Vart går gränsen för BDD ?

[Anonym]

Hejsan !

  Jag funderar på när egentligen gränsen går för att ha BDD. Jag vet inte alltför mycket om den, jag såg bara på Dig Malin på outsiders, och kände igen mig inom rimliga gränser. Det är säkerligen överskattat för dig, och jag tror inte du direkt tar åt dig, men jag tycker du är väldigt fin. Och att du vågar ställa upp i tv, skulle inte jag kunna göra. Va hemskt att inte veta vad folk tycker om en, vad dom säger..
  Förr så sminkade jag mig varje dag i skolan, och jag började med det i fyran.. Och nu går jag tredje året och har börjat tona ner lite, det viktigast nu är rengöringen och tvättningen i ansiktet. det tar bara 30 min att sminka mig till skolan nu, jag har slutat bry sig, för jag får ingen uppmärksamhet av någon, varken tjejer lr killar. Jag har lärt mig att har jag urringat får jag lite uppmärksamhet. Men endast då. Det viktigaste för mig är hyn, att den är len, och att det inte syns att jag är röd här och där och sånt. Jag köper hudvårdsprodukter väldigt ofta, och när jag rengör så är det många olika processer, det är peeling, tvåler, rengöringscremer, och massa sånt. Även tusen olika produkter man smörjer in sig med, beroende på hur jag känner mig. Ska jag ut på stan så tar det ett tag att sminka mig, kan ta ca 30 min - 1 timme, inte så länge om man jämnför med Dig Malin, men ändå. Och till fest handlar det om 4-5 timmar med allt- smink, hår och klädesval.
  Jag har massor med smink, jag köper iaf 3-4 nya produkter varje månad, och det är mycket med tanke på inkomsten jag har, 950 kr i månaden, samt att smink är dyrt..
 Det är så mycket man vill skriva, men man kommer av sig så lätt och kommer in på något annat och missar poängen med det man skulle skriva från början, så det kanske är lite fram och tillbaka när jag skriver..
  Jag var väldigt mobbad när jag gick 1 - 4 an och flyttade och bytte skola, och i klassen jag började visste dom vad jag varit med om och tjejerna där hade bestämt sig för att vara kompis med mig och "ta hand" om mig pga detta, men jag kände mig redan så dålig så jag trodde bara dom var med mig för att dom kände sig tvungen, inte för att dom gillade mig.
Så känner jag även idag, jag är en jobbig person, för jag tar allt negativt.. Jag och mamma pratar mycket om det, och hon säger att det är lite jobbigt, för om hon säger att jag är fin en kväll, så säger jag "jo.." Och tror hon ljuger, för det är inte sant.
Min pojkvän kan inte skämta med mig, för jag tar illa vid mig för minsta lilla..
  Just nu är jag utstött i klassen jag går i också. VIlket inte gör nånting bättre..
Jag vet inte egentligen varför min pojkvän är tillsammans med mig, för jag har ingen bra personlighet, jag är inte åtråvärd, och om jag vaknade upp och såg mig själv på morgonen skulle jag skrika.
Jag hatar speglar, samtidigt som jag måste ha dom, jag måste titta hur tjock/smal jag är.. Jag kollar mig själv ofta i speglar och drar in magen och drar i den för att se smal ut, jag är inte tjock, jag väger ca 52 kg, och är 160 cm. Men jag är, som jag kallar det, "Modell tjock". Dvs tjock för att vara modell. Jo, jag är modell, och ändå känner mig såhär.. Väldigt konstigt kan väl ni tycka, men jag vet inte varför jag ens får jobb som modell, när jag ser ut som jag gör.
Det är konstigt..
Jag var med i en tävlig förra månaden, där man fick rösta på 10 olika modeller, och den som fick mest röster vann 10.000 kr, jag ville så gärna vinna för då skulle jag kunna göra min näsoperation jag så länge velat göra.. Men jag vann inte, och det tog hårt.
Jag har inte råd att spara eftersom jag måste köpa produkter och smink hela tiden, jag mår bra när jag får spendera pengar, det är en höjdpunkt för mig..
Jag går ofta på stan- vilken må vara ett tecken på att jag inte har BDD.. Men jag gör det, för att slippa tänka, och titta i spegeln hela tiden.

  Jag tror att min pojkvän skäms över mig, att jag är som jag är, ser ut som jag gör.. Jag förstår som sagt inte varför han vill vara med mig, han kan få vem han vill i princip. Han får ofta kommentarer och tjejer som stöter på honom och ändå är han kvar, jag skulle vilja ha ett ärligt och uppriktigt svar på varför.. Men det kan mna inte få, för jag skulle ändå inte tro honom.


Vet som sagt inte riktigt vad BDD är, men det passar väl lite in det jag säger, samt att det är skönt att skriva av sig, och kanske få någon kommentar..

[Anonym]

Jag råkade komma åt knappen, så klantig som jag är.. Så fortsätter skriva här.

"Men det kan mna inte få, för jag skulle ändå inte tro honom." var det jag skulle fortsätta på.

För jag tror inte att han tänker på mig när jag inte är hos han, eller nånting sånt, han beter sig inte som det. Han saknar mig inte, medans jag saknar ihjäl mig efter honom efter kort tid. (vi är inte sambo)

Jag kan undra rätt ofta hur det känns för mamma att ha ett fult barn, jag vet att man inte tycker det om sitt eget barn, men det går inte att tycka annat i mitt fall, jag undrar om hon skäms hon också ?
Jag har ingen kontakt med pappa nästan, även fat han bor 2 mil ifrån och min lillebror är där varannan helg, undrar om det är för att han tycker jag är ful ? Konstig tanke.
Om jag skulle förklara mig själv med ett ord skulle det vara just konstig. det skulle kunna vara "ful", men det känns överdrivet.

Idag ska man vara så snygg hela tiden, och det är så jobbigt. Alla priser ökar, och ju mer snygg ska man vara, alla bilder man ser är retuscherad, men jag skulle vilja se ut som dom, och man undrar hur dom ser ut innan retuscheringen..
Jag kommenterar ofta tjejer på stan "Oj va snygg hon va !" "Sån där rumpa/mage/ansikte etc skulle jag vilja ha" så ibland frågar min pojkvän om jag är lesbisk, men det beror bara på avunsjuka.
Min högsta önskan är att någon skulle tänka/säga så om mig, lägga märke till mig, helst en tjej, en straight snygg tjej. Att hon tänker att jag har något hon skulle vilja ha, även om det bara skulle vara ett lillfinger. Så skulle jag så gärna vilja det..
 
  På min dator har jag sparat olika priser och ställen på plastikoperationer som jag vill göra, ifall jag nån dag får chansen, det är så mycket, och jag vill så gärna. Men är rädd att bli så som många blir- besatt av plastikkirurgi. Mitt självförtroende vet jag inte om det skulle höjas om man jag var snygg, kanske, kanske inte. Det är nog mycket som Du sa Malin, att det ligger i psyket.
Efter mobbing, utstöttning och en avundsjuk "vän" kan det väl bli så. Mycket är nog samhällets fel kanske, jag vet inte..

Men nu vart det mycket att läsa, så tror ingen orkar läsa igenom allt och lägga en kommentar, men kanske. Jag hoppas det.

Om ni skulle vilja mejla något, om någon känner lika så skriver jag ut min mejl;
Katter65@hotmail.com

MVH Jannike.

[Aparatur]

Du e inte ensam om att inte veta mycket om denna sjukdom, jag fick reda på de själv idag...genom repris av outsider..för en del sa de nog "klick" o kunde verkligen sätta sig in i malins situation...tex jag.

Om du vill veta mer om bdd så skulle ja kanske rekommendera kolla olika sajter som finns under länkar.

/m

[Anonym]

Näe det tror  inte jag heller, många reagerade nog som oss, att dom kände att det kunde varit jag som satt där.
Tack, det ska jag göra
//Jannike

[Anonym]

hej jannike!

jag är så ledsen att höra hur du känner. så mkt man vill skriva så många råd man vill ge men så är man likadan själv. Konstigt det där, lätt att vara klok o ge råd när det handlar om andra men inte sig själv. Försök få tid hos en psykolog för att prata lite så kanske han el hon kan ge dig en diagnos o framförallt terapi. Min bdd bröt ut helt, nu i efterhand har jag förstått att jag nog hade inslag av bdd innan också men när den verkligen blev ett jättestort problem var när jag gick i trean på gymnasiet. efter det har dagar blivit veckor, veckor till månader och här sitter jag sju år senare och äcklas över mig själv. Ta tag i det så fort som möjligt!!
Jag frågade min mamma en gång om hon tyckte mindre om mig för att jag är ful o äcklig men då sa hon att för det första så håller hon inte med o för det andra skulle det i så fall nästan vara så att då tycker man om nån mer (med förklaringen att då behöver barnet mer kärlek o som förälder känner man att man måste skydda det  barnet o ge extra mkt stöd). En annan gång undrade hon om jag tyckte att hon o pappa också var fula eftersom jag har fått utseendet jag har av dem. Men så har jag aldrig tänkt på det, men när hon sa det kan jag förstå att de tror det. Så att dina föräldrar skulle tycka att du är ful eller inte vilja umgås med dig för att de tycker att du är ful har jag väldigt svårt att tro. Även om du nu skulle vara ful, skulle de förmodligen inte tycka det  och om de nu tyckte det skulle de nog inte bry sig. det där med att vara känslig för kritik är jag också. Om nån säger nåt som jag uppfattar som kritik (även minsta lilla) blir jag jätteledsen, ibland får jag ångest o tycker att jag är så knäpp o ibland så svarar jag tillbaka fast mkt värre. jag är usel på att ta kritik. det hände senast idag, och det pga en bagatell egentligen. det slutade med att jag undvek personen o knappt svarade på tilltal, usch jag skäms lite faktiskt. Jag tycker inte att du ska operera dig. Vänta och tänk över.  Det där med krämer o smink vet jag exakt hur det är jag har gjort och gör fortfarande av med fruktansvärt mkt pengar på sånt, o det värsta är att jag egentligen aldrig har hittat nån produkt som jag tycker är bra utan med hoppets låga som brinner fortsätter jag köpa krämer i tron att jag ska hitta nån som är åtminstone hälften så bra som den  utger sig för att vara.
Nu har jag pladdrat på en massa utan kanske nåt konkret att säga.
Men jag önskar verkligen att det löser sig för dig, att du finner harmoni i den du är. Att DU själv kommer till insikt om att du är värd att älskas för den du är. För det är du.


Jag önskar dig allt gott!!  /marie