Så här är det

[Malins mamma]

Jag tror det är viktigt att känna till och veta hur BDDn fungerar. Därför tänkte jag skriva lite om vad jag har kommit fram till.

BDDn kan börja i olika åldrar, endera redan när man är liten tex genom att man ständigt blir jämförd med syskon, kusiner eller kompisar till sin egen nackdel. Det kan också bero på att någon i familjen eller ens omgivning har en psykisk sjukdom (tex borderline) som gör att de trycker ned andra för att själva må bättre. Det finns säkert andra orsaker också.

Det vanligaste är iaf att man utvecklar BDD i mellan- eller i högstadieåldern. Det är i den åldern:
1. Man börjar bli medveten om sitt utseende.
2. Man växer lite ?ojämt?, både i kroppen och i ansiktet.
3. Klasskompisar, pga egen osäkerhet gärna retas eller ger nedlåtande kommentarer till andra.
4. Man börjar få finnar.
5. Skolsituationen är jobbig, man ska vara tuff och framåt, ha de senaste prylarna och kläderna. Den som är snäll och försiktig blir kanske utstött eller ignorerad. Det bildas gäng och kompisrelationer som bara de ?rätta? personerna får vara med i.
6. Mobbning förekommer i stor utsträckning.
7. De flesta har komplex för något i sitt utseende.
 
Så långt är det helt normala saker som de flesta råkar ut för. I denna ålder är det en del som utvecklar BDD, troligen pga en större sårbarhet och det är oftast de snälla och försiktiga som är känsliga för andras kommentarer.
Man förstår inte varför andra är dumma eller varför man inte får vara med när man själv försöker vara snäll och trevlig. Om man i detta läge får nån kommentar om utseendet är det lätt hänt att man tror att det utanförskap man upplever beror på att det är nåt fel på ens utseende.

Det är också vanligt att situationen är den motsatta. Man har kanske ända sen man var liten fått höra hur vacker och söt man är och man har den grundinställningen att man ser väldigt bra ut. Sen i den åldern när man ?växer ojämt? och börjar intressera sig för sitt utseende och kanske börjar sminka sig så upptäcker man att man inte alls är så vacker som man själv och alla andra trodde. Man får som alla andra finnar ibland och tycker att de förstör ens vackra utseende, man kollar sin profil och tycker att man ser ?konstig? ut, man är inte van att se sig själv från sidan.

Man börjar att sminka sig och sminka över finnarna, frisera håret och diverse andra saker för att inte andra ska upptäcka att man egentligen inte alls är så fin som alla tror.
Man får fortfarande komplimanger om att man är fin men nu ?vet? man att det beror på att man har lyckats dölja det fula och att det är tack vare de åtgärder man har vidtagit som man får komplimanger.
Desto mer komplimanger man får desto större blir pressen på en att man jämt måste se bra ut och man är livrädd för att någon ska upptäcka hur man verkligen ser ut.

Mera ovanligt är det att man får BDD i vuxen ålder men det händer också. Troligen som en följd av övermäktig stress eller utbrändhet.

Gemensamt för alla BDD-drabbade är att man på ett eller annat sätt har fått uppfattningen att man är ful och att ett bra utseende är viktigt för att man ska bli accepterad och omtyckt.

Det finns även en annan variant av BDD. Endel har uppfattningen att det inte räcker med att ha ett ?normalt? utseende för att bli accepterad utan vill vara ?den vackraste i hela världen?, man vill att alla ska lägga märke till en och att man hela tiden ska få reaktioner från omgivningen på hur snygg man är.

Oavsett om man tycker sig vara ful och vill se normal ut, eller om man ser sig själv som normal men vill vara snyggast så är BDDn lika jobbig för båda kategorierna.

En annan variant av BDD som inte har diskuterats så mycket här är när man har BDD-fokus på någon annan del av kroppen än ansiktet och håret. I såna fall behöver det inte vara att kroppsdelen är ful, det kan också vara att man tycker att kroppsdelen har fel form, storlek eller färg. Det kan tyckas att såna kroppsdelar är lättare att dölja eller kamouflera än ansiktet (och det är de säkert också) men även här är lidandet det samma som för andra BDD-drabbade.  
 
Grunden för BDD är alltså (om man generaliserar) att man tycker att man är ful och att utseendet är viktigt.
För att BDDn ska kunna utvecklas från detta stadium så krävs det att man håller de uppfattningarna vid liv. Man måste få förstärkning av budskapen ?jag är ful? och ?utseendet är viktigt?. Det gör man genom följande åtgärder:

1. Lägga ner tid och energi för att dölja ?defekten?.
2. Lägga ner mycket pengar, tex på hudpreparat, hårpreparat eller plastikoperationer.
3. Jämföra sig med andra.
4. Granska sitt utseende.
5. Iaktta andras blickar och beteende, lyssna efter vad andra säger.
6. Ta sina tankar om att man är ful på allvar.

Det dumma med BDD är att desto mer man gör för att se bra ut desto fulare tycker man att man är. Det beror på att man får förstärkning av ?jag är ful? och ?utseendet är viktigt?.

Jag ska förklara varför, tar en sak i taget.

[Malins mamma]

1. Att lägga ner tid och energi på sitt utseende.

Det är möjligt att man efter timmar av speglande, friserande, sminkande eller vad man nu gör kan komma till en punkt när man är nöjd. Frågan är hur länge det varar, i bästa fall någon timme men ibland bara tills man kommer till ytterdörren eller ser sig i en annan spegel.
Men många skriver att de inte blir nöjda ändå fast de har hållit på och fixat i flera timmar. Det logiska borde ju vara att man efter så mycket ansträngning borde vara helt säker på att man ser bra ut. Varför blir det inte så då, varför är man ändå rädd att andra ska tycka att man är ful?
Orsaken är att man har fått påfyllning av ?jag är ful? och ?utseendet är viktigt?. Man drar slutsatsen att eftersom man inte ens blir nöjd efter flera timmars fixande så måste man vara väldigt ful och att eftersom man lägger ner så mycket tid på sitt utseende så måste det vara viktigt.
 
2. Att lägga ner pengar på sitt utseende.

En stor del av de inlägg som skrivs på BDD-forumen handlar om olika sätt att förbättra sitt utseende. Man skriver att man köpt och prövat en massa olika kurer, krämer, salvor, rengöringslotioner, hudmediciner eller att man gjort eller vill göra plastikoperationer.
 
Det vanligaste är att man har köpt preparat för ibland tusentals kronor men att det INTE HAR HJÄLPT. Ändå försöker man igen och igen att hitta nya preparat, man köper dyrare och dyrare medel  eller göra nya operationer i hopp om att nästa gång hjälper det. Till slut går alla ens pengar åt till att hitta något som kan förbättra ens utseende. Varför blir det inte så då, varför tycker man att man är ful ändå?
Orsaken är att man har fått påfyllning av ?jag är ful? och ?utseendet är viktigt?. Man drar slutsatsen att eftersom man inte ser någon förbättring av sitt utseende fast man har köpt så dyra preparat eller fast man betalat så mycket pengar för en skönhetsoperation så måste man vara väldigt ful och att eftersom man har lagt ner så mycket pengar på sitt utseende så måste det vara viktigt.

[Malins mamma]

3. Jämföra sig med andra.

Eftersom man som BDD-drabbad ser sig själv som väldigt ful blir jämförelsen inte alls rättvis. De man jämför sig med är för det mesta inte heller vanligt folk i vardagen. Pga att BDD-drabbade för det mesta inte har så mycket vardagligt umgänge jämför man oftast med TV-kändisar, modeller i reklam, retuscherade foton odyl personer som förekommer på TV och i tidningar. Alla stylade, sminkade och uppklädda förstås.
Man granskar och jämför den enas näsa, den andras hår, den tredjes hud osv. med sitt eget utseende. Man hittar också en del som man tycker har ett helt perfekt utseende och önskar att man skulle se ut just så.
Man har återigen fått påfyllning av ?jag är ful? och ?utseendet är viktigt?.
Desto mer man jämför sig med andra desto fulare tycker man att ens eget utseende är, speciellt eftersom man alltid jämför sig med dom man tycker är vackrast. Man har också dragit slutsatsen att eftersom det är de vackra som är framgångsrika och berömda så är utseendet viktigt.

4. Granska sitt utseende.

Att timme efter timme granska sitt utseende skulle få vem som helst att börja se konstiga saker. Det är ett känt fenomen att desto längre man tittar på en sak desto konstigare ser den ut. Man upptäcker såna små ojämnheter som ingen annan kan se, vanliga finnar kan tyckas vara stora bölder. När man kollar ansiktet i två- och trespeglar blir man förskräckt över hur man ser ut i en viss vinkel eller hur näsans eller hakans profil ser ut.
Desto mer man granskar desto mer övertygad blir man om att man har ett fult utseende och man drar slutsatsen att utseendet är viktigt eftersom man måste kolla så noga hur man ser ut. Man har fått påfyllning av ?jag är ful? och ?utseendet är viktigt?.

[Malins mamma]

5. Iaktta andras blickar och beteende, lyssna efter vad andra säger.
 
Att objektivt bedöma någon annans beteende är inte möjligt att göra för någon eftersom ens uppfattning är påverkad av ens egna tankar.
Om jag har suttit två timmar hos frissan och nån tittar på mig strax efter så drar jag lätt slutsatsen att de tyckte jag var ovanligt fin i håret. Om jag går in och handlar i mina slitna, inte helt rena ?fiskekläder? kan jag tolka en likadan blick som att de undrar om jag inte har nåt bättre att sätta på mig.

Hos BDD-drabbade är ens egen uppfattning så väldigt stark, att man har en ?defekt? och att alla ser den direkt, så alla blickar, beteenden och vad man hör tolkas som att det gäller ens ?defekt?. Man ser och hör det man förväntar sig höra och se.
       
Tex. Du går på stan och har nyss fått en skymt av ditt ansikte i ett skyltfönster. Du tycker att du ser jättehemsk ut, känner panik och vill inte att nån ska se dig men emot dig kommer ett gäng som pratar och skrattar. Precis när ni möts är det någon som säger ?Va kul!?. Pga alla de tankar som du själv  har om ditt utseende så kommer du att höra ?Va ful!? och ta för givet att det är ditt utseende  som kommenteras.
 
En annan sak som ställer till problem för BDD-drabbade är att man i såna situationer tycker sig veta vad andra tänker. Man får själv tanken att ?de såg hur ful min (??..) är och nu skrattar de och pratar om hur ful jag är?. Sen tror man att det är sant därför att man tänkte det.
Man har ännu en gång fått påfyllning av ?jag är ful? och ?utseendet är viktigt?.
Man drar slutsatsen att alla ser ens ?defekt? och tycker att man är ful och eftersom de bryr sig om att  kommentera och skratta åt ens utseende så måste det vara viktigt.

Som ni säkert har märkt så mår ni ännu sämre och allt känns ännu mer hopplöst efter varje påfyllning. Att göra sig iordning så bra det nånsin går, att göra precis allting rätt och ändå inte lyckas få till ett som man tycker bra utseende måste vara väldigt frustrerande. Förutom att känna sig ful börjar man också tycka att man är misslyckad, man mister hoppet om att nånsin bli bra och börjar isolera sig mer och mer för att inte bli sårad av andras blickar. Man orkar helt enkelt inte längre.
 
Varför fortsätter man att lägga ner tid, energi och pengar på utseendet fast man märker att man mår ännu sämre av det?

Det är för att man inte ser sig ha något annat val. Man är så övertygad om att man är ful och att utseendet är viktigt att man känner sig tvungen att göra allt man kan för att se bra ut om man ska kunna visa sig ute bland andra och man är så rädd för andras kommentarer och blickar att man inte vågar ta risken att bara gå ut utan att fixa till sig.
Det har blivit en ond cirkel som man inte ser nån väg ur. Om man inte fixar till sitt utseende kan man inte gå ut och om man fixar till sitt utseende får man påfyllning av ?jag är ful? och ?utseendet är viktigt?.

[Malins mamma]

För att komma ur den onda cirkeln så måste man få stopp på påfyllningarna man ger sig själv, om vi tar punkterna en gång till men tvärtemot.

1.  Att inte lägga ner så mycket tid och energi för att dölja ?defekten?.
2.  Att inte lägga ut så mycket pengar på olika preparat och inte göra plastikoperationer.
3.  Att inte jämföra sig med andra.
4.  Att inte granska sitt utseende överhuvudtaget utan bara kolla lite snabbt hur man ser ut när det behövs.
5.  Att inte ge akt på andras blickar och beteende, inte lyssna efter vad andra säger.
6.  Att inse att tankar och uppfattningar inte är sanna bara för att man tänker det.

Det här är en mycket kort sammanfattning av saker som jag förstår att varje punkt är svår att ändra på när man har BDD, men det viktigaste är att kunna inse det som verkar helt bakvänt:

Att alla ansträngningar man gör för att se bra ut, för att hålla koll på hur man ser ut och för att försöka komma underfund med vad andra tycker om ens utseende leder till att man tycker att man är fulare.
Desto mindre man bryr sig om sitt utseende ju nöjdare blir man med sitt utseende.

Det går förstås inte att helt strunta i sitt utseende, det man ska sträva efter är att göra det normalt, som icke-BDD-drabbade gör.

Malins mamma

[Anonym]

Hej Malins mamma.
Bra skrivet, och allt stämmer precis.. Det är som du skriver, att det blir en ond cirkel. Man gör iordning sig för att få positiva reaktioner från omgivningen, men det handlar inte om deras reaktioner utan ens egna tankar.

Om man känner sig mindre ful kanske man också har bättre utstrålning, som egentligen är mycket viktigare än själva utseendet.

Något av det jobbigaste tycker jag är att vara tvungen att kolla i spegeln hur man ser ut hela tiden. Och varje gång blir det bara värre. Men att inse att man faktiskt har problem är ju första steget för att det ska bli bättre. Tack för att du lägger ner tid

[SpegelSpegel]

Som taget ur min hjärna
Otroligt bra och lättfattligt beskrivet också.
Fast en sak tycker jag är märklig. Du skriver, och jag har hört liknande tongångar på forumet, att det finns en typ av BDD som går ut på att man tycker sig ha ett normalt eller attraktivt utseende men alltid måste vara Den Snyggaste Av Alla. Jag kan inte fatta hur det går ihop med body dysmorphic disorder, dysmorfofobi, alltså rädsla för att vara vanskapt eller förvriden kroppsuppfattning. Det låter som raka motsatsen tycker jag, en självupptagenhet på gränsen till storhetsvansinne, när det BDD jag  t ex och många andra förmodligen lider av handlar om mindervärdeskomplex och självförintande. De människor jag har minst gemensamt med är troligen sådana, så jag förstår inte att vi kan inbegripas i samma sjukdomsterm.

MVH Malin

[SpegelSpegel]

Otroligt bra och lättfattligt beskrivet.
Fast en sak tycker jag är märklig. Du skriver, och jag har hört liknande tongångar på forumet, att det finns en typ av BDD som går ut på att man tycker sig ha ett normalt eller attraktivt utseende men alltid måste vara Den Snyggaste Av Alla. Jag kan inte fatta hur det går ihop med body dysmorphic disorder, dysmorfofobi, alltså rädsla för att vara vanskapt eller förvriden kroppsuppfattning. Det låter som raka motsatsen tycker jag, en självupptagenhet på gränsen till storhetsvansinne, när det BDD jag  t ex och många andra förmodligen lider av handlar om mindervärdeskomplex och självförintande. De människor jag har minst gemensamt med är troligen sådana, så jag förstår inte att vi kan inbegripas i samma sjukdomsterm.

MVH Malin

[SpegelSpegel]

Ursäkta dubbelmeddelande, trodde inte det första gick iväg...
Om jag lät grinig och ngn som råkar ha sådan här snyggBDD tog åt sig så är det för att jag har blivit missuppfattad så många gånger, "du är ju en sån där tjej som alltid vill vara snyggast", "du vill ju att alla ska titta på dig", "du är perfektionist" etc är saker jag fått höra hur många gånger som helst. Tycker det är jobbigt att begreppen rörs ihop. Det är extremt svårt att förklara för ngn att man vaknar varje morgon och ser ett monster i spegeln, att man anser sig själv vara så vanskapt att det vore bisarrt att ha ett kärleksförhållande med en människa man tycker om och att det hade varit lika sjukt som om en människa och ett vårtsvin hade varit ihop.  Särskilt om personen man försöker förklara för tror att man är tjurig för att man inte har störst bröst och perfektast hår på festen.

[twinkle]

Superbra skriver Malins mamma! Dina inlägg är alltid lika bra!

SpgelSpegel, jag har just den typen av BDD som du tycker är märklig. Och tyvärr så måste jag säga att den är precis lika hemsk och fruktansvärt som den typen av BDD du har. För det är precis samma tankar, nojor, rädslor (o.s.v) som man har, fast på ett annat sätt.

Min BDD började den dagen jag la ut retuscherade på nätet och fick hur mycket smicker och kommentarer som helst om de, flera tusentals! Jag hade ändrat allt som jag inte var nöjd med på bilderna, t ex gjort håret mer glansfullt och i en finare färg, näsan mer rak, läpparna fylligare, huden jämnare, ögonen mer klara osv. Och så höll det på, och till slut gick det så långt att jag fick tvångstankar om att se lika perfekt ut i "det verkliga livet" också, för jag trodde att det vara bara så jag dög.

Jag trodde att om folk såg mig "på riktigt" så skulle de inte ens känna igen mig för att bilderna såg så annorlunda ut, och därför gjorde jag allt för att bli så lik de som möjligt. Och där började precis samma tankar som du har, fast på ett perfektion-sätt!
Jag såg inte mitt utseende som det var, utan jag såg bara alla fel. Alltså en förvriden kroppuppfattning.
Jag började jag se mig som vanskapt för att jag inte såg ut som på mina fixade bilder.

P.g.a mina retuscherade bilder så fick jag också tvångstankar om vad folk tyckte och tänkte om mig. Om jag t ex gick ut fast jag inte såg perfekt ut (vilket var det allra viktigaste för mig) så trodde jag att varje människa som kollade på mig tänkte "men gud så hon ser ut i verkligheten! Är det verkligen samma tjej!? Kolla håret, och huden! Fan va ful!" O.s.v

Till slut blev jag livrädd för vad andra skulle tycka om mitt utseende, så varje gång jag pratade med nån så trodde jag att den tänkte elaka tankar om mig. Och först nu vet jag varför jag trodde det. Och det är för att när jag skulle fixa mina bilder så såg jag det fula på en gång, t ex ojämn hud o.s.v Och tog bort det väldigt fort! Och sen, varje gång jag såg mig i en spegel så tittade jag direkt på det jag inte var nöjd med och trodde därför att alla andra också såg det allra först. Det gjorde till slut att jag undvek att prata eller vara med folk om jag inte kände att jag såg felfri ut.

Nu har jag äntligen börjat ändra mina tankar eftersom att jag inte stod ut med att i flera timmar om dan försöka göra mitt utseende perfekt, precis på samma sätt som du (kanske?) håller på i flera timmar för att göra ditt utseende normalt. Jag höll på att gå under av alla timmar av fixande. Lägga på sminket, blir fult, göra om, ta på sminket igen, blev fult, gör om o.s.v, o.s.v.

Efter att min pojkvän hade tjatat i flera månader på att jag skulle gå till en psykolog och må bättre så insåg att jag måste börja ta små steg själv för att slippa tvångstankarna.
Så till slut så gjorde jag det jag var allra allra mest rädd för.
Jag tog bilderna som jag hade retuscherat förut och gjorde om de på det sättet jag var livrädd för. Jag satte dit några finnar (även fast jag inte ens kanske hade det "på riktigt" just då, utan för att jag inte ska få panik den dagen jag får nån finne och tycka att den drar ner mitt utseende från 10 till -10), och gjorde håret mindre glansigt o.sv. Jag gjorde alltså allt som jag gjort förut fast tvärtom!

Och sen samlade jag allt mod jag hade och la ut de på nätet igen! För att bevisa för mig själv att jag duger fast jag inte ser perfekt ut. Det är som att en som hade jättekomplex för sin krokiga näsa, la ut bilder på ansiktet i profil där man såg näsan tydligt. För att helt enkelt acceptera sitt utseende som det är.

Nu har jag haft de oretuscherade bilderna på internet ett tag och ingen har kommenterat de negativt för det, utan kommentarerna fortsätter precis i samma stil. Och det har gjort så att min BDD har blivit så mycket lindrigare för nu, om jag t ex i skolan och förtvivlat försöker täcka över nån millimeter stor finne och det inte blir perfekt, så kan jag idag tänka att "nej det är okej att se ut såhär! Jag behöver inte ha ett felfritt utseende för de är inte ens nån som märker den här lilla finnen utan det är jag själv som har förstorat den i mina tankar! Jag duger som jag är, och ingen kan se perfekt ut hela tiden!"
Så nu äntligen kan jag (i alla fall lite mer än förut) se helheten istället för det som jag är onöjd med...

Men jag hade tvångstankar om att se ut som att jag hade gått direkt från en modellplåtning, t ex. Alltså att folk skulle tycka att jag såg så bra ut att folk  inte skulle undangå att märka det och t ex kommentera det i sina tankar eller högt o.s.v (det har hänt att många gör det när jag har lite urringat och är fixad o.s.v. Vet inte riktigt vad jag tycker om det... Både bra och dåligt tror jag :S)! För det var ju så på bilderna, där såg jag ju så glammig och filmstärnelik ut och alla kommenterade så att jag tog det som en enorm kritik när folk bara fick förbi mig i det verkliga livet utan att ta nån större notis om mitt utseende. Men nu gör jag inte det längre för man kan aldrig veta vad folk tänker om en... de kanske visst tänker positiva tankar, bara att de inte visar det?


Så visst kan man ha BDD i form av att tycka att man måste se perfekt ut för att man inte duger på nåt annat sätt, lika mycket som man kan ha BDD i form att tycka att man måste se normal ut för att man inte duger annars!
BDDtankarna är likadana, men de handlar om två olika saker saker.

Ha det vackrast! /S

[Malins mamma]

Hej SpegelMalin!

Vad bra att du frågar!
Just detta har skapat en del motsättningar på BDDCentral. De som tycker sig vara fula och skulle ge vad som helst för att ha ett normalt utseende har svårt att förstå att de som vill vara "snyggast av alla" upplever samma lidande. Men det gör de faktiskt.

De har samma behov att förbättra och granska, och jämföra sitt utseende med andra. Att någon ska säga att de har ett normalt utseende är deras skräck och varje gång de är ute utan att någon kommenterar, visslar eller på annat sät visar sin uppskattning över deras utseende ser de som ett nederlag. Som en kille (jag tror det var sign. 1lost soul)skrev, han vill att alla flickor ska "kasta sig över honom".
Eftersom folk faktiskt inte bryr sig så mycket om andras utseende så blir de som har den här varianten nästan aldrig nöjda heller vad de än gör.

Som du skrev så verkar det här vara en självupptagenhet på gränsen till storhetsvansinne och jag kan tänka mig att de som har denna varianten har ännu svårare att få förståelse från omgivningen. Men det är inte heller i detta fallet fråga om fåfänga utan en förvrängd syn på sig själv och omgivningen som gör att man mår dåligt och lider av sitt utseende och därför går det under samma sjukdomsterm.

Jag tycker också det är dumt att fåfänga och BDD rörs ihop. Det är ju egentligen motsatser till varandra, även för de som har "snyggBDD".
När man är fåfäng är man nöjd med sitt utseende och är stolt över det men när man har BDD lider man av sitt utseende. (Det utseende man tycker att man har.)

Jag vet inte om jag har lyckats förklara likheterna mellan den vanliga BDDn och den andra varianten "snyggBDD".
Om det finns någon här som har "snyggBDD" så skriv gärna och förklara hur det är.  

Mvh / Malins mamma

[SpegelSpegel]

Jo, jag förstår ju hur du menar, fast jag tror vi menar två olika saker
Den formen av BDD du har har jag också i perioder, och har haft i större utsträckning förr, t ex när jag gick på gymnasiet, en skola som var extremt snobbig och där alla inklusive jag gick superfixade som om de skulle på fest en vanlig skolmåndag. Men mina "perfektionskomplex" gäller snarare motsättningen mitt sminkade kontra osminkade jag. Och om jag går ut en fredagkväll uppsminkad och tillfixad, vilket ju är en form av retuschering, får jag alltid en massa killar efter mig och en massa komplimanger. Men de vet ju inte hur jag ser ut i verkligheten, och uppmärksamheten förstärker min tro på att utseendet är extremt viktigt och att jag behöver sminket för att vara någon. Och om jag jämför mig osminkad/sminkad kan jag genom negativa tankar sjunka ned i den första formen av BDD, att jag är ett missfoster bortom sminkets räddning. Poängen är att jag har komplex för mitt utseende, antingen jag eftersträvar "perfektion" eller bara vill gömma mig, och vad jag förstått har du det också, komplex för att inte leva upp till bilden av dig själv. Det var inte det jag störde mig på utan formuleringen att någon som inte har komplex, som tycker hon/han är snygg, måste vara snyggAST. Notera jämförelsen med andra, mindre snygga. Du har en skev bild av ditt utseende och känner att du inte duger när du inte lever upp till den retuscherade bilden av dig själv. Låter verkligen som BDD, så ta inte åt dig av min grinighet

[Malins mamma]

Twinkle, jag såg inte vad du hade skrivit innan jag skickade, men du förklarade jättebra hur det kan vara att ha den andra varianten. Tack så jättemycket!  

Mvh Malins mamma

[SpegelSpegel]

Malins mamma,

tack för att du reder ut begreppen, men jag tycker det låter extremt konstigt och fel att bunta ihop de två sjukdomarna...jag har en kompis som förr brukade vara ganska jobbig, flörtade alltid med andras killar, skulle jämt vara i centrum, synas och höras mest, blev extremt sur om jag fick uppmärksamhet av någon kille och inte hon. Hon hade däremot inga komplex och stod jämt och kråmade sig lyckligt framför spegel. Det är möjligt att hon att hade något psykiskt ett tag, men jag skulle inte direkt kalla det BDD. Brytpunkten måste väl ändå ligga i komplex/inte komplex? En människa som hela tiden vill ha respons på sitt vackra yttre har ju faktiskt inte någonting gemensamt med en som tycker hon är så ful att hon inte kan vistas bland andra. Både är kanske sjuka, men att säga att de har samma sjukdom är ju lite....missvisande?
Rätta mig om jag missuppfattat allt, det är ju du som läst alla böckerna

MVH Malin

[vinterglas]

Det här var väldigt intressanta inlägg. Och den här "snyggBDD", jag börjar undra om det inte är lite av den i mig också.
Samtidigt som jag kan tycka att jag är riktigt rikigt ful och hela det köret så ser jag mig ändå som "normal" men vill inte bara vara söt och vacker, utan MER än alla andra.

Jag blir nte klock på mig själv och det här