First off: Grattis till att ha träffat en psykolog som känner till BDD. De verkar då sannerligen inte finnas i överflöd. Men vad jag undrar är varför detta inte följdes upp, om nu psykologen hade funderingar?
Jag vet faktiskt inte varför detta följdes upp mer. Kanske berodde det på att jag hade svårt att prata om mina problem, jag vet inte.
Jag tror snarare att det blir jobbigare med bdd:n när man har ett förhållande.
Men det kan ju vara lika hemskt att känna sig motbjudande så fort man blir ensam...
Däremot kan du absolut ha perioder i livet - trots att man har bdd, som man känner sig friskare.
Förstår inte varför BDD:n skulle bli värre när man får positiv bekräftelse från någon annan, d v s ens partner? Däremot skulle jag kunna förstå om ens BDD blev värre om någon bekräftade den negativa självbild man bär på, d v s att någon kommenterade ens utseende negativt.
Intensiviteten i BDD kan ju variera under olika perioder av olika anledningar, för mig alla fall. Ett helt år, som du slapp den, låter iofs förvånansvärt. Fast jag vet inte, det är säkert inte omöjligt, alla funkar ju olika. Jag vet själv att jag absolut i början av ett förhållande brukar hamna i nån skevt obrytt tillstånd, inte direkt så att jag är nöjd med mig själv men däremot är jag mer "borta". Ju längre in i förhållandet, i takt med att känslor blir mer befästa och jag börjar hamna mer och mer i beroendeställning till personen, blir jag räddare och osäkrare och BDD och borderline som jag också har börjar träda fram mer och mer. Jag har också periodvis senaste åren kunnat vara tillfälligt fri från socialfobiska grejer. Men när jag hamnar i det är jag nästan överdrivet "orädd". Sen slår det om, och jag får hjärtklappning bara av att betala i kassan.
Känner delvis igen mig i vad du skriver, att intensiteten i BDD:n kan växla i perioder. För mig är det alltid en bra period när jag blir förälskad.
Tack för era svar!