Artikel 4-6 april 2006

Artikel i Aftonbladet 4-6 april 2006, bilaga Kropp & Hälsa.

Linda,33, är besatt av sitt eget utseende

I Sverige lider cirka 100 000 människor av dysmorfofobi eller bdd (Body Dysmophic Disorder) Det innebär att man är besatt av sitt utseende. Sjukdomen är lika vanlig hos män som hos kvinnor. Kropp & hälsa har träffat Linda som har varit sjuk mer än halva sitt liv.

Linda, 33 , tar emot hemma i sin lägenhet. Hon är blond, har blå ögon är söt och glad- på ytan.
Men inuti är Linda sjukligt missnöjd med sitt utseende. Hon lider av dysmorfofobi.

? Det värsta är att jag har missat så mycket av mitt liv, säger hon.
Här i lägenheten har hon bott i knappt ett år. Innan dess bodde hon hos sina föräldrar. Det är första gången Linda går ut i media och hon är ganska nervös. Lägenheten är inrökt och Linda hinner röka både fem eller sex cigaretter under ett par timmar. Hon är mitt uppe i att sminka sig när vi kommer och ursäktar sig att hon aldrig blir klar.
? Det är typiskt för bdd:are, säger hon.

Sjuklig utseendefixering
Bdd står för Body Dysmorphic Disorder som på svenska blir dysmorfofobi. Det betyder kortfattat att man har en sjuklig utseendefixering. Fixering vid en upplevd defekt i utseendet, vanligast näsa och ansiktshud.
När Linda ser sig själv i spegeln ser hon inte den söta normala kvinnan. Hon ser något fult. Hon tittar sig själv i spegeln många gånger per dag. För tillfället är det vikten och håret som känns jobbigast. Smink är en självklarhet i vardagen.
? Ett tag ville jag plastikoperera allt, säger hon. Nu är jag rädd för att operera mig. Rädslan för att inte bli nöjd och för att det eventuellt skulle bli osymmetriskt har stoppat mig.
Det stör henne mycket att håret inte är lika fluffigt på bägge sidorna under dagens fotografering och Linda känner sig obekväm.
? Ljuset är väldigt viktigt. Solens direktljus är inte bra. Det blir för skarpt. Man kisar och gör konstiga grimaser. Det blir fult och det funkar inte.

Blev tidigt mobbad
Linda inser själv att hon inte har ett normalt beteende och kan skratta åt sig själv.
? Det här är ju så dumt och fånigt, säger hon och skrattar. Jag skrattar varje dag, det är jätteviktigt.
Men så har det inte alltid varit. Redan i första klass blev hon mobbad och kände sig utfryst. Hon tyckte inte att hon blev sedd av fröknarna.
? Jag märkte snabbt att de söta tjejerna fick mer uppmärksamhet och det var då jag förstod att det var utseendet som var det viktiga.

Fick lägst poäng
Mobbningen hängde med hela skolgången. I högstadiet brukade killarna roa sig med att sätta betyg på tjejerna, på vem som var snyggast.
? Jag fick självklart alltid lägst poäng och fick gång på gång bekräftat det som jag redan visste. Att jag var ful.
Dessutom hade hon en boxarnäsa efter att ha ramlat på en båt. (den opererade hon för tio år sedan). Så hon satt gärna med jackan eller tröjan framför ansiktet för att dölja.

Ingen kunde ställa diagnosen
Det blev för mycket till slut och Linda mådde mycket dåligt. Men explosionen kom när hon skulle börja på gymnasiet.
? Jag fick en riktig ångestattack och sprang in till skolsyster. Jag satt på hennes golv och grät och kände att jag inte ville leva längre. Jag var orkeslös och kände förtvivlan, säger Linda med gråten i halsen.
Hon kom aldrig att sätta sin fot i den skolan igen. Det blev 2,5 år på behandlingshem istället.
? Jag ansågs vara ett problembarn, som ställde till med bråk. Jag försökte till exempel förgifta mig med sömntabletter för att få uppmärksamhet och hjälp. Jag blev akut skickad till barn och ungdomspsykiatrin och blev kvar där en månad.
Behandlingshemmet var inte lösningen på Lindas problem. Trots daglig kontakt med teamet på tio psykologer och socionomer var det ingen som kunde ge henne diagnosen bdd. Hon hade dessutom social fobi och fobi i stora folksamlingar.

Att sedan bo själv i en lägenhet och försöka få ett normalt liv med jobb och pojkvän var jättetufft. Under flera år isolerade hon sig totalt och låste in sig i lägenheten.

Aldrig haft ett fast jobb
Hon har aldrig haft ett fast jobb och hennes längsta förhållande varade i två år.
? En dag ställde han mig framför spegeln och sa: vad ser du? Jag ville inte titta. Men till slut gjorde jag ju det.
Då sa jag att jag ser en tjej som är så ful att hon inte förtjänar att leva eller ens ha någon pojkvän. Svaret hon fick var: jag är ledsen, du måste söka hjälp. Jag kan inte hjälpa dig med det här.
? Jag infekterade förhållandet med bdd, säger Linda.
Nu lever hon som singel och är på god väg att må bättre. Men hennes liv är ensamt. Hon har inga riktiga vänner och helgerna är hon med sig själv.
? Jag känner att jag har blivit felprogramerad så nu försöker jag programmera om mig till det bättre, säger hon.

Bildtexter:
För ett par år sedan såg Linda ett inslag på tv om en tjej som led av bdd. Det var hennes räddning. Det var först då som Linda förstod att hon hade samma sjukdom.

Under flera år isolerade hon sig i lägenheten

Idag går Linda på folkhögskola i Västsverige som en del av hennes rehabilitering. Hon vet inte vad hon skall bli, men funderar på socionom. "Jag känner mig som 16 igen, det var då mitt liv tog slut", säger hon.

Vidare innehåller artikeln faktarutor om BDD.