Gör ni något för att få er att se bättre ut?

[Lyckofågel]

Precis som rubriken lyder: Gör ni något för att få er att se bättre ut? I så fall vad? Tycker ni att detta gör er lugnare/hjälper det?

Jag tänkte att en del med bdd kanske verkligen försöker och har hopp om att en dag se bra ut. Träning? Hudprodukter som lovar det ena och det andra? Plastikkirurgi? Tandblekning? Äta rätt mat?
Smink/kläder? De sista två nämnda är väl ingen permanent lösning, men åtminstone en lösning för stunden.

Sen kanske det finns de som har helt gett upp hoppet kring sitt utseende och handlar utifrån att dölja sin fulhet. Typ dölja sig med "säkra/trygga" plagg, ja kläder o smink kan man ju använda i denna kategori också, undvika människor(så att ingen kan se att man är ful), låta bli att titta människor i ögonen, kontrollera genom att stå i rätt vinkel o att undvika rum med fel ljus osv.

Har ni hopp om att en dag se anständig ut(såg en kille på videojug som hade blivit frisk ifrån bdd, han berättade att han hade haft en lista över saker som han måste fixa med sitt utseende för att kunna leva som en normal människa) eller har ni gett upp hoppet och tycker att det enda ni kan ta till är tillfälliga lösningar så som smink och att dölja det värsta?

Mitt hår är ett stort orosmoment. Jag avskyr att duscha håret.
Jag önskar att jag bara kunde låta mitt hår vara efter dusch, så att det kunde växa sig friskt...
men i och med att mitt hår inte är så jättefriskt blir mitt hår som ett kråkbo om jag inte gör något med det.
Så jag fönar(borde jag kanske inte behöva men pallar inte vänta på att det har torkat och skulle aldrig gå ut med blött/ofixat hår) och plattar, o håller på... mitt hår gör mig helt tokig. : /
Jag hade faktiskt en period förut då jag struntade i både fön o plattång o stod ut med att gå omkring o känna mig som världens fulaste.

Detta är en kombination: Önskan om att det få det naturligt vackert och friskt (låta bli att tvätta håret så ofta, låta bli plattång o uttorkande produkter) och att att dölja det fula (använda plattång, hårvårdsprodukter).

[Lyckofågel]

Kan påpeka att jag är en sån som har en lista över saker som jag måste fixa för att kunna leva ett normalt liv o bli socialt accepterad.

Tänder, hår, hud, kropp osv.

[Malins mamma]

Diademflicka, jag tycker det är jättebra att du tar upp detta så att vi kan diskutera det. Men jag vill också säga VARNING, VARNING, VARNING!!!! för att göra alla de saker du räknade upp.

Jag har inte sett videon men det framställdes väl inte som att det var hans lista på saker att fixa med sitt utseende som hjälpte honom att bli frisk? Isåfall missförstod du det. Det finns ingen möjlighet att bli fri från BDDn så länge man gör en massa saker för att försöka förbättra sitt utseende.

BDD är en tankesjukdom, inte ett utseendeproblem. Allt man gör för att "förbättra" sitt utseende på olika sätt, hudkrämer, plastikkirurgi, träning mm och allt man gör för att dölja sin "defekt" genom smink, kläder, kroppshållning, undvikande av "fel" ljus/vinkel, undvikande av människor osv förvärrar sjukdomen. Och det är det som är så bedrägligt med BDD. Det som den BDD-drabbade ser som lösningen på sitt problem är just det som gör sjukdomen värre och värre. Ju mer man anstränger sig för att få ett "bra utseende" desto "fulare" ser man sig själv. Det är sant att det kan hjälpa en att känna sig "snyggare" för tillfället, eller för ett tag men det hjälper aldrig i längden. Efter en längre eller kortare tid känner man sig lika "ful" som förut (eller ännu "fulare").

[Lyckofågel]

BDD är en tankesjukdom, inte ett utseendeproblem. Allt man gör för att "förbättra" sitt utseende på olika sätt, hudkrämer, plastikkirurgi, träning mm och allt man gör för att dölja sin "defekt" genom smink, kläder, kroppshållning, undvikande av "fel" ljus/vinkel, undvikande av människor osv förvärrar sjukdomen. Och det är det som är så bedrägligt med BDD. Det som den BDD-drabbade ser som lösningen på sitt problem är just det som gör sjukdomen värre och värre. Ju mer man anstränger sig för att få ett "bra utseende" desto "fulare" ser man sig själv. Det är sant att det kan hjälpa en att känna sig "snyggare" för tillfället, eller för ett tag men det hjälper aldrig i längden. Efter en längre eller kortare tid känner man sig lika "ful" som förut (eller ännu "fulare").

Ja, men jag vet inte om jag har bdd. Jag har faktiskt inte en diagnos, ens.
Visst, jag förstår att du bara vill väl, men jag håller inte med dig. På ett sätt kan jag hålla med dig...
jag kan känna att det inte hjälper att fixa mitt utseende, eftersom jag ser så fruktansvärd ut att det lixom inte går. Det vore enkelt om det bara var en grej, då skulle det vara lättfixat... Så på det viset skulle det vara bättre om jag bara lärde mig att acceptera mig själv, om jag lärde mig att vara lycklig med hur jag ser ut.
På det viset kan jag hålla med dig.

Men samtidigt, det finns väl ingen som inte skulle föredra att se bättre ut, om man fick välja?
Om man till exempel är brännskadad och får välja brännskadad eller inte? Då är det självklart man väljer att inte vara brännskadad!! Därför tycker jag alltså inte att det ändå är konstigt att man försöker bättra det som inte ser bra ut, även om det kan tyckas vara lönlöst.

[Malins mamma]

Ja, men jag vet inte om jag har bdd. Jag har faktiskt inte en diagnos, ens.

Nä, det vet inte jag heller men av det du beskrivit så tyder väldigt mycket på att du har eller iaf är på väg att få BDD. Fast en riktig diagnos ska förstås ställas av en utbildad BDD-kunnig psykiatriker.

Visst, jag förstår att du bara vill väl, men jag håller inte med dig.

Okej, jag förstår mycket väl att du inte håller med men det här är inget jag har hittat på själv, det är bevisat att alla såna här sk "säkerhetsbeteenden" håller en kvar i sjukdomen.

För det första så får man ju aldrig reda på om ens föreställningar (om vad som skulle hända om man lät bli sina säkerhetsbeteende) är riktiga. Man lever kvar i tron att det är tack vare sitt smink, perfekta frisyr, sina kläder, sin kroppshållning osv som man blir accepterad och vänligt bemött av andra.

För det andra: När man håller på med sitt utseende, tänker på i vilken vinkel/ljus man står, försöker utläsa vad andra tänker, försöker dölja eller kamofluera sin "defekt" så ger man hela tiden hjärnan signalen att utseendet är viktigt, vilket gör att man blir än mer fokuserad på hur man ser ut. Det blir en ond cirkel som förstärker BDD mer och mer.

För det tredje så slösar man bort en massa tid som man kunde ha gjort roligare/nödvändigare saker på istället, träffa kompisar, hålla på med nån hobby, nåt intresse man har eller "viktigare" saker som läsa läxor, laga mat, hjälpa någon annan osv.

Så på det viset skulle det vara bättre om jag bara lärde mig att acceptera mig själv, om jag lärde mig att vara lycklig med hur jag ser ut.
På det viset kan jag hålla med dig.

Nja, det är inte det jag menar, att man ska acceptera hur man ser ut, alltså hur man upplever sitt utseende. (Men acceptera sig själv ska man förstås göra.) När/om man lider av BDD så gäller det att acceptera att man lider av BDD, att inse att man inte kan lita vare sig på det man ser, tänker eller känner.

Men samtidigt, det finns väl ingen som inte skulle föredra att se bättre ut, om man fick välja?

Nej såklart, många skulle nog önska att de såg bättre ut, att de hade mer pengar eller att de blev berömda. Men det ligger en stor sanning i det som en person sa (kommer inte ihåg vem): "Jag skulle önska att alla människor blev rika, vackra och berömda så att de skulle inse att det INTE är lösningen på deras problem.

[Lyckofågel]

Jag kan inte förstå hur det skulle vara möjligt att jag upplevde acceptans när jag ser ut som jag gör.
Om man har varit med om en hemsk olycka som gjort en vanställd, då är det väl självklart att allt man kan tänka på är att ställa allt till rätta igen?
Jag tycker att allt i mitt ansikte är fel och borde därför ställas till rätta eller åtminstone förbättras, för att jag ska kunna acceptera mig själv.

[Malins mamma]

Om man har varit med om en hemsk olycka som gjort en vanställd, då är det väl självklart att allt man kan tänka på är att ställa allt till rätta igen?

Jo, det kan ju hända men att ha en kroppslig skada/vanställdhet har inget att göra med BDD. Fysiska skador åtgärdas förstås med fysiska ingrepp, och psykiska skador med psykiska åtgärder. Det går inte att behandla en psykisk störning/sjukdom med en fysisk åtgärd. Tex att fettsuga en anorektiker eller att personen bantar botar inte anorexin även om kroppsformen förändras. Det är lika där att det personen själv ser som lösningen på sitt problem ÄR problemet och gör att man fastnar i sjukdomen.

Jag inser att det måste vara väldigt svårt att tro att ens problem är psykiskt när det enda problem man ser själv är "fel" på sitt utseende, därför är det viktigt att man tar reda på och lär sig så mycket som möjligt om sjukdomen.   

[laanan]

Jag inser att det måste vara väldigt svårt att tro att ens problem är psykiskt när det enda problem man ser själv är "fel" på sitt utseende,

detta är det som är så farligt när man går med BDD för länge, man glömmer tillslut av hur ens normala bild av sig själv är. på samma sätt som jag inte kommer ihåg hur jag såg mig själv när jag hade BDD. kan verkligen inte sätta mig in i hur jag kunde tycka allt dedär om mitt utseende. men ändå gick jag runt med dom tankarna i 7 år. idag kan jag t ex inte förstå hur det var en mardröm att gå på en buss som ett exempel. för det var verkligen en mardröm, jag huttrade av rädsla varje gång. idag är det tvärtom kul i alla sociala situationer.

diademflicka. du är verkligen en kopia av mig för några år sen (tankemässigt ofcourse) ska ja va helt ärlig så vet jag inte vad jag ska säga för att få dig att tro på det du Måste tro på för att bli frisk. för mig gick det inte över en natt om man säger så, de va en lång process.

Ja, men jag vet inte om jag har bdd. Jag har faktiskt inte en diagnos, ens.

jag visste inte ens om vad BDD var förrän ca 2 månader tillbaka..

BDD SUGER! för att låta lite fjortis

[Lyckofågel]

Mm... jag har läst och hört en massa om bdd...

Jo, det kan ju hända men att ha en kroppslig skada/vanställdhet har inget att göra med BDD. Fysiska skador åtgärdas förstås med fysiska ingrepp, och psykiska skador med psykiska åtgärder.

Men att vara ful måste väl ändå räknas som vanställdhet?

[Malins mamma]

Laanan,

kan verkligen inte sätta mig in i hur jag kunde tycka allt dedär om mitt utseende. men ändå gick jag runt med dom tankarna i 7 år. idag kan jag t ex inte förstå hur det var en mardröm att gå på en buss som ett exempel. för det var verkligen en mardröm, jag huttrade av rädsla varje gång. idag är det tvärtom kul i alla sociala situationer.

Tack för att du beskriver hur det är nu och hur det var när du var fast i BDDn!

Diademflicka,

Men att vara ful måste väl ändå räknas som vanställdhet?

Nej det gör det inte. Ingen kan VARA ful, ingen kan VARA vacker heller. Det är en bedömningsfråga som kan variera från person till person.

Mm... jag har läst och hört en massa om bdd...

Då har du kanske hört att BDD är en tanke-sjukdom, inte ett utseendeproblem, och att de drabbade har en förvrängd självbild.   

[Amanda88]

Jag har gett upp hoppet om att någonsin se anständig ut eller tycka om mitt utseende...jag försöker köra med säkra kläder(svart, inte för tajt) och att inte ställa mig för nära folk. Helst låg belysning... Sen försöker jag att smörja in mig med någon god lotion för jag är även rädd för att jag luktar illa eller ser smutsig ut... (trots att jag duschar en eller två gånger om dan). Det hjälper självförtroendet också... Jag ser ut som fan men jag kan iallafall lukta gott. När jag sminkar mig tycker jag numera att jag ser ut som en clown, typ som "hur fan kan du tro att det gör någon skillnad??" Läppstift på en gris, ungefär.

[Lyckofågel]

Jag har gett upp hoppet om att någonsin se anständig ut eller tycka om mitt utseende...jag försöker köra med säkra kläder(svart, inte för tajt) och att inte ställa mig för nära folk. Helst låg belysning... Sen försöker jag att smörja in mig med någon god lotion för jag är även rädd för att jag luktar illa eller ser smutsig ut... (trots att jag duschar en eller två gånger om dan). Det hjälper självförtroendet också... Jag ser ut som fan men jag kan iallafall lukta gott. När jag sminkar mig tycker jag numera att jag ser ut som en clown, typ som "hur fan kan du tro att det gör någon skillnad??" Läppstift på en gris, ungefär.

Precis så känner jag. Jag har slutat att bry mig. Eller klart jag bryr mig, men det har alltid känts lönlöst att bry sig. Att försöka.
Jag brukar inte sminka mig särskilt mycket(vilket iofs är bra eftersom jag för några år sen inte kunde gå till brevlådan utan ett ton smink uppkletat över fejset)... blir ändå inte bra och jag går hellre osminkad än ser ut som en clown. Att se ful ut med smink är typ värre än att se ful ut utan.

Men för tillfället lider jag endast måttligt av mitt utseende. Kan bero på att jag nu för tiden har en pojkvän...
så känner mig kanske inte lika avskyvärt ful eftersom en människa tydligen vill vara ihop med mig.

[EvilMonkey]

Jag hade massor med plågsamma ritualer för flera år sedan som tog både tid, kraft och energi och det fanns inget jag skydde mer än när det var dags för sminkning. Nuförtiden klarar jag av att sminka mig på en halvtimme, max en timme och dels har jag gått i DBT för min borderline (dbt kan användas mot BDD också) där det ingår mycket exponering och det har hjälpt enormt.

Anyway, till saken! Även om jag gjort mig av med de flesta plågsamma ritualer så finns det några kvar som jag tycker hjälper mig och dessa är: (Vill inte dela med mig av fler plågsamma ritualer men detta har faktiskt hjälpt mig i sund mening och inte destruktiv.)

1. På morgonen när jag kliver upp går jag ut i badrummet, tvättar ansiktet med facewash från bodyshop i iskallt vatten. Skrubbar ansiktet torrt med en ganska sträv handduk. Det gör att huden i ansiktet blir len. Direkt efter smörjer jag in ansiktet med bodybutter eller fuktkräm. Bara detta hjälper mig enormt. Utan denna lilla ritual skulle jag inte överleva dagen!

2. Sätter upp håret tvinnat i en handduk (turban you know!) och sätter mig vid fönstret i köket för att sminka mig.

Dessa två steg är otroligt bra och jag vill inte tipsa er som har bdd om fler jobbiga ritualer utan vill bara berätta att detta hjälpt mig enormt som har stora problem med huden i ansiktet. Har genomgående känt att min hud i facet bara hänger och ser sliten ut men den känslan minimeras efter att jag gjort detta.

Sist men inte minst har jag tre allmäna tips som hjälper mot allt (inklusive hyn):

1. Friska promenader gör underverk!

2. Låta ansiktet vila rejält mellan gångerna man sätter på puder eller foundation.

3. Smörja in hyn med lotion morgon och kväll!

4. Drick mycket vatten och ät mycket grönt och frukt!

5. Jag brukar också duscha i hett vatten ungefär 1,5 - 1 h varannan dag och då menar jag hett vatten! Nästan så att ni bränner er men inte riktigt. Stäng badrumsdörren och så har du gjort en egen ångbastu! Efter duschen torkar du ansiktet torrt med en sträv handduk och smörjer in hela ansiktet med bodybutter eller mjukgörande lotion!

Och tänk på att krämer och ansiktstvätt med alkohol i torkar ut huden snarare än gör den mjuk och len! Bodyshops hudlotion/krämer är grymma och hudvänliga och de kan hjälpa till med vilken sort som är bäst för dig. Dessutom är de inte så dyra och så finns de på nätet!

Kram på er!

[Synthesized]

Förstår att det är i all välmening man gör det, men jag tror inte på att rekommendera folk med BDD olika metoder och produkter för att "förbättra" utseendet. Börjar tröttna lite. Finns hur många forum som helst där såna tips kan florera, men känns helt malplacerat här. Ungefär som att tipsa om bantningsmetoder på ett forum som är tänkt för att hjälpa anorektiker.

[EvilMonkey]

Nä visst kan hålla med dig om det du säger. Jag vet bara att min bdd stundtals är fruktansvärd och att detta är det som hjälper mig att ta mig utanför dörren och sen var det ju lite det som tråden handlade om.