Bra VS dåliga dagar?

[Anonym]

Måste bara fråga alla ni som har BDD har ni bra och dåliga dagar? Visst när jag menar bra dagar så menar jag de dagar ni inte skulle vilja vara döda utan när ni ändå känner att ni duger någorlunda. Idag hade jag en dålig dag hyn ser hemsk ut grå rynkig glansig fet....(nu kommer tårarna...) som alltid när jag läser massa inlägg, känner inte ni också att ni verkligen blir berörda på ett sorgligt sätt när ni läser om människor som ni vet har samma tankar och går igenom samma helvete som ni själva gör?

Jag blir det.. Sörjer med alla som har BDD och önskade att alla var nöjda med hur de såg ut.

Men det jag är mest ledsen och orolig för är hur allmänheten (folk på bussen, i affärer, i stan, människorna på fester, kompisar, killar) Hur alla ni uppfattar mitt utseende. Jag är nästan säker på att jag inte passar in som "söt" eller "vacker" jag är nog mer det där skabbet!. Ja jag är varken blond eller blå/grönögd eller ett sött ansikte. Istället hemskt stora bruna ögon i ett stort ansikte med finnar linjer rynkor blåa blodkärl vid ögonen (Jag vet vad ni tänker.. ni blir äcklade av mig)
Men jag vet inte! Jag har ingen som helst livserfarenhet, har bara levt i ett skal av ensamhet, sorgsenhet och besvikelse på mig själv.

Så har ni också dålia och bra dagar? För mig ( av någon konstig anledning) så har jag haft en bra dag så vet jag att jag kommer se/ känna mig hemsk nästa dag!

[Anonym]

Jag har ett fåtal dagar som känns "helt ok", det är oftast dagar som jag inte behöver gå ut/måste någonstans. Men har jag tur så lyckas jag bli hyfsat nöjd med sminket, håret och klädvalet någon dag per vecka, då det även blir lättare att utföra vissa saker.
Annars, i största allmänhet sitter jag som instängd i mitt eget fängelse och känner mig som ett hopplöst fall...

Och en helt annan sak:
Seriöst, jag kan inte använda foundation, min hy ser ännu värre ut då än utan. Någon här som har någon aning om vad felet kan vara?
Jag blir totalt äcklad av det och tvättar i min frustration bort allt smink jag kämpat med för att få bra. På alla andra ser det ju normalt ut, kanske är för att de är så snygga i grunden (?)

[nicole]

Du kan börja ed att peela bort döda hudceller från hyn ( Loreal har en grå tub som är jättebra) bäst blir det om du har en bra fuktcream innan foundation, sedan välj ett bra märke! Lancome, Mac, Max Factor, Dior, Estee lauder... Glöm heller inte att ta ett tunt lager!

Hoppas det går bättre

[twinkle]

Anonym (trådskaparen): Blir verkligen berörd av din text och dina känslor... Önskar så att du kunde hitta tillbaka till livsgnistan igen, men jag tror att det bara är du som vet vart den vägen ligger. För ingen annan kan gå den vägen åt en...

Men jag håller med dig, har jag haft en bra dag så tar jag det verkligen som ett undantag och tror helt allvarligt att nästa dag kommer att bli lika mörk. Men nu har jag verkligen försökt att trotsa min sjukdom å göra saker även fast jag inte känner mig helt tillfreds med mig själv... Men det är ju det enda sättet för att bli frisk igen!

[Synthesized]

Jag kan ha bra dagar ibland. Det är dock väldigt trist att definitionen av en bra dag enligt mig är en dag då jag inte tycker att jag är fruktansvärt ful. Ganska sorgligt att dessa två saker ska vara så starkt anknutna.

[Insatiable]

Jag mår oftast sämre av att vara inne på den här sidan, för att det är så jobbigt att läsa om andra som mår dåligt över sitt utseende. Men jag känner ändå att jag måste gå in här, för vart annars skulle jag kunna spy galla över mig själv?

Hur som helst. Jag har bra dagar, eller snarare: mindre dåliga dagar. Det finns dagar då jag klarar av att gå ut utan ångest, men de är inte många. Har dock aldrig dagar då jag känner mig ens ett uns snygg, eller dagar då jag mår helt bra. Men så har jag ju även andra problem än BDD.

Dåliga dagar har jag nästan alltid, men de värsta dagarna är väl de då jag inte ens går ut ur huset. De kommer i perioder. Kan vara en period på 2-3 veckor som jag bara är inomhus, framför datorn eller i min säng.

[Superwoman]

Insatiable


Jag mår oftast sämre av att vara inne på den här sidan, för att det är så jobbigt att läsa om andra som mår dåligt över sitt utseende


En undran, som mamma till en drbad tjej, så undrar jag, är det många som känner igen sig i detta? Att det på ett sätt är jobbigt att gå in här? Alltså jag har ju förstått av en massa inlägg, att denna sida är oerhört viktig på många sätt. Det finns ju ett stort stöd här ochh många kloka samtal förs med tipss och hjälp på vägen. men den tanken, att det är jobbigt, slår mig eftersom min dotter vägrar ens gå in här överhuvudtaget!

Hon har nu gått till/haft kontakt med en terapeut ca 5 gånger, men säger nu att hon inte vill gå dit längre, för hon blir deprimerad av det. Det hör nog till saken att de inte har hunnit komma in på själva BDD-beteendet, utan har mer fokuserat på att hon ska ta tag i sitt handlande kring skolan (går i nian), som inte har funkat alls. Nu ska hon försöka börja praktisera, vilket hon tror ska bli en kick. Hon har även träffat en kille sen tre veckor, som hon har umgåtts med varje dag och t.o.m. sovit hos flera gånger (fast då har hon gått därifrån antingen innan han vaknar, eller väldigt tidigt tillsammans med honom när han ska till jobbet, då det är mörkt..).

Hursomhelst, hon upplever att hon mår mycket bättre nu och det gör hon ju, fast jag inser själv att det är skört, hon har ju inte tagit tag i säkerhetsbeteendena utan bara utmanat de lite, för att hon så gärna vill vara med honom!

Lite rörigt det är, men min undrn är om ni tror att detta att inte vilja gå in här, att nte vilja gå till terapeuten mer, är ett skydd mot att må dåligt eller brist på sjukdomsinsikt???

Hur gamla var ni när ni httade hit? Hur länge hade ni varit medvetna om BDD? Hur lång var startsträckan?

Kanske tjatar jag för mycket, så att det blir en sorts "revolt" mot mig?

Någon som har några tankar kring detta??

Hälsningar!!

[Synthesized]

Lite rörigt det är, men min undrn är om ni tror att detta att inte vilja gå in här, att nte vilja gå till terapeuten mer, är ett skydd mot att må dåligt eller brist på sjukdomsinsikt???

Det kan det nog mycket väl stämma. Kanske att man helst bara vill avslå tanken om att det potentiellt kan vara en sjukdom det rör sig om. Att komma till insikt innebär nämligen att ännu en ny tankeprocess sätts igång och har man det redan jobbigt är det inte konstigt om man väljer bort det alternativet och i tron om att underlätta saken håller man fast vid sina gamla "trygga" föreställningar.


Hur gamla var ni när ni httade hit? Hur länge hade ni varit medvetna om BDD? Hur lång var startsträckan?

Jag skummade igenom sidan första gången när jag var runt tretton tror jag (runt tre år sedan), men skrev ingenting förrän ganska långt senare. Jag hörde talas om BDD strax innan detta och kände mig träffad, men jag ville nog inte riktigt förstå det utan förklarade det för mig själv som "nyfikenhet" bara. Så småningom insåg jag att jag förmodligen själv var drabbad, även om vissheten alltid funnits där.

[amav]

Superwoman:

Jag har i princip alltid velat prata med andra om hur jag tänker. Sedan avgör jag själv om personens kommentarer är sunda. Så, jag kan inte säga att jag "triggats" eller dyl. av andras dåligmående. Inte annat än att jag tidigare i mitt liv bara haft dysfunktionella vänner, och därmed inte riktigt hajjat att folk kan ha trevligt tillsammans och sånt (tänkte att det bara var spelat, men nuförtiden vet jag ju såklart själv att det kan vara jättekul att hänga med folk ).


Ang. terapigrejjen:
Jag tycker dom borde ta tag i KBT:n på direkten, det verkar ju uppenbarligen vara den som är mest dominerande i alla situationer. Så var det iaf för mig - bdd framförallt, framför prestationer, framför social ångest osv.


/Amav

[Anonym]

Amav, hur gammal är du?

[Insatiable]

Lite rörigt det är, men min undrn är om ni tror att detta att inte vilja gå in här, att nte vilja gå till terapeuten mer, är ett skydd mot att må dåligt eller brist på sjukdomsinsikt???


Ja, det tror jag. Kanske inte brist på sjukdomsinsikt, men ens slags försvarsmekanism. För visst, det kan framkalla ångest här av att läsa om andra som mår dåligt. Jag mår även dåligt av att läsa om de som har pojkvänner/flickvänner, eftersom det får mig att känna mig värdelös, och bekräftar att jag är ful. Många på detta forum verkar ha en partner. Jag har ingen partner och har aldrig haft, det har inte gått så långt. Jag har bara kommit till att dejta men sen har det kört sig totalt. Om jag inte var så ful hade jag haft en pojkvän, och jag tänker att de andra med BDD här kan åtminstone inte vara fula på riktigt eftersom de har partners. Kan nästan bli lite arg ibland, och tycka att det är orättvist: jag har inte bara BDD, utan är även verkligt ful. Så jag mår dåligt av att vara här ibland. Jag skulle säkert vara inloggad oftare om det inte fick mig att känna mig illa till mods.

Så visst kan man nog se undvikandet av denna sida som ett slags säkerhetsbeteende. Din dotter får säkert liknande känslor, om än av andra anledningar, av att gå in här. För att slippa ångest vägrar hon då att gå in på sidan.

Hur gamla var ni när ni httade hit? Hur länge hade ni varit medvetna om BDD? Hur lång var startsträckan?

Hittade hit för ett halvår sen, var lika gammal som nu, 19. Jag har varit medveten om BDD:s existens sen jag var 15 kanske (minns inte riktigt, men läste nåt om det nånstans), men kom nog inte till insikt om att jag drabbats av det förrän i somras. Eller snarare, började fundera på om det kunde vara så. Blev nyfiken, googlade, hittade hit, allting som andra beskrev stämde in på mig. Slutsats: jag har BDD. Det är ingen diagnos som någon psykolog eller liknande ställt, men det har däremot konstaterats att jag har tvång kring mitt utseende, har dock inte fått träffa en psykolog än som kunnat ställa en "slutgiltig diagnos".

Kanske tjatar jag för mycket, så att det blir en sorts "revolt" mot mig?

Kan vara så. Jag är ingen expert, men hon är väl 15 år gammal? Och det är väl ungefär i den åldern som man vill "revoltera" mot föräldrarna.

[mua]

Insatiable


Jag mår även dåligt av att läsa om de som har pojkvänner/flickvänner, eftersom det får mig att känna mig värdelös, och bekräftar att jag är ful.


Jag har inte heller haft någon pojkvän utan bara "dejtat". Men det jag kommit till insikt med när jag gått i terapi är mycket beror på hur jag beteer mig och vad jag sänder för signaler till killar. Jag sänder ofta väligt oseriösa signaler och låtsas som om att allt är bra, att jag är en party glad tjej. Vilket är långt från sanningen, har ständigt ångest över mitt utseende och det blir alltid värre när jag börjar dejta någon. Dejtandet leder aldrig till något seriöst utan handlar bara om sex och slutar så småningom med att det bara "rinner ut i sanden", om inte jag avslutar det. Har en tendens att kunna "tröttna" och blir avtänd när killar tycker om mig mer dvs att de inte bara är utew efter sex, men de killar som bara är ute efter det fysiska håller jag alltid kontakt med en längre period. Så min fråga till dig är: är du medveten om att det kan finnas andra faktorer till att du inte har pojkvän förutom att du är "ful"? Att du kanske avfädar de som faktiskt finner dig attraktiv? För mig tror jag att det är så, jag tänker nämligen att kan han inte få något bättre? ska jag nöja mig med honom som inte kan få något bättre än mig? De killar som däreomt är svåra att få "grepp" om fastnar jag för och mår otroligt dåligt för att jag känner mig underlägsnare än dem. Har förstått nu när jag går i terapi att många av mina beteenden är BDD relaterade.

[Anonym]

Bruna ögon är vackert!!!! Du ska aldrig skämmas över dom, vet du hur många blå/grön ögda som bär bruna linser? Själv har jag Brun-olivgrön blandning på ögonen (ser mest bruna ut), men skulle vilja ha helt bruna för det är så vackert. Framhäv dom tycker jag.

Ok nu är jag medveten om att det inte är lätt.. men bara så att du vet, bruna ögon är så vackra.






Ps. Det betyder inte att andra ögonfärger är fula. Det man är dödd till är vackrast.