin egen spegelbild man ser. Det där har hänt mig vid ett flertal tillfällen, men då har jag reagerat på fulheten av det jag sett i alla fall; och nästan hunnit tänka "oj..." om det jag sett -bara för att sedan inse att det är mig själv jag reagerat på! Det har även hänt när jag suttit nära TV:n eller datorn att jag reagerat på att personen jag ser varit så ful -bara för att sekunden efter inse att det är mitt eget ansikte jag ser. Ibland har jag nästan till och med hinnit tänka "tur att jag inte ser ut så". Men..det gör jag ju uppenbarligen. Jag vet inte vad jag ska göra. 

Jag har upplevt ungefär samma sak. Inte så pass att tanken "tur att jag inte ser ut sådär" hunnit dyka upp, men jag har definivt hajat till och reagerat och därpå insett att det är jag. Det hände senast i förrgår, jag åkte buss och satt precis nedanför en TV-skärm. Visserligen så kan jag ju trösta mig med att jag också har tänkt tvärtom, att jag har kommit över något bortglömt eller (för mig) okänt fotografi och tyckt att personen där såg rätt söt ut, och sedan sett att det faktiskt är mig själv jag tittat på. Å andra sidan har det inte heller muntrat upp mig eftersom jag givetvis då varit tvungen att jämföra bilden med verkligheten och naturligtvis funnit att jag inte alls ser ut som på bilden, att den är skuggad, fördelaktigt belyst eller tagen för längesedan då jag såg annorlunda ut osv osv...

[disaa]

Min näsa har ändrat form på senaste tiden. Konstigt nog. Förut var den stor, rund och grotesk. Nu ser det typ ut som en .. "draknäsa"? Den är typ fyrkantig, längre, och en jätteful form längst ner. Detta har jag inte lagt märke till förut, men det är t.o.m ännu hemskare nu!! Uschusch, ser inte mänskligt ut, HEMSKT!!

[disaa]

Jag har färgat håret fyra gånger den här månaden, och köpt nytt löshår två gånger. Jag känner mig, trots detta, inte normal.
Idag är det skola och jag vet inte om jag vågar gå dit. Igår försov jag mig, hade en halvtimma att fixa till mig på - aldrig? Och jag VÄGRAR komma försent, eftersom att jag ändå var så jävla ful kunde jag lika gärna stanna hemma. Pinsamt är det när han som bor här (är inneboende) frågar vad jag gjort om dagarna osv, och jag har inget och svara. Mitt liv suger verkligen. Men ja, jag kan ju inte berätta för honom att det är pga mitt utseende för det låter ju helt sjukt.

Idag ska jag iaf försöka få tag på en psykolog här där jag bor nu. Vill absolut inte ha telefontid, blir såå mycket svårare att förklara allt snabbt över telefonen liksom än att verkligen prata "på tu man hand" om det. Hoppas verkligen att jag får hjälp!

Och om två veckor ska jag hem till mamma och då kan jag äntligen prata med henne om min operation! <3 Jag ska helt enkelt låna resterande pengar av henne, och sedan avbetala det om några år. Det kommer bli pinsamt, men guud så LYCKLIG jag kommer vara när jag kommer där första dagen till skolan, med en helt ny näsa, ett riktigt självförtroende/självkänsla och ja, se normal ut och kunna bete mig normalt tack vare det!

[disaa]

Killen här tycker att jag är konstig. Han frågade när jag gick upp, jag sa klockan 5.
- Och när börjar du?
- Kvart över tio.

Håller fortfarande på och sminkar mig nu och ska fixa till håret lite mer sen. Lär väl inte hinna äta frukost idag heller.   Att det ska ta sånn tid!

[disaa]

Jag måste gå ner i vikt igen! Jag har märkt att jag verkligen inte KAN bli av med mina vikt-tankar. I juni gick jag ner 6 kg på två veckor, jag åt max 50 kcal/dag, och jag var så glaad när jag märkte att byxorna var förstora! Att dom hängde på låren och rumpan, jag vill känna mig smal. Jag ska gå ner 8 kg den här gången, till frukost åt jag tre skivor lightknäcke (20 kcal/skiva) med keso. Nu jävlar ska jag gå ner i vikt, när jag fixat näsan vill jag ha en snygg kropp också!

[Antipod]

Idag ska jag iaf försöka få tag på en psykolog här där jag bor nu. Vill absolut inte ha telefontid, blir såå mycket svårare att förklara allt snabbt över telefonen liksom än att verkligen prata "på tu man hand" om det. Hoppas verkligen att jag får hjälp!

Och om två veckor ska jag hem till mamma och då kan jag äntligen prata med henne om min operation! <3 Jag ska helt enkelt låna resterande pengar av henne, och sedan avbetala det om några år. Det kommer bli pinsamt, men guud så LYCKLIG jag kommer vara när jag kommer där första dagen till skolan, med en helt ny näsa, ett riktigt självförtroende/självkänsla och ja, se normal ut och kunna bete mig normalt tack vare det!

Är du medveten om att det tar flera månader innan det slutgiltiga resultaten av en näsopertation syns? Att man får gå med bandage ett tag, att näsan kommer vara gul och svullen till en början? Att det inte bara är att kliva ut ur operationssalen och så är allting "perfekt".

Jag vet att det är vanligt att BDD-drabbade pendlar mellan sjukdomsinsikt med vilja att bli hjälpt och fri från sjukdomen, och en längtan efter att operera sig, föreställningar om hur lyckligt livet skulle bli då. Du skriver i samma inlägg att du både vill bli hjälpt och att en operation skulle göra dig lycklig och ge dig ett normalt sätt att leva. Men vad är det då du hoppas att psykiatrin ska kunna hjälpa dig med? Vad är viktigast; ett hälsosamt och avslappnat sätt att se på sig själv eller att genomgå en dyr operation och få en ny näsa?