frågar du, eller någon annan här, ofta efter bekräftelse? jag brukar (brukade iallfall) göra det. av min pojkvän och hans syster....(de är de enda som vet att jag tycker jag är ful) jag har ofta lust att fråga andra, men jag kan ju inte bete mej alldeles utflippat...dessutom är jag så rädd för vad de skulle svara...
jag tolkar det också så när komplimagerna minskar: "jag har blivit ÄNNU fulare! förut var det iallafall någon som kunde inbilla sig att jag såg bra ut vissa gånger (tex i ett extra bra, förvrängande ljus...?)" MEN jag kan också tänka: "det är för att du är äldre. det är mest när man är liten folk ger komplimanger" sedan så hör jag /ser jag inte saker jag upptäckte förut, eftersom jag försöker ignorera alla männsikor runt omkring mej när jag tex går på stan. så då slipper man höra ifall någon kommenterar hur man ser ut. förut hade jag ögon/öron på helspänn för att försöka tolka vad folk tyckte om mig. men jag mådde bara dåligt av det...känns bättre att försöka inbilla sig att de inte tycker ngt...att de inte ser mig. jag har väl aldrig fått spec. mkt komplimanger, bara min kille å några kompisar +personer jag inte känner/"halvbekanta" personer vid enstaka tillfällen, men det har som sagt minskat....
det är en vän till familjen som när jag var yngre brukade säga varje gång hon kom att jag var så söt mm. blärk! hatade det. var orolig varje gång hon skulle komma på besök. rädd att hon skulle säga ngt igen, rädd att hon INTE skulle säga ngt... att hon skulle se hur jag egentligen såg ut och bli äcklad äver att hon hade tyckt jag såg bra ut. när jag gick i ettan på gymnasiet var då det slutligen hände. hon var här en gång när jag var oduschad, trött och sur, stressad över ett arbete. å då sa hon inget! sedan dess har hon inte sagt ngt. jag tänker att det var då hon insåg hur ful jag var. varje gång hon kommer hit blir jag påmind om det hon sa förut och på att hon nu säkert tittar på mig och tänker "usch hur kunde jag få för mig att hon var söt?" (när jag hatar mig själv tycker jag om att tänka på den episoden och hånskratta åt mej själv i huvuet...det är så komiskt på ngt sätt) det känns skönt iallfall att inte ha samma rädsla längre, nu när (det KÄNNS som att) hon tycker jag är ful.
jag tycker om att få komplimanger för ngt jag hatar som du. om någon tex skulle säga "du har så avlångt ansikte, det är snyggt" men det gör de inte. antingen säger de att det inte är så avlångt eller så säger de "du borde inte ha den där frisyren för ditt ansikte är så LÅÅÅÅNGT. det är det enda man tänker på när man tittar på dej." en del saker min pojkvän säger är för sånt jag hatar. i o med att han inte förnekar att de sakerna är som jag ser dem, så är det lättare att tro på att han verkligen tycker jag ser bra ut, eftersom han någorlunda ser hur jag "ser ut"...(som jag skrev i det första inlägget...)
jag tycker också att det kan vara svårt att veta när folk hånar en eller vad det är frågan om...(tex när folk tittar på en...)
min pojkvän och hans syster(min kompis) är väldigt bra vad det gäller att få bekräftelse. de är duktiga på att ge komplimanger.
jag blir faktiskt glad över det mesta de säger. för jag tror verkligen att de faktiskt tycker det de säger, hur otroligt det än verkar...även om jag tänker att de verkligen tycker jag s erbra ut, så tror jag det är för att de tycker om mig och VILL tycka jag ser bra ut, efterosm de vet att jag mår dåligt övver att jag är så ful. att deras "hjärnor" liksom har skapat om mitt utseende till att se vackert ut i deras ögon av medlidande, för att de verkligen VILL tycka så. de är så snälla.om jag inte skulle ha känt dem så skulle det vara VÄLDIGT VÄLDIGT sällan jag hörde ngt positivt, så jag är glad att jag känner dem...
att inte många säger komplimanger BEHÖVER ju inte betyda att de inte tycker du ser bra ut. de kanske känner att du inte mår bra och att det känns som att du inte är mottaglig för positiva kommentarer? eller så kanske du inte känner någon som är "duktig" på att ge komplimanger? folk är blygare än man tror ofta... jag brukar FÖRSÖKA tänka så, men det går inte så bra...jag SER ju att jag är fruktansvärt ful...men jag försöker tänka "varför skulle just JAG vara så otroligt ful? när ingen annan är det? är jag "utvald" på ngt sätt? utvald till att se ut som det värsta missfostret i världen? vad är troligast? att jag är äckligt äckligt ful eller att jag har dålig självkänsla och överdriver min ev. fulhet?"
