Att iaktta förvandlingen.

[Anonym]

Ärren, finnarna eller vad det är, gör alltså ingenting av sig själv, det är inte de som hindrar en från att leva normalt, det är vad man tänker som avgör det, eller hur?

Jo, det stämmer.. Men jag tror faktiskt att även en person utan BDD skulle vara besvärad om de såg ut som jag, men kanske bara inte i riktigt lika stor utsträckning. Det är faktiskt så mycket ärr och märken och sår att vem som helst skulle reagera. Om du, som inte har BDD, tänker dig att du hade hela ansiktet fullt av märken, ärr, sår, akne osv, skulle det du verkligen inte tänka på det då? Två ärr på kinden väcker inte lika stor uppmärksamhet som ett ansikte som ser ut att vara lemlästat. :/

[vinterglas]

Malins mamma

Jag vet att du har rätt Men det är svårt att tänka så nä'r det gäller en själv.
Måste börja pränta in det i skallen så att det fastnar.

Anonym
Jag känner som du.

[Malins mamma]

Om du, som inte har BDD, tänker dig att du hade hela ansiktet fullt av märken, ärr, sår, akne osv, skulle det du verkligen inte tänka på det då?

Jo, lite kanske, men sen skulle jag fortsätta att leva mitt liv.  

Det är faktiskt så mycket ärr och märken och sår att vem som helst skulle reagera.

Jag tvivlar inte alls på att du ser ditt utseende så.
Men tror du inte att det kan vara möjligt (eftersom du har BDD) att det du ser kan tyckas vara lite värre i dina ögon än det är i andras ögon?
Jag är medveten om att du inte kan tycka det nu, men kan du rent teoretiskt förstå att det kan vara så?
När man har BDD ser man ju sitt utseende genom ett "BDD-filter" som förstorar/förminskar/förvrider/förvränger vissa detaljer.

//Malins mamma

[Anonym]

Malins mamma:

Jo, rent teoretiskt kan jag förste att det är möjligt, som du säger. Jag vet att jag kanske förstorar upp vissa skavanker, men just det här vet jag att andra också kan se, eftersom folk påstår att de ser det (inte nödvändigtvis menat som en förolämpning, utan mer som ett konstaterande, vad det nu ska vara bra för...).