Hej!
Jag startar en ny tråd, tänkte att vi skulle gå igenom det här med BDD ordentligt för en gångs skull. BDD är en invecklad och "stor" sjukdom, man skulle nästan behöva skriva en hel bok för att täcka in allt men som ni vet så är jag inte psykologiskt skolad på nåt sätt och att skriva en bok skulle ta evigheter eftersom jag har så svårt att uttrycka mig. Det jag har lärt mig grundar sig till största delen på det ni BDD-drabbade har skrivit under åren, men även böcker om BDD och Dr Claiborns svar på frågor på BDDCentral. Av detta har jag skapat mig en uppfattning om BDD som jag tror är riktig men jag vill gärna att ni säger ifrån om det är något som inte alls verkar stämma.
Hur får man BDD?
För det första så har man antagligen en medfödd sårbarhet, man kanske är extra känslig och ev kan man ha genetiska anlag för att utveckla tvångssyndrom, OCD. Detta kan jag inte så mycket om men det verkar ju rimligt. Låg självkänsla borde också bidra till att BDDn kan utvecklas. Men för att få BDD så måste man gå igenom två stadier (tror jag):
1.
Vid någon tidpunkt eller under en längre tid, oftast i barndomen/ungdomsåren så drar man slutsatsen att det helt beror på ens UTSEENDE hur man blir bemött och behandlad av andra. Hur man kommer fram till den slutsatsen kan bero på många olika saker:
Man kan ha blivit retad för nåt i sitt utseende. (Om jag hade varit vacker skulle de ha varit snälla mot mig.)
Man kan ha en förälder eller annan närstående som lägger extremt stor vikt vid hur man ser ut.
Man kan ha varit ett "mycket vackert barn" och fått mycket uppmärksamhet för sitt utseende både från familjen, släktingar och obekanta. (Det som händer när barn växer upp, även de "söta", är att när man blir äldre så börjar omgivningen intressera sig mer för hur det går i skolan, på fotbollen, baletten eller vad det kan vara, än hur man ser ut. Den som är van att ständigt få komplimanger kan få uppfattningen att den måste ha blivit "ful" eftersom ingen säger nåt längre om hur söt man är. "Jag var omtyckt bara så länge jag var söt.")
Man kan ha en närstående som har BDD-by-proxy. (Innebär att en närstående hittar "fel", verkliga eller overkliga på ens utseende och försöker dölja eller rätta till "felet".)
Man kan ha en förälder som har egna psykiska problem (psykopat, narcissist) som ständigt talar om för en hur värdelös, dum och ful man är.
Man behöver inte ens ha egna erfarenheter, det kan räcka med att man lägger märke till att en "mindre vacker" kompis blir retad eller att de "vackra" tjejerna blir omsvärmade och omtyckta. (Jag måste se till att jag alltid ser bra ut annars råkar jag illa ut, annars blir jag inte omtyckt.)
Det här är några exempel bara, det finns många fler orsaker till att man drar slutsatsen att ens utseende är väldigt viktigt för hur man blir bemött av andra. Det kan alltså vara endera negativa eller positiva saker, eller både ock. Det som är gemensamt för alla är att man får en överdriven uppfattning om utseendets betydelse, hur viktigt det är att se bra ut.
I det här stadiet har man ännu inte BDD.Nästa steg är att man börjar GRANSKA sitt utseende. Somliga vet redan vad som är "fel", andra börjar leta efter "defekten" och "hittar" den så småningom. Man tillbringar timmar framför spegeln (oftast) med att kolla i olika vinklar och ljus, man jämför, googlar och försöker rätta till eller dölja problemet.
Det är i denna fas som förvrängningen uppstår. I det här skedet "vet" den drabbade att han/hon är ful och att hans/hennes utseende är väldigt viktigt. Han/hon tror att om man är ful kommer man att bli utstött, retad och illa behandlad och bemött, att man inte kan att bli älskad eller omtyckt och att man kommer bli utsatt för andras granskande och dömande blickar om man visar sig.
Pga den här starka övertygelsen gör man allt vad man kan för att inte "vara ful". Samtidigt börjar man samla bevis för att det man tror och ser är sant. Man blir extra uppmärksam på allt som sägs i vanliga samtal, vad som skrivs i tidningar och vad som visas på TV och framförallt all reklam, som handlar om utseendet. Man tänker tillbaka på saker som hänt som ev berodde på ens utseende. Man tar för givet att andras ev otrevliga beteende beror på ens "fula" utseende och att andras eventuella trevliga bemötande beror på att man för tillfället lyckats dölja "fulheten", att man lurade dom.
Man blir förtvivlad, inser att det är kört om man inte ändrar på sitt utseende för allt pekar på att det är det enda som gäller. Många ber om försäkringar från familjen eller andra närstående och får höra att de ser bra ut men det hjälper bara för en liten stund. Man förklarar bort det med att de nog inte vill såra en genom att säga sanningen. Om man får nån komplimang utan att be om det så vänder man det till en negativ sak istället. (Att han tycker jag är snygg idag betyder att jag var ful förra gången. Att jag har fina ögon betyder att resten av mig är fult. osv.) En annan stor nackdel med komplimanger när man lider av BDD är att man ställer krav på sig själv att vara lika "fin" nästa gång man träffar personen. Dessutom ökar det på övertygelsen om att utseendet verkligen är jätteviktigt eftersom man blir uppmärksammad och uppskattad om man ser bra ut.
När det har gått så här långt, då lider man av BDD.Nu skulle jag önska att ni alla tänker igenom er egen historia och tänker efter om ni faktiskt har gått igenom de här två stadierna. Alltså att ni nångång har dragit slutsatsen att ert utseende är väldigt viktigt för hur ni kan leva era liv och att ni därefter har börjat granska och studera ert utseende extremt mycket. (Alltså inte bara en snabb titt i spegeln nångång.)
Eftersom jag aldrig har sett den här förklaringen till att man får BDD i något av det jag läst så vore jag tacksam om ni kunde ge er syn på saken. Har jag dragit fel slutsatser eller inte? Svara med en mening bara eller helst, berätta hur det var för dig.
Och va inte rädda för att svara, det är förmodligen bara jag och ni som läser här.
