Varför är du glad idag?

[zelda]

Jag har tänkt att det för min del handlar om prestationsångest redan innan jag satt igång att lära mig, och då blir det ju jävligt svårt att bara ta sig igenom delen där man ska lära sig "the basics" om man redan har ångest över att man inte kan skapa något perfekt och genialiskt.

Ja, tror helt klart att det är där skon klämmer   (Och dör lite grann inombords nu över hur töntigt det där lät)
Har också en föreställning om vad jag borde vara bra på, som jag känner att jag vill/måste/behöver klara av med bravur. Tänker nog också att jag på något sätt måste kompensera för mitt ofördelaktiga yttre
och att tex en snygg, stickad tröja efter egen design skulle kunna "höja mitt värde som människa" och få mig att slippa värdelöshetkänslorna en stund.

Men andra saker, som att använda rätt moppteknik, laga en dammsugare eller skura ett badrum - på dom områdena har jag inget behov av att glänsa, jag har inte ens en önskan om att vara bäst på svabba golv.
Det ger mig liksom inget.
  

[Lyckofågel]

Känner igen mig alltför väl.. Vill inte ha det så. :S

Ett problem är väl att jag för det mesta känner mig så överbelastad bara av att tänka på det som jag känner att jag vill/borde göra, att jag inte ens ger det ett ärligt försök. Att bara tänka tanken är ju inte att försöka.

[Lyckofågel]

Ja, tror helt klart att det är där skon klämmer   (Och dör lite grann inombords nu över hur töntigt det där lät)
Har också en föreställning om vad jag borde vara bra på, som jag känner att jag vill/måste/behöver klara av med bravur. Tänker nog också att jag på något sätt måste kompensera för mitt ofördelaktiga yttre
och att tex en snygg, stickad tröja efter egen design skulle kunna "höja mitt värde som människa" och få mig att slippa värdelöshetkänslorna en stund.

Men andra saker, som att använda rätt moppteknik, laga en dammsugare eller skura ett badrum - på dom områdena har jag inget behov av att glänsa, jag har inte ens en önskan om att vara bäst på svabba golv.
Det ger mig liksom inget.

Jag vet inte om det handlar om prestationsångest i mitt fall. Jag känner typ så att jag är usel på att sy, måla, klippa & klistra, allt sånt där som jag vill vara bra på och som jag faktiskt GILLAR. Hur kul är det!? Jag gillar böcker också kan tilläggas ändå läser jag de inte!?!?!?! What the fuck. Det blev helt fel på alla punkter när "gud" designade mig.

Det är ju typ som när man har värsta mästerverket i sitt huvud och så sätter man sig ner med färg och pensel och så blir det en fucking pinngubbe av alltihop.

Andra människor som säger att de inte är bra på att typ sy, måla, sjunga, whatever, säger ju också att de INTE gillar det och inte har något större intresse utav att kunna det. Jag har intresset, men suger ändå. -.-
Säger hon som typ aldrig ger sig själv en riktig chans. Logiskt.

[zelda]

Min pappa är också perfektionist, men han har även tålamodet, och om han inte har tålamodet "biter" han ihop och skaffar sig ett tålamod. Varför blev inte jag sån? Jag är typ totala motsatsen och har alltid varit.

Haha! Min pappa är precis likadan och jag är precis motsatsen  
Kan säga att angående den där papperstranan jag skulle försöka vika så gav jag uppdraget till pappa. Han satt uppe hela natten tills han lyckats få ihop en styggelse somföreställdejagvetintevad och sa att "Det där
gör jag aldrig om igen". En vecka senare hade han lärt sig allt om origami och lämnade över en påse med tjugo perfekta papperstranor. Herregud, jag fattar det verkligen inte. Vart fan är min tålamodsgen?

[Synthesized]

Ja, tror helt klart att det är där skon klämmer   (Och dör lite grann inombords nu över hur töntigt det där lät)
Har också en föreställning om vad jag borde vara bra på, som jag känner att jag vill/måste/behöver klara av med bravur. Tänker nog också att jag på något sätt måste kompensera för mitt ofördelaktiga yttre
och att tex en snygg, stickad tröja efter egen design skulle kunna "höja mitt värde som människa" och få mig att slippa värdelöshetkänslorna en stund.

Men andra saker, som att använda rätt moppteknik, laga en dammsugare eller skura ett badrum - på dom områdena har jag inget behov av att glänsa, jag har inte ens en önskan om att vara bäst på svabba golv.
Det ger mig liksom inget.
  

Nä, men samma här. Jag är inte ledsen över att jag suger på att spela fotboll, för jag bryr mig verkligen inte och är totalt ointresserad. Däremot vill jag kunna laga mästerligt god mat och brygga eget mästerligt öl, göra egen musik som blir förevigt kultförklarad, måla tavlor som får Munch att verka värdelös och skriva helt fantastiska romaner.

[Lyckofågel]

Haha! Min pappa är precis likadan och jag är precis motsatsen  
Kan säga att angående den där papperstranan jag skulle försöka vika så gav jag uppdraget till pappa. Han satt uppe hela natten tills han lyckats få ihop en styggelse somföreställdejagvetintevad och sa att "Det där
gör jag aldrig om igen". En vecka senare hade han lärt sig allt om origami och lämnade över en påse med tjugo perfekta papperstranor. Herregud, jag fattar det verkligen inte. Vart fan är min tålamodsgen?

Haha xD Ja vart fan är tålamodsgenen, det har jag också undrat trehundrafyrtioelva gånger.

Om min pappa typ ska skriva "Grattis" på ett födelsedagskort så blir lixom bara själva texten ett jävla mästerverk. Sen jämför jag med mitt "kråkfots-Grattis" till handstil. Man kan seriöst inte se skillnad på om en 5-åring eller om en Karin ritat en teckning.

Eller när pappa skulle måla en vägg. Han HATADE det. Just för att han är så jävla fucking perfektionistisk. Han är perfektionistisk till den grad att han gråter(om vi bortser ifrån att pappa aldrig gråter, alltså han gråter inte men ni fattar lidandet han går igenom)) samtidigt som han målar. Och jag typ kollar på o bara tänker "Me va fan kladdar du inte bara på skiten för?" och så föreställer jag mig själv stå där med ett stort missanpassat leende och pensla färg med stora drag på allt som ser ut som vägg. Pappa anlitar aldrig någon till att göra någonting, han gör allt själv. Han litar inte på att andra kan göra det perfekt, även om de har det som yrke. :S

[zelda]

Jag vet inte om det handlar om prestationsångest i mitt fall. Jag känner typ så att jag är usel på att sy, måla, klippa & klistra, allt sånt där som jag vill vara bra på och som jag faktiskt GILLAR. Hur kul är det!? Jag gillar böcker också kan tilläggas ändå läser jag de inte!?!?!?! What the fuck. Det blev helt fel på alla punkter när "gud" designade mig.

Det är ju typ som när man har värsta mästerverket i sitt huvud och så sätter man sig ner med färg och pensel och så blir det en fucking pinngubbe av alltihop.

Andra människor som säger att de inte är bra på att typ sy, måla, sjunga, whatever, säger ju också att de INTE gillar det och inte har något större intresse utav att kunna det. Jag har intresset, men suger ändå. -.-
Säger hon som typ aldrig ger sig själv en riktig chans. Logiskt.

Jag har både prestationsångest i kombination med att jag är värdelös på fingerarbete och dylikt. Jag vill så jävla gärna vara duktig på det men lyckas ändå aldrig klippa rakt, alltså verkligen, ingenting jag satt en sax i håller
en rät linje trots att jag försökt underlätta med linjaler och sånt. Inte konstigt att man blir förbannad  

[Lyckofågel]

Nä, men samma här. Jag är inte ledsen över att jag suger på att spela fotboll, för jag bryr mig verkligen inte och är totalt ointresserad. Däremot vill jag kunna laga mästerligt god mat och brygga eget mästerligt öl, göra egen musik som blir förevigt kultförklarad, måla tavlor som får Munch att verka värdelös och skriva helt fantastiska romaner.

Jag har både prestationsångest i kombination med att jag är värdelös på fingerarbete och dylikt. Jag vill så jävla gärna vara duktig på det men lyckas ändå aldrig klippa rakt, alltså verkligen, ingenting jag satt en sax i håller
en rät linje trots att jag försökt underlätta med linjaler och sånt. Inte konstigt att man blir förbannad 

Haha, samma här! Och ja, jag tror nog att fallet är sådant för mig med! Jag är en perfektionist, det är jag väl medveten om. Men jag kan ju för fan inte ens klippa rakt, och det känns jävligt basic.

[zelda]

måla tavlor som får Munch att verka värdelös

  Åh vad jag önskar att jag kunde måla. Är bittert avis på alla som fötts med talangen att kunna uttrycka sig med penseldrag. Jag kan på min höjd göra fula streckgubbar och till och med det försöker jag vara bra på. Typ "Hon som är helt talanglös och målar så jäkla fult att det på nåt sätt blir kul ändå"
 

[zelda]

Om min pappa typ ska skriva "Grattis" på ett födelsedagskort så blir lixom bara själva texten ett jävla mästerverk. Sen jämför jag med mitt "kråkfots-Grattis" till handstil. Man kan seriöst inte se skillnad på om en 5-åring eller om en Karin ritat en teckning.

Haha, samma här  Man märker direkt vilka julklappar som är mina under granen. Det är dom där folk skrattar åt och bah "Det här är från Sandra antar jag?". Jag kan ha gjort något tappert försök att anstränga mig dom första tre minuterna, sen börjar jag toksvettas och bli förbannad för att det känns som att inslagningspapperet motarbetar mig och tillslut så rafsar jag bara ihop allt till någon pappershög där det sticker ut från alla hörn och kanter. Som grädde över moset kanske jag försöker kompensera för det fula med ett rött presentsnöre som jag virar in bedrövelsen i.

[Wolfie]

Om man skojar om att man är värdelös på saker, så säger man fortfarande att man är värdelös på saker, inte bra att skoja om sin person. Dagens filosof tanke

[Synthesized]

Om man skojar om att man är värdelös på saker, så säger man fortfarande att man är värdelös på saker, inte bra att skoja om sin person. Dagens filosof tanke

Men att parodisera sin dåliga självbild, då? Det tycker jag kan vara bra, blanda in lite humor och självdistans mellan ångestvarven!

[zelda]

Om man skojar om att man är värdelös på saker, så säger man fortfarande att man är värdelös på saker, inte bra att skoja om sin person. Dagens filosof tanke

Håller med Synthesized här. Att försöka ha lite humor och självdistans kring saker och ting, även när det gäller Bddn, är iallafall mitt elixir för att palla vardagen. 

[Lyckofågel]

Haha, samma här   Man märker direkt vilka julklappar som är mina under granen. Det är dom där folk skrattar åt och bah "Det här är från Sandra antar jag?". Jag kan ha gjort något tappert försök att anstränga mig dom första tre minuterna, sen börjar jag toksvettas och bli förbannad för att det känns som att inslagningspapperet motarbetar mig och tillslut så rafsar jag bara ihop allt till någon pappershög där det sticker ut från alla hörn och kanter. Som grädde över moset kanske jag försöker kompensera för det fula med ett rött presentsnöre som jag virar in bedrövelsen i.

Haha!   Ja, så blir det för mig med när jag ska slå in paket. Men då borde du se när jag öppnar paket. Jag har en bror som öppnar paket på ett sånt sätt att folk omkring som tittar på börjar skruva på sig av otålighet. Varenda tejpbit ska typ bort utan att pappret tar någon skada osv.

När jag öppnar paket så river jag typ bara bort pappret. Om jag befinner mig i sällskap bland folk som inte vet hur sjuk i huvet jag är försöker jag att bete mig lite mer civiliserat, men jag är ändå väldigt mån om att fort få av det j*vla pappret.   En del slår ju in paket som att de inte vill att mottagaren ska få upp det!  

Håller med Synthesized här. Att försöka ha lite humor och självdistans kring saker och ting, även när det gäller Bddn, är iallafall mitt elixir för att palla vardagen.  

Ja, det håller jag också med om! Att skoja om sig själv ger en självdistans, vilket är bra att ha. Det är ju betydligt bättre att skratta åt alla de tokigheter hjärnan kan hitta på, än att ramla ner på golvet skjutandes som en tårdrypande trasig varelse.

[Antipod]

Idag är jag glad och lättad över att jag från och med nästa vecka ska börja läsa resten av medicinkursen hemifrån och således slipper den förlamande ångesten över att gå till skolan. Yay! Åtminstone terminen ut. Hur det blir nästa termin återstår att se.