skolvägran p.g.a. BDD

[Anonym]

Jag undrar om någon har erfarenhet av att inte kunna gå till skolan p.g.a. BDD .Min dotter har i stort sett varit hemma över 1 år från skolan halva sexan och över halva 7:an , hon  har fått  hemundervisning , men den har inte gått så bra eftersom hon vissa dagar har så mycket ångest så hon inte kan släppa in läraren. Hon har vid flera tillfällen gjort försök att gå till skolan men det fungerar dåligt. Hon tycker att skolan är för stor, att alla tittar på henne och att de andra eleverna tror att hon skolkar. Nu vill man från skolan att min dotter ska gå på en mindre specialskola men jag är rädd för att hennes problem blir likadana där som på hennes nuvarande skola .Hon har inte fått någon BDD diagnos ännu men jag är helt säker på att det är det det handlar om .

[martin_e]

Hej!

Det viktigaste är nog att få rätt diagnos till att börja med, även om det tyvärr kanske är svårt att hitta någon som har kunskap om BDD. Tror kanske att man tyvärr får vara lite påstridig i kontakt med skola, läkare osv. Det är nog bra att själv försöka läsa på så mycket som möjligt om BDD så att man kan "undervisa" de man möter, även om det inte borde behöva vara på det sättet. Det är KBT som hjälper mot BDD, att byta skola ifall problemen beror på BDD:n och inte andra saker verkar vara fel sätt. Har kanske inte sagt något nytt som du inte tänkt på själv, men hoppas i alla fall att du kämpar på och att ni får tag på en läkare eller psykolog som kan något.

Mvh,
Martin

[Fridas mamma]

Ja jag kämpar för att få en diagnos på min dotter men det är som sagt inte det lättaste. På torsdag ska vi ha ett stort möte med BUP och skolan , där de bl.a. ska bestämma om fortsatt skolgång- trots att det inte finns någon diagnos så därför vore jag jätteglad om jag fick lite fler åsikter från er som inte har klarat av skolan p.g.a. er BDD.
Fridas mamma

[Malins mamma]

Hej Fridas mamma!
Nog är det väl konstigt att de inte har lyckats diagnostisera Fridas problem än. Det här som Sergej skrev i chatten stämmer väl bra in på Frida?

"Sergej Andreewitch säger: Gränsen går när man inte kan göra det man egentligen vill göra i livet. När det tar så mycket tid att man försakar vänner och bekanta, slutar gå ut, sporta, gå på gym. När det börjar inkräkta på livet. Det finns de som slutar gå i skolan för att de upplever att de inte vill visa sig. Grovt kan man säga att gränsen går till exempel när sminkning och speglig tar så lång tid att man inte kommer iväg hemifrån på morgonen."

En annan bra sak som han skrev är det här:
"Säg att du själv misstänker att du har bdd, och att du vill ha en ordentlig utredning."

Eftersom de flesta psykologer inte känner till BDD så måste man själv säga vad man tror, men det antar jag att du redan har gjort.

Jag tycker att Frida i första hand borde få behandling mot BDD:n för att hon sen ska kunna gå i skolan. Jag tvivlar starkt på att enbart byte av skola skulle hjälpa henne.
Förresten, har hon någon sjukdomsinsikt ännu?

Mvh Malins mamma

[Fridas mamma]

Hej Malins mamma !

Ja Frida har lite sjukdomsinsikt, när hon såg Operah Winfreds program om BDD så kände hon igen sig, men när ångesten över utseendet är som störst har hon svårt att förstå att det är en sjukdom , hon har slutat att sminka sig så mycket och har lättare att gå ut i närområdet men har fortfarande svårt att gå till skolan, hon försöker dock ibland och kommer iväg med min hjälp d.v.s. jag får stressa henne eftersom hon annars inte kommer iväg i tid.
Läkare från BUP har gjort en psykiatrisk bedömning av Frida och vi har ännu inte fått veta resultatet, men han pratade om att hon trodde att Frida hade en depression.

[Malins mamma]

Det är iaf bra om hon har sjukdomsinsikt ibland, jag tror att även de med bra sjukdomsinsikt tvivlar på att det är en sjukdom de har när ångesten är som störst. Så det är nog normalt.

Jag blir minst sagt förbluffad över BUP och psykologerna där. Nu har de efter ett års utredning gjort en psykiatrisk bedömning men ni har inte fått veta resultatet än...?? men de trodde att Frida hade depression .... verkligen bra jobbat!
(Jaja, de gör väl sitt bästa, hoppas jag, men jag tycker det är dåligt.)

Jag citerar Sergej igen:

"Har man bdd löper man stor risk att utveckla depression."

Ni får väl vänta och se vad det blir för diagnos när de bestämmer sig för att avslöja den men jag tycker inte att ni ska nöja er med endast depressiondiagnosen, Frida behöver få hjälp mot sin BDD. Det är ju samma behandling för båda men behandlingen behöver vara anpassad efter hennes BDD-problem.

Mvh Malins mamma

[lindusen]

Lilla tjejen (frida)!
Jag kände oerhört för Frida när jag läste om hennes situation. Fast jag idag har hunit bli 33 år minns jag fortfarande när min bdd verkligen tog överhand. Var 13-14 år gammal och vägrade gå till skolan. Då kunde jag inte ens sätta ord på varför men jag kände mig så fruktansvärt ful och hade en stark ångest som gjorde att jag helt enkelt inte klarade av att komma iväg till skolan. Det som gjorde det hela värre var den karusell av "insatser" som sattes igång. Rektor, lärare, föräldrarna som manade på mig, poängterade att det faktiskt råder skolplikt i sverige.  Jag måste helt enkelt ta mig till skolan. Usch! Jag blir förbaskad vid tanken på hur mycket extra påspädd stress och skuld som lades på mina redan så sårbara axlar.
På den tiden förekom nog inte bdd i det svenska psykiatriska diagnosregistret så på nåt sätt kan jag förstå psykiatrins frustrerande försök att finna en lösning.
Det jag vill ge dej, som mor till Frida, är hoppfullhet trots den jobbiga situation som nu råder. Idag har bdd diskuterats mycket, det finns en större medvetenhet, det är inte något totalt okänt. Dessutom så tror jag (som lekman och av egen erfarenhet) att behandling av depressionen kan ge mycket gott resultat för att sedan kunna gå vidare med bdd-problematiken. Det kan lyfta Frida ur det djupaste, så hon kan börja känna glädje över livet igen.
Viktigt är att inte belasta Frida med ökade krav...skolan finns kvar och det är aldrig försent att komma igen. Där instämmer jag med Malins Mamma att ett skolbyte kanske inte är en lösning. Det innebär ju också en stor omställning vilket kan vara stressande. Man ska "passa in", lära känna nya barn, få nya lärare osv.

Många varma kramar till Er!
//Linda

[Fridas mamma]

Hej Linda !

Tack för dina kloka ord. Även jag känner att det viktigaste verkar vara hennes skolplikt, hon gör försök att gå till skolan men har förstås halkat efter de andra och får en massa extrauppgifter som hon inte klarar av att göra och sedan vill hon inte gå till skolan igen hon vill inte heller ha hemundervisning så då pratas det om att gå om osv medan jag som mamma bara vill att hon ska må bra- skolan är väl inte det viktigaste .
Hur blev det med den skolundervisning som Du missade ?

[lindusen]

Hejsan
Det är ju en massa år sedan, men jag blev erbjuden enskilda lektioner av en lärare, men detta hjälpte ju inte mej då platsen var i skolan. Jag tror faktiskt inte att hemstudier hade fungerat heller då allt för mycket av mina tankar och energi kretsade kring ångesten och känslan av att vara ful etc. Jag missade i stort sett hela 8:e och nionde klass.
På min tid fanns det något som kallades ungdomsjobb vilket anordnades i samarbete med skolans syokonsulent. Provade en del olika arbeten. Ibland orkade jag gå dit och ibland inte.

När jag var 18 år kom den första riktigt stora vändningen...fick en praktikplats på en folkhögskola, blev där intresserad att försöka börja studera. Läste in grundskolekompetensen på 1 termin och därefter sökte jag  till en folkhögskola i jämtland för att fortsätta läsa in gymnasiet. Tiden där gav mig självförtroende, upptäckte att jag var omtyckt och fick många nya vänner. Mina problem fanns dock kvar, studierna blev det lite si och så med, men viktigast var att jag försökte.
Ett stort steg i rätt riktning kom när jag själv helt enkelt fick nog av att gå miste om så mycket i livet..ville vara delaktig! Fick diagnosen depression och blev tillfrågad om jag ville prova antideppresiv medicin. Jag tog chansen och det var helt fantastiskt. Svarade otroligt bra på läkemedlet direkt och har sedan dess fungerat som vilken annan människa som helst i det dagliga livet.
I dag har jag en sjuksköterske-examen, arbete, sambo sedan 10 år, vågar det mesta (som jag inte trodde var möjligt för mej tidigare).

Förlåt om det blev långdraget, men vill väl med detta säga att det aldrig är för sent. Det jag kan tycka är synd är att jag inte fick uppleva det bästa under mina sena barndomsår och tonårstiden. Självklart har vägen varit lite extra lång och mycket kamp men erfarenhetsrik.

I Fridas fall så verkar hon ha en engagerad mor, vilket jag inte hade, så chansen att hon får hjälp inom en snar framtid verkar större.

Jag vet att det finns diskussioner huruvida man ska medicinera barns psykiska ohälsa eller ej, men hade jag vetat det jag vet idag så är jag nästan säker på att en tidigare medicinering på mej hade besparat mig mycket sorg och smärta.
Jag behöver fortfarande min medicin, 13 år senare. Är inte alls avtrubbad, känslolös. Den hjälper mig med att ha en jämnare "berg- och dal bana", hjälper mig att hantera mina bdd-tankar. Kan fortfarande gråta till en sorglig film, bli ilsken som ett bi, skratta hejdlöst åt skoja saker.

En fråga till Dej till sist: Har ni regelbunden kontakt med barnpsykiatrin, hur ofta, och i vilken form?

Återigen varma kramar
//Linda

[Fridas mamma]

Hej Linda !

det var väldigt intressant att läsa om hur det har gått för dig och vilken tur att den anti-depressiva behandlingen hjälper.
Eftersom Frida, trots snart 1,5 års kontakt med BUP, ännu ej fått någon diagnos så har vi inte kunnat prova på någon medicin ännu. Som sagt så ska det vara ett stort möte imorgon då ev. diagnos/ behandling ska diskuteras + hur vi ska göra med Fridas skolgång eftersom det varken fungerar i skolan eller med hemundervisning eftersom hon har svårt att koncentrera sig på skolarbete när ångesten kommer.
Vår kontakt med BUP har inte varit någon höjdare .  Redan för ett år sedan tog vi föräldrar med material ang. BDD eftersom vi tyckte dessa symtom stämde så väl in på Frida men intresset från BUP var svalt och stödet därifrån mycket dåligt. Frida ville ej gå dit överhuvudtaget. Läkare fick vi träffa en gång efter ca 3 månader- hon var också oengagerad och dåligt påläst.
En remiss skickades från BUP för en kognitiv bedömning.Den gjordes i sept.- 05 .terapeuten bedömde att Frida kunde jobba kognitivt med sina problem men Frida själv ville inte prata om sådant som var jobbigt. Frida mådde gradbvis bättre under sommaren -05 och började skolan till höstterminen-05 och ville ej gå i någon terapi.
Kontakten med BUP avslutades eftersom varken vi föräldrar eller Frida ville gå dit.
I nov. 05 slutade Frida gå till skolan igen och mådde dåligt hon tyckte återigen att hon var fet och ful och mådde dåligt av att alla tittade på henne. Jag tog då åter kontakt med BUP eftersom vi ville träffa en läkare för att diskutera medicinering. Ingen hörde av sig från BUP på flera veckor men via kurator i skolan fick vi reda på att en ny läkare skulle börja som skulle ta hand om Frida. Via skolan har också en pskologtest gjorts med inte alltför rättvisande resultat eftersom Frida vägrade göra en del moment. Slutsatsen av denna var att psykologen trodde att Frida kanske led av en neuropsykiatrisk störning typ Asberger eller något men detta tycket inte vi föräldrar ( som både jobbar inom psykiatrin ).
En hel del möten där skola, föräldrar och läkare på BUP har träffats har varit under denna termin och för några veckor sedan träffade läkaren från BUP Frida vid 2 tillfällen för att göra en bedömning. I morgon stort möte igen- det är den kontekt vi har med BUP.
Det är trist att BUP fungerar så dåligt, de borde vara mer pålästa om bl.a. BDD och det borde finnas kognitiv kompetens där !
Vi föräldrar tycker också att en arbetsdiagnos bör sättas så fort som möjligt , utan diagnos svårt gå vidare.
Jag hoppas att andra har bättre erfarenhet av BUP än vad vi har- kanske har det bara fungerat dåligt för oss ?

[Anonym]

Hejsan!
Verkligen tråkiga upplevelser ni haft av BUP. Jag tror inte det är aldeles för ovanligt. Jag har inte heller så god erfarenhet av denna, från min tid. Bättre hjälp fick jag som vuxen.
Jag hajade till lite när du berättade att ni båda jobbar inom psykiatrin. Inte alltför sällan kan eventuella prestigeyttringar utspelas mellan vårdgivare och en anhörig med hälso-och sjukvårdskunskap/erfarenhet. Säger inte att det är så i ert fall, men skulle kunna vara. Kanske personalen har svårt att ta till sig den information ni ger pga ert yrke. Oehört larvigt och oproffsigt  i sådana fall, det finns ju ett barn att fokusera på.
Hoppas mötet var fruktbart? Fortsätt att ta upp bdd-diagnosen, tillslut hamnar den i rätta händer.

//Linda

[lindusen]

Hej igen...vill lägga till en sak: Jag minns att de första träffarna jag hade med en psykolog på BUP var väldigt jobbiga. Jag hade inget språk vad det gällde mina känslor. Min psykolog fick helt enkelt ställa frågor som jag svarade ja, nej eller kanske på. Ibland måste man kanske vara tvungen att genomföra något svårt för att komma vidare. Det är väl den enda, men väldigt viktiga, positiva upplevelsen av BUP jag har. Jag fick ett språk vilket jag genom sedan kunde bearbeta min sorg, oro och ångest.
(med tanke på att Frida inte vill prata om det som tynger henne)

//Linda

[jaevlaskit]

Jag är 17 år, och ska egentligen gå på gymnasiet nu. Men jag hoppade av runt påsk. Sade att anledningen till att jag hoppade av var att jag var skoltrött, blabla.

Men det egentliga anledningen till det är att jag kände mig för ful för skolan

Det kändes som om alla tittade på mig och tänkte "herregud vad ful hon var" när jag gick förbi dom och en massa andra saker. Jag kunde stiga upp klockan 4 på morgonen och fixa till mig när skolan t.ex. började klockan halv 10. Men när klockan närmade sig halv 10 kände jag mig inte klar, även om jag hade stått och sminkat mig i timmar. Klockan kunde komma till 12, 13, 14, 15.. och vid 17.00 kände jag mig kanske någolunda klar, men då hade skolan ju slutat?..

Det där hände ofta, och det är anledningen till att jag ofta kom till skolan vid lunchdags. Mina lärare trodde jag skolkade frivilligt. Hur ska man kunna förklara känslorna man har för dom?

Hur ska man kunna förklara att, mitten under mattelektionen, kunde man räcka upp handen och fråga om man fick gå på toaletten när man inte ens var kissnödig. Man var bara tvungen att kolla om sminket satt som det ska, att varenda hårstrå var på rätt plats och allt. Och helt klart var man tvungen att bryta ihop om ett hårstrå inte låg som det skulle. Det hände ofta att jag var och grät i toaletten tills skolan slutade och man var säker på att alla gått hem.

Det värsta var att min förra skola också var en skola för modedesigners, frisörer, sminköser och allt. Alla som gled runt omkring där var så himla vackra att jag kände mig fulare än ful.

Jag kommer att börja skolan igen efter sommaren, men på en annan skola. På min förra skola har dom drömprogrammet för mig, jag verkligen ÄLSKAR det programmet, men jag vet att jag inte kan gå på den skolan för då skulle jag bara bryta ihop. Jag är för ful för den skolan helt enkelt.

Nu måste jag läsa i ett program jag inte är så himla förtjust i bara för att jag inte vill gå på den andra på grund av alla vackra människor..

[Anonym]

Jag gick inte till skolan mycket alls under 7an och 8an och även senare, fick gå om då och nu under sista terminen i nian har jag inte heller gått. Om jag förstod att jag inte skulle klarat av ett helt år så skulle jag valt att börja distans-undervisning, genom internet. Men det är klart, man vill ju tänka att man kommer börja gå i skolan och så, och man behöver ju träna på att gå ut. Men det kan vara en lösning. Det är inte kul att inte få de betygen man kunde ha fått.

[marwen1]

Hej Lindusen!
Är mamma till en BDD tjej på 19 år. Hon vägrar kategoriskt att ta mediciner. Hon tror att hon kommer att må bättre bara hon tagit studenten. ( Hon har enormt höga krav på sig själv, måste prestera). Har sommarjobb i sommar och har sökt till högskolan för att läsa till SSK i höst. Jag tror att hon kommer få svårt att klara sin vardag utan medicinering. Hon har extremt stort kontrollbehov och är livrädd för biverkningar. Jag är nyfiken på vilken sorts medicin du äter.