Psykiaterbesök

[psycho-doll]

Japp, så har man varit hos psykiatern idag och blivit diagnosticerad med BDD utan tvekan. (Skrev ju i ett annat inlägg att jag skulle fråga läkaren en gång till). Vet inte riktigt hur jag känner inför det beskedet än. Det är ju inget kul direkt.

Vi kom även fram till att jag skulle se hur jag klarar mig utan mediciner, eftersom jag ändå mest haft biverkningar av dom.

Frågade min psykiater hur vanligt det är att en person med BDD maskerar sig på ngt sätt, t.ex med smink och om man måste göra det för att ha BDD, men det är inget krav för att få diagnosen (jag tillhör dom som inte gör det). Man kan ha olika svårighetsgrader av BDD, i vissa fall har ju inte personen lämnat sin bostad på flera år.

I alla fall, det var bara det jag ville säga.

Hoppas ni har det bra alla här

/Mattias

[Malin]

Hej Mattias,

det låter ju lovande att din psykiatriker verkar ha koll på BDD

Det är sant att man inte behöver maskera sig på något sätt för att ha BDD. Det kan se väldigt olika ut från fall till fall, och tjejer har ju i regel större möjlighet till att maskera med smink än vad killar har.

Jag hoppas att du trappar ner på medicinen försiktigt, jag har hört att man kan få jobbiga biverkningar om man går ner i dos för snabbt. Ta hand om dig

/Malin

[pelle]

Fasen, jag skulle nog också behöva hjälp av psykolog, men jag tycker det är så fruktansvärt pinsamt och sedan känns det som man vill klara av det själv:-/ Och det går ju jättebra ju(ironi). Hoppas att du nu har fått tag i den personen som du känner verkligen är insatt i ämnet och verkligen VILL hjälpa dig och visar intresse för dig och dina problem. Även om det kanske inte var så lattjo att få din diagnos fastställd är det väl ändå skönt att veta varför man beter sig som man gör och få ett kvitto på det hela.  Hoppas du  kan sluta, eller åtminstonde minska, med din medicinering. Du verkar var på god väg. BRA! Ingen människa vill knapra i sig en massa piller. Jag gillar varken psykologer eller piller; är det nån som gör det?;-) Appropå maskera sig. Det är väl vad halva dygnet går ut på för mig Och appropå ditt inägg tidigare om att du skrev att du verkar tråkig m.m. Det stämmer ju inte alls

Lycka till med allt fortsättningsvis! /Pelle

[FatLingon]

Mattias.

Försök se det posetivt istället. Att bli diagnoserad med BDD betyder inte bara att det är något som är fel(tankebanor). Att bli diagnoserad betyder även att du oroat dig i onödan och att du med viljekraft och hjälp av oss andra kan sluta må dåligt.

//Johan

[Malin]

Pelle, jag vet att det kan ta emot att söka hjälp hos en psykolog, men det är verkligen inte något att skämmas över. Jag tycker att var och varannan människa man möter träffar eller har träffat en terapeut under någon del av sitt liv, de kanske inte pratar om det med alla men det betyder inte att det är ovanligt. Du kanske kan se det som ett sätt att förbättra ditt inre, på samma sätt som du vill förbättra ditt yttre genom att ta hjälp av en plastikkirurg..? Jag tycker du borde ge det en chans iaf

Ta hand om dig!

Mvh
Malin

[Anonym]

Hej! Jag är en artonårig tjej, som har dysmorfofobi, har haft det i ca 3 år, men det är först nu (i år) som jag insåg att det var BDD jag lider av. Att ha BDD kan jämföras med att leva i helvetet, det är en sån fruktansvärd ångestfylld tillvaro där utseendet styr och hindrar en att leva ett normalt liv.

Själv så trodde jag innan jag blev sjuk, att något sådant aldrig skulle kunna drabba mej. Trivdes bra med mitt utseende, fick ofta höra att jag var söt och snygg. Det tyckte jag också. Tills en dag, när jag stod framför spegeln och jag bara såg fel i mitt ansikte. Den dagen kunde jag inte sluta titta mej i spegeln, och jag stod där och granskade mej själv och försökte med drastiska metoder  åtgärda mina komplex. Jag använde mej av alla möjliga verktyg för att försöka få ordning på min näsa, haka, panna och resten av ansikts dragen. Resultatet av det blev ju såklart ett ännu värre ansikte, med sår och därefter röda märken och ärr. Tillslut bröt jag ihop fullständigt, och nu undviker jag speglar i allra högsta grad, enda gången jag speglar mig är när jag lägger min make up.

Har mått lite bättre ett tag, men nu är det ett jätte stort problem för mej, nämlingen studentdagen! Den dagen som alla ser framemot, fasar jag för vad allt den innebär, dvs fotograferingar, fester, plakat och enorma folksamlingar!

Vänder mej därför till er alla som förstår vad jag går i genom, har ni något smidigt tips på hur jag kan slippa den här dagen? Mår så fruktansvärt dåligt över det som komma skall. Ingen i min närhet vet om det här, och jag kan inte berätta nu, det skulle förstöra mitt kommande år som är så viktigt!

Kram
Skräckslagen

[Malin]

Hej och välkommen till forumet Skräckslagen!

Vilken hemsk upplevelse det måste ha varit då när du stod och försökte ändra ditt ansikte med diverse verktyg Jag vet själv hur hemskt det känns bara efter att man råkat pilla på en finne för mycket så det blir ett sår.

Jag blir alltid lite känslosam när jag tänker på studenten eftersom jag så gärna hade velat uppleva det själv. Jag ville klara utbildningen och att min familj skulle vara stolt över mig (ah.. jag visste det, nu började jag gråta). Men istället blev jag utslängd från skolan eftersom bddn gjorde att jag hade för mycket frånvaro.

Jag har tyvärr inget bra tips om hur du kan slippa studentdagen utan att berätta för din familj, möjligtvis att låtsas vara sjuk kanske? Men det bästa tycker jag vore om du kunde förmå dig att vara med på studenten ändå. Den dagen är ju till för att du ska fira och vara stolt över dina prestationer, det kommer säkert bli minnesvärt Kanske kan du gå till en läkare och be om någon medicin som kan hjälpa dig igenom den här dagen? (tex Inderal som sänker blodtrycket och motverkar hjärtklappning och darrhänthet)

Vänliga hälsningar
Malin Sundqvist

[Missy]

När jag tog studenten (vilket iofs är några år sedan nu) så varnade jag min familj långt i förväg och sa att om de höll på med såna där fåniga skyltar med bilder på mig som liten, då skulle jag vända på klacken och gå därifrån.
Jag var jättenervös inför studentdagen. Att folk skulle ta kort på mig, att man skulle vara finklädd och se snygg ut, att det skulle bli fest senare på kvällen - allt det där fick mig att bli panikslagen.
Jag vet inte direkt om detta är nåt tips, men jag kan berätta hur jag tänkte och gjorde i alla fall: Jag sa aldrig exakt till min familj vad jag var rädd för, men jag sa att jag tyckte att det skulle bli en jobbig dag och att jag inte ville fira. När jag hade tjatat om det i några veckor, så började de acceptera det.
Dessutom så sparade jag lite pengar, så att jag skulle kunna fly fältet om det blev jobbigt! Min syster bodde i en annan stad, så jag tänkte att om det blir outhärdligt så sätter jag mig på tåget och åker dit!
Pengarna kom aldrig till användning. Min familj tog det lugnt, lät bli att skämma ut mig och ta en massa bilder, och festen var jag på ett tag, sen gick jag hem. Och det var rätt skönt. En lättnad när den dagen var över...