diagnos

[hopeless]

hur många här inne har en diagnos på att ni har bdd? vart ska man vända sej om man vill veta riktigt säkert? hur gjorde ni?

/isabelle

[Anonym]

Jag fick boka en tid på psykiatriska kliniken (psyket) vare sig jag ville eller ej. Väldigt genant rädd att nån skulle se en minns jag. Hon gick in på psyket typ..
Psykiatrikern jag träffade då sa att det var dysmorfofobi (bdd) jag hade efter att jag berättat om mig själv. Hon skrev ut seroxat och sen var det bara hejdå.
Det finns ingen riktig hjälp att få enligt min mening. Inte här jag bor iaf. För dåligt.

[hopeless]

hmm... ingen som kan hjälpa?

[Malins mamma]

Hopeless, jag önskar att jag kunde ge dig nåt råd men jag vet inte riktigt hur man ska gå tillväga för att få komma till psykiatrin  (förutom via BUP), men en förutsättning för att det ska bli rätt är att läkaren känner till BDD, annars är risken stor att du får fel diagnos.

Jag har översatt vad Dr C skrev om vad man kan göra så länge man väntar på att få komma under riktig behandling:

"Jag tror att du kan börja med endel saker på egen hand så länge du väntar på att få komma till en terapeut.

De steg du tar behöver vara planerade, speciellt om du har tänkt att börja med exponering. Man ska göra det i små steg, med det minst jobbiga först.
När ångesten (rädslan) stiger så ska du stanna kvar i situationen tills ångesten går ner. Om du springer hem (flyr från situationen) så kommer du troligen att känna ännu mer ångest nästa gång. (Därför att då har du talat om för din hjärna att det faktiskt var en farlig situation.)

Du behöver även jobba med dina tankar, tillika med exponeringen.
Om du har The BDD Workbook eller någon annan bra självhjälpsbok med KBT, så kan du börja med att identifiera dina tankar och undersöka om de är sanna eller inte, och om de inte är det hitta alternativa realistiska tankar, och tänka efter vad det finns för bevis för att nån uppfattning som du har är rätt eller fel.

Du kan också försöka lägga märke till det beteende du har, som tex att kolla i spegeln och försöka minska ner på det lite i taget (det lättaste först). Du kan göra små saker, som att inte gå närmare än en armlängdsavstånd från spegeln.
Kom ihåg det faktum att bara för att man känner eller tänker nånting så är det inte nåt bevis för att det är sant."

Jag kan tillägga angående detta med att om man stannar kvar i en situation som är ångestframkallande så fungerar det tydligen så att vår hjärna lär sig av vårt beteende.
 
Om man beter sig som att det inte är nån fara lär sig hjärnan att det inte är farligt. Tyvärr räcker det inte med att göra det en eller två gånger, man måste göra det upprepade gånger för att hjärnan ska kunna lita på att det verkligen inte är farligt.
 
Om man flyr undan så tror hjärnan att det ÄR farligt och reagerar med att försätta kroppen i panik och ångest med hjärtklappning, hyperventilation osv. även vid nästa tillfälle.

Viktigt vid exponering är att varken göra för lätta eller för svåra saker.
Om man bara gör det som är lätt och inte framkallar nån ångest så blir man inte friskare.
Om man gör för svåra saker kan ångesten bli så stor att man inte vågar försöka igen.

Därför är det bra att göra det som de gör i KBT att man tänker efter och skriver upp och rangordnar hur jobbiga vissa situationer är, för att kunna ta dem i rätt svårighetsordning.

Hopeless, jag vet att det inte är detta du frågade efter, jag förstår att du behöver få en diagnos dels för att få (rätt) behandling och dels för att det är lättare att få förståelse från andra om man har det "svart på vitt".  

Hälsn. Malins mamma

[hopeless]

jag känner mej så ledsen och ensam, jag vet inte vad jag ska göra... ingen kan hjälpa mej, det är så otroligt frustrerande...

[Malins mamma]

Hopeless, har du försökt det "vanliga" sättet? Att beställa tid hos en vanlig läkare på din vårdcentral och få remiss till psykvården den vägen.
Du behöver verkligen få hjälp, du ska inte behöva må så dåligt som du gör.

Hälsn. Malins mamma

[hopeless]

nej, inte genom läkare... men jag är säker på att dom inte skulle ta mej på allvar, antagligen rekomendera bup (där dom inte kunde hjälpa mej). jag vill så gärna, men jag känner mej inte tillräckligt stark för att kämpa.

[Malins mamma]

Nej, jag förstår det.
Har du kanske nån annan, en släkting, nån i skolan eller möjligen på ungdomsmottagningen som du kunde berätta för och som kunde hjälpa dig?

/Malins mamma

[hopeless]

nej, tyvärr...

[pelle]

Malins mamma: Har dom inte börjat ta emot folk på Karolinska som lider av bbd och vill söka hjälp för det, eller är jag fel ute?

/ Pelle

[Malins mamma]

Jo Pelle, det stämmer nog, men för att få komma dit måste man tydligen höra till deras upptagningsområde eller få en remiss dit från sitt eget landsting.
Att få en remiss borde egentligen inte vara så svårt men eftersom det innebär att det "egna" landstinget ska betala så är de inte villiga att skriva ut remisser.

I artikeln som TT gjorde med Malin och Sergej står det såhär:

"Det finns planer på att påbörja gruppbehandling för BDD-patienter på Karolinska sjukhuset. Förhoppningen är att man ska kunna ta emot remisser från hela landet och att landstinget i hemkommunen står för räkningen. Om det går att betala privat är ännu inte utrett. "

Detta var för kanske mer än ett år sen?
Mig veterligen så har det inte påbörjats nån gruppbehandling därför att ingen har blivit remitterad dit.

Dags alltså för alla, som inte får rätt behandling eller inte får nån behandling alls, att försöka få en remiss dit.

Det lär finnas gruppbehandlingar där för OCD-drabbade som fått remiss så det borde inte vara omöjligt för BDDare heller.

/ Malins mamma

[pelle]

Okej, men vi som är bosatta i Sthlm borde väl tillhöra deras upptagningsområde, vilket i sin tur borde leda till att man har möjligheten att få komma dit? Skulle väl själv behöva, men tänkte mest på Isabelle och andra härinne som liksom mig bor i Sthlm.

[Malins mamma]

Pelle, som jag har förstått det så hör inte hela Stockholm till Karolinskas upptagningsområde, bara en viss del. Vilken eller vilka delar som hör dit vet jag inte. Du kan kanske ta reda på det på nåt sätt...    

Hälsn. Malins mamma

[pelle]

Ja, det uppdraget ska jag försöka mig på. Ge mig några dagar, så jag kan peppa mig själv att ringa bara. Jag återkommer med info senast om en senast en vecka, om inte någon annan hinner före.


pelle

[hopeless]

hur fixar man en remiss då? men alltså... från och med 1 november så behöver man inte ha remisser längre... hur blir det då?

/isabelle